La ruta de los conquistadores

Staffan Björklund var och körde La ruta de los conquistadores förra året som första svensk. Tävlingen som går genom hela Costa Rica från Stilla havet till Karibiska havet räknas som den absolut hårdaste i världen och får Finnmarksturens 112km lättåkt cykling att blekna.

Staffan skriver:
Jag är helt omgiven av cyklister. Det är tidigt på morgonen och jag befinner mig i Jaco i Costa Rica. Starten för världens tuffaste mountainbiketävling har precis gått och 250 cyklister från världens alla hörn trampar mot ett mål som finns 38,5 mil, runt 13 000 höjdmeter uppför, och fyra dagar bort. Jag och flera med mig trampar framåt in mot det okända. Jag är här själv, som förste svenske man någonsin att köra äventyrsracet ” La Ruta”. Det innebär att ta sig med mountainbike genom Costa Rica, från Stilla havet till Karibiska havet.

20130414-110306.jpg

Hundratals åskådare har tagit sig ut och aporna svingar sig i träden. Klockan är exakt 06.00 när starten går och gryningen för med sig en behaglig temperatur när solen kämpar sig upp över bergen framför oss. Anledningen till att jag befinner mig i Costa Rica är ett samtal en sen sommardag i bergen strax ovanför Pontresina i Engadinedalen i Schweiz. Jag vandrade med en gäst och vårt samtal tog härliga svängar via olika äventyrstävlingar världen över innan slutligen La Ruta kom på tal. Det jag fick höra hade väckt min nyfikenhet och sedan fick jag frågan: ”Vill du ställa upp i den här tävlingen? Jag är villig att betala för allt”. Jag tänkte att det är väl som Vätternrundan fast på stigar och i just Costa Rica. Klart att jag tackar ja till att få göra det gratis. Det skulle visa sig att jag inte hade en aning om vad La Ruta innebar.

Värmen slingrar sig runt mig och har redan skaffat sig ett rejält grepp om min kropp. Det finns ingenstans att gömma sig, ingenstans att fly när den väl slagit till. Det är bara att fortsätta framåt, att följa strömmen av deltagare och strax ska vi börja vår resa upp genom bergen. Vi har precis vikit runt en vänstersväng och där uppenbarar sig vad för mig ser ut som en vägg. Min första tanke är: Mount Everest. Jag visste att den skulle komma men kunde aldrig föreställa mig något liknande, 750 meter rakt uppför. Jag har cyklat tre kilometer, jag är redan varm och vet att första backen kommer att ta en timme att cykla. Jag har knappt inlett loppet men tankarna börjar snurra och frågan är om viljan att smärtsamt slita uppför backen och ta mig till målet som ligger timmar bort är starkare än impulsen att bara släppa taget och springa iväg. Jag har aldrig gjort något liknande och definitivt inte i dessa förhållanden. Kommer kroppen och psyket att palla? Det enda jag vet säkert är att jag kommer att bli blötare, tröttare, skitigare och törstigare. Vi människor söker ju vanligtvis det bekväma, minsta möjliga motstånd. Det här är raka motsatsen. Det som driver oss är nyfikenhet. Och just nyfikenheten om vad som händer med mig efter denna jättebacke är vad som tar mig framåt.

Efter timmar i djungeln gör värken och den bortdomnade rumpan att jag återigen ställer mig frågan: Varför gör jag detta? Frågan har kommit till mig förut. Både på långa och korta träningspass, oftast när smärtan är som värst. Vad är det som driver oss, trots smärta, att forcera allt motstånd och gå vidare mot våra mål och ignorera vårt tvivel?

Med cykeln uppslängd på axeln och med röd kladdig lera upp till knäna känns det som att vi småjoggar i en bulldeg med för lite mjöl. I djungeln står deltagare pustande och dubbelvikta längs med den smala stigen som numera liknar ett krondike. Att tänka tillbaka på conquistadorerna är oundvikligt. 20 år tog det för de spanska äventyrarna, krigarna och upptäckarna att korsa landet när de försökte erövra Syd-och Mellanamerika under 1400–1600 talet. Vi ska göra om bedriften på cykel – på fyra dagar.

Utsikten är fantastisk här uppe på den gröna, bördiga kammen. Jag är omgiven av berg och regnskog. Att det ska finnas nio mikroklimat tycks stämma, olika sorters väder i alla riktningar. I öst bygger regnet upp och formar arga mörka moln, en bit därifrån på berget bredvid, faller skuggan på träden och över oss steker solen på våra nackar. Jag tycks aldrig bli nöjd, är det sol önskar jag regn, är det regn önskar jag sol. Frågan jag ställer mig är hur långt kan jag pressa min svenska kropp i det varma och fuktiga klimatet. Klarar jag att ta mig hela vägen in i mål utan att ödsla allt krut på en gång? 30 grader varmt och uppåt 90 procent i luftfuktighet skiljer sig mycket från vårt svenska klimat. Vad kan min kropp och mitt huvud prestera i dessa förhållanden? Frågorna rusar genom huvudet och vi är bara inne på den andra dagen. Terrängen varierar kraftigt från helt platt till 35 graders lutning. Stigningen kan jämföras med att cykla rakt uppför Gästrappet i Åre, 15 gånger fyra dagar i rad.
Vi kryssar vilt genom de smala gatorna i San José. Groparna är så djupa att hela däcken sugs ner och leran täcker både kropp och cykel i en mörkbrun, nästan svart sörja. Naturliga singletracks utför långa kammar med ännu mer lera avslutar andra dagen.
Tredje dagen känns i kroppen. Många har pratat om vulkanen på dagens etapp. Men de som har cyklat tävlingen förut pratar om något annat. Om nedförsåkningen efter, ner från toppen av vulkanen till Turrialba. Den här är dagen med flest skador. Vi cyklar på dåliga vägar som bönderna använder, de minsta stenarna är stora som knytnävar. Leran gör återigen marken förrädiskt hal. Regn och fukt kryper in längs med huden och kyler ner kroppen snabbt. Stel och hopplös slits tankarna från sitt vanliga mönster. Nu funderar jag på om det krävs smärta och lidande för att verkligen förstå när vi är riktigt glada och mår bra? Eller hänger det ihop? Är jag som gladast när jag utsätter mig för sådant här? Eller kommer det efteråt? Det slår mig, under den 2,5 timmar långa nedförsbacken medan mina händer och fingrar krampar. Det här är som vilket träningspass som helst, en löprunda eller en vardaglig sak som ett iskallt bad en sommarkväll. Jag har aldrig ångrat det. Efteråt har aldrig den tanken funnit mig, att jag skulle ha ångrat ett träningspass, en tävling eller ett dopp. Det är bara några minuter av mitt liv som gör ont. Det klarar jag, tänker jag. Efteråt blir vi istället belönade med gott mod och en fantastisk tillfredställelse.

Det är bränslet som driver cykeln framåt just nu. Sökandet efter utmaningar som gör oss fysiskt och psykiskt utmattade finner vi ofta i naturen med dess krafter som vi inte kan påverka. Medvetenheten om att den här motståndaren kan besegra oss när som helst, förtrollar. Hur högt kan vi klättra våra egna berg utan att ramla ner? Det är här, i spelet mellan naturen och oss själva, vi har möjlighet att lära oss mycket om livet och jaget. Ifrågasättandet och det kritiska tänkandet, nervositeten som slår till när vi ska utföra något vi aldrig gjort förut är sunt. Det är trots allt då, när vi möter vår svåraste motståndare, som vi får chansen att prestera vårt max. Det är bara när vi ger vårt yttersta vi kan finna och förstå vår sanna potential. La Ruta bjuder upp till den dansen, kampen med naturen och det ständiga spelet mot dig själv och dina tankar.

Däckens speciella ljud när de rullar över asfalten når mina öron, dammet från grusvägarna träffar hornhinnan och rinner kliande ner genom tårkanalerna. Smaken av sötma, energigels och powerbars kryper ner i strupen och kväljningarna är nära efter fyra dagar med ”rymdmat” som den enda basfödan. Enzymerna påbörjar utvinningen direkt och blodet pumpar ut energi genom mina vener. Naturen vi vistas i är så inspirerande att den skapar handlingskraft. Och den skänker oss stora upplevelser. Här får vi ta oss genom leriga djungler och fuktiga regnskogar, över aktiva vulkaner och milslånga bananfält, forcera starka floder och forsar, cykla skakandes i miltals på järnvägar, balanserande trippa över broar med argsinta getingar som attackerar oss.
Banan slingrar sig fram på asfalt och dåliga grusvägar genom små byar där skolbarn sjunger och hejar glatt bakom stora staket. Efter en tuff regnsäsong fanns inte mycket kvar att cykla på. De här förhållandena var de värsta i tävlingens historia. Min sponsor försökte förklara detta. I timmar. Men hur jag än försökte föreställa mig hur det skulle se ut räckte inte fantasin till för att matcha verkligheten.

13 000 höjdmeter eller en kall pilsner?
Sista dagen, eller de två sista dagarna, har jag äntligen börjat förstå hur jag ska lägga upp tävlingsdagen. Vi drar nytta av varandras styrkor och skapar vindtunnlar där vi kan få välbehövlig vila för första gången under tävlingen. Jag har tagit mig upp bland de 40 bästa cyklisterna och här handlar det om att hjälpas åt. Jag slinker in och tar rygg på en amerikansk erfaren La Ruta-cyklist och ett proffsteam. Fjärde dagen är dock lång och jag kör av vägen när jag tappar fokus för en kort sekund. Snabbt försvinner hela mitt gäng som har följts åt en lång tid. Amerikanen väntar in mig och vi är ifatt och förbi de andra på nolltid. Ilskan fungerade som motivation och det behövdes. Framför oss väntar över tolv kilometer på en järnväg mitt emellan tågrälsen. Det skakar i hela kroppen när vi flyger fram på banvallen över alla betongfästen. Ljudet av tutande tåg hörs långt bakom oss. Den salta lukten från Karibiska havet formar ett leende på våra läppar och vi får en första skymt av havet. Det här blir sannerligen nya erfarenheter och berättelser att ta med sig hem. Inte för att skryta med, utan för att inspirera flera till att skjuta på deras gränser, ler och tänker jag samtidigt.

Vi är på väg mot mål efter fyra dagars tävlande. Vågorna från havet slår upp på stranden där vi cyklar i högt tempo. Limón ligger 20 kilometer bort, 13 kilometer av dem går längs en svartgrå vulkanisk sandstrand som kokar. Jag ser värme stråla ur marken. All vätska är slut och en sista svettig powerbar trycks in i munnen. Det är nära nu. Jag kommer klara det. Mantrat upprepas i mitt huvud: jag kommer att klara det, jag är stark.
Sponsortälten står uppradade. Funktionärerna vinkar in mig i rätt fålla och vimplarna vajar längs med upploppet. Publiken hejar på och tävlingen avslutas vid en liten vit härlig strand i Limón. Mållinjen ligger mitt på stranden. Upploppsrakan innehåller ett 1,5-meters drop ner på stranden för att avslutas med frenetiskt trampande in över mållinjen. Resan startade med ett bad i Stilla havet och avslutas med en svalkande simtur i Karibiska havet.
Det som lockade mig var nyfikenheten kring orden på La Rutas webbsida: ”More than a race, it’s a personal growth journey”. Träning, tävling och framför allt äventyren får mig att längta efter att leva. Att vårda det liv jag har.

FAKTA
Resa till San José kostar mellan 7 000–14 000 kronor. Flyg med Continental/United Arlanda-Frankfurt-Hoston-San José eller Arlanda-New York-San José. Cykelfrakten kostar 1 400 kronor för enkel resa och bokas i förväg.
Träning: Cykla brant, stick ut när det är regn och riktigt slirigt i terrängen. Ha bra, ny och fräsch utrustning. Träna långa pass i hög värme under sommaren. Närmare hösten går du sedan in på intervallträning varvat med långpass.
Förberedelser: Åk dit tre till fyra dagar innan för att vänja dig vid värmen och fukten. Cykla banans första åtta kilometer två dagar innan start för att inte få en chock för hur brant det är. Då får du känna på den första backen på 750 höjdmeter. Ta med tre set med cykelkläder, ett för varje dag. Använd en lätt hjälm!
Tips: Drick inget annat vatten än köpvatten. Rengör alltid vattenflaskans kork innan du dricker. Jag låg sjuk i fem dagar utan att kunna äta eller knappt dricka. Det är väldigt lätt att bli magsjuk och att få parasiter. Stanna gärna kvar någon dag efteråt och njut av Costa Rica. La Ruta är ett fantastiskt sätt att uppleva och lära känna landet.

LA RUTA DE LOS CANQUISTADORES I SIFFROR
Längd: 259 kilometer
Höjdmeter: 8 887 meter
Antal dagar: 3*
Antal startande: 250 (2011)
Antal fullföljande: 68 procent
* Anledningen till att man har kortat av med en dag är för att fira 20-års jubileum. Och man tar tillbaka originalbanans sträckning som kördes 1992.

Be first to comment