Stockholm Extreme – ”Klenbrytet”

Inne på fjärde dagen efter helgens tävling Stockholm Extreme/SM i Adventure Racing och besvikelsen har i stort sett exponentiellt växt…

Vi bröt, allihopa i vårt lag efter mellan 10-13 timmars tävlande och vad jag lärt mig nu är att vi gjorde ett ”klenbryt”…
Det fanns en massa anledningar och de var säkert både dåliga och och kanske någon bra anledning. Men vem har egentligen rätt att döma någons anledning förutom en själv? Jag respekterar att folk har sin åsikt om när och absolut inte när det är okej att bryta en tävling. Det är jag fine med. Det jag tycker är tråkigt är när det öppet ska häcklas och hånas med ”vad var det jag sa”-mentalitet, när något annat lag brutit, väggat eller liknande.

Det är flera som i mina ögon skrivit på ett sådant sätt i sina rapporter efter tävlingen. Jag kanske bara blir berörd för att jag nu själv känner att vi gjorde precis ett klenbryt och det är okej, jag är och kommer vara besviken och säkert några i laget med och det är okej. Men ja är inte så jäkla sugen på att få det uppsmetat och insmort i ansiktet på mig. Jag vet att vi ska vara besvikna! Ni behöver inte påminna mig/oss!

Den enda som vidrör ämnet och som egentligen skriver nåt bra är Jari Palonen (som förövrigt tog ett kämparsilver tillsammans med Thule efter att ha fått en 2,5 cm lång sticka 1 cm in i hälsenan som satt kvar under tävlingen). Även om det svider att läsa om man är berörd, så är det iaf ren och rak sanning:

 

”klockan ringer 05.05…dags att ”stämpla in”..

Det är inte mysigt…det är inte ”kul” att krypa ur sovsäcken…börjar småhuttra på grund utav kylan..6-7 grader i luften och lever med vetskapen om att snart är det dags för simning…swim & run ca 17 km (första sträckan av flera på andra dagen, som totalt skulle vara ca 10-11 timmar lång)  Det är en ”tröskel”..

Det är en tröskel som måste klivas över för att fixa adventure racingtävlingar..Om man inte har någon ”specifik” anledning att kasta in handduken, mer än att det känns obehagligt, då bör man ta sig en extra funderare både en och två gånger..

Man sviker inte bara sitt lag..utan även sig själv.

Om man inte har en särskild anledning till att bryta, (även om det känns rätt just då) så blir konsekvensen att beslutet kommer jaga dig efteråt under lång tid…

Men den goda nyheten! är att det går att ändra ett beteende och för varje tröskel som passeras så fixar du ännu högre trösklar..samt! att bara man tar tag i sig själv, slutar fundera på hur kallt det är, sliter på sig en våtdräkt och kör igång, så är ångesten för 30 minuter sedan, ett minne blott och det är Game On! igen..”

10483821_869148476436882_9195942252581176915_o

Lagbild innan start. Foto: Marcus Jonsson

 

Racerapporten:

Prologerna

Inledde tävlingen med tre prologer, en stadsorientering, en parkorientering och en SUP-stafett+hinderbana. Cirka 20 min respektive och omstart var 40:e minut. Vi körde inte gärnet, men tog det inte heller superlugnt. Gick bra och vi var på 7:e plats efter de tre prologerna.

1836851_869139299771133_17825228885651674_o

Innan start för en prolog, bröderna Bergstrand med Micke Lindnord från Team Peak Performance (som blev 4:a). Foto: Marcus Jonsson

 

Sträcka 1 – Paddling

Blev borttransporterade med buss till paddelstarten. Blev lite fix med energi osv och vi märker att många lag inte har sina ryggsäckar, som vi har. Vi hade inte fått plats med dem i vår 70 liters låda som vi hade och här gjorde vi vår första miss och hade kunnat spara ett gäng kilos extravikt och smidighet. Men vi var inte ensamma heller. Paddlingen gick till en början knackigt och vi halkade bakåt ner mot någon 10:e plats kanske, men ju längre paddlingen gick, desto bättre började det kännas. I vanlig ordning var jag själv rätt trög till en början och kom in i det efter cirka 50-60 minuter. Planen var att jag drog Hanna med gummisnodd och bröderna låg i position så att jag fick guldvåg. Vilket fungerade rätt bra tills att vi kom ut i skärgården där det började bli lite skvalpigt.

Under skvalpet visade det sig att de flest valt för instabila kajaker och vi närmade oss snabbare. Vi hann med två kapsejsningar i vårt lag men de var båda uppe rätt snabbt. Ut ur skvalpet hade vi nu jobbat upp oss till 3:e-4:e plats tillsammans med Thule. Mitt roder började strula, vilket gjorde att vi bara kunde fortsätta bredvid Thule. In i mål som 4:a, cirka 9 minuter efter tätet och vi gjorde en godkänd/ helt ok paddling!

 

Sträcka 2 – MTB i natten.

Lite sämre på växlingarna än de andra lagen, men kom iväg okej och hade bra fart på cyklarna tills vi gjorde bort oss totalt på en cykelkontroll. Vi var helt lost och tappade drygt 50-60 min på den kontrollen tills det löste sig. Trampade lite vemodigt och försiktigt på tills vi ska in till växlingen och börjar följa massa neonpinnar i träden. Hamnar näst intill på en ravefest och är nu lost igen. 30 min till på den kontrollen… Nu nere på cirka en 22:a plats.

 

Sträcka 3 – Orientering.

Jag fick ta över kartan nu och vi tog det rätt försiktigt för att inte tappa bort oss igen. Pinnade på okej, men fick börja gå allt mer när Hanna började få problem med magen. Lite svårare orientering började närma sig och som tur var hamnade vi med några olika lag och kunde följa. Inga större missar, men det gick rätt långsamt. Tror vi hade placering kring 20 här.

Sen var det nattvila och vi som kom så sent hade cirka 2.30 på oss att återhämta oss innan omstart 06.00 på morgonen.

 

Alla mina ”anledningar”.

Jag åkte till Stockholm Extreme på chansning i två olika hänseenden. Nr 1 var att jag stukade ena foten under ett träningsläger i Åre, två veckor innan. Mellan dess hade jag enbart joggat ett pass på 3km på asfalt för att testa foten. Nr 2 var att jag söndagen innan hamnade i feber, halson, tryck i bihålor och öron, gult snor o allmänt kass känsla i kroppen. Vi letade ersättare, men hittade ingen och jag chansade på att hinna bli bra.

Innan prologen börjat, när vi är på väg att gå till starten till fots. Passerar vi en nedförsbacke på stig. Vi skojar om att vi tar den ”äventyrliga stigen” istället för cykelbanan 10 meter till höger. I skämtandet trampar jag snett med foten som jag tidigare i år stukade ordentligt på Åre Extreme Challenge och rehabat klart. Där och då är det inte långt till tårarna, inte pga att det gör ont (men det gör så jävla ont) utan för att de känns så jävla patetiskt att stuka foten innan tävlingen, samt att få det bekräftat att jag förmodligen sitter på världens klenaste fotleder. Jag tar upp min karta voltaren som jag tagit med som nödlösning om det skulle hända något under loppet och börjar knapra.

Vi går tyst haltandes till prologen och jag hinner tejpa upp foten till andra prologstarten iaf. Det går helt ok på platt mark, men har ingen stabilitet nedför eller i terräng.

Under MTB-sträckan börjar halsontet komma tillbaka på höger sida i halsen och jag blir påmind av mina tankar att jag lovat min tjej tidigare i veckan att jag inte skulle starta med halsont och ev riskera riktiga hälsokomplikationer (hjärtsäcksinflammation o annat skit). Det fortsätter och blir värre under natten.

Under löpsträckan börjar långsamt ett löparknä byggas upp på högersidan. Jag har inte haft problem med löparknä på 4 år, men gissar på att det har med stukningen på vänster fot att göra…

 

Nattvilan.

Jag går upp cirka 60 min innan start o har ev sovit 10 min och mest bara legat o vilat o käkat. Jag är orolig för min hals främst och känner att de kan vara dumt att fortsätta, på riktigt. Jag har dock ingen tanke på att de andra i laget skulle ha bryt-tankar. När resten vaknar så har nästan alla sina egna anledningar till att inte fortsätta och två i laget väljer att avstå fortsättning.

Jag har ändå sett fram emot Swimrun-sträckan och känner att det finns mer att ge och vill iaf ha en fin avslutning. Vi beslutar att jag och Mårten fortsätter, en sträcka i taget. Jag känner att om halsontet inte försvinner så blir det sista sträckan.

 

10619935_870772626274467_1066340614350695782_o

Bröderna är lite slitna efter nattvilan. Foto: Marcus Jonsson

 

Sträcka 4 – Swimrun.

Ganska direkt känner jag att, ”nu gör vi en jävligt bra sträcka” och pushar Mårten att vi ska ligga långt fram. Vi följer Sthlm Multisport som ligger i täten och hänger med bra. Efter ett tag kommer Thule ikapp som startat lite tidigare än oss andra och gjort en längre bana än oss andra. De har högre tempo än de andra och alla vi andra lag tappar. Någon stans där så tänker jag att vi ska ikapp och vi ska fortsätta göra en jäkligt bra sträcka. Halsontet snarare ökar, samtidigt som smärtan i knät ökar och jag känner allt mer att det här kommer bli sista sträckan. Vi kommer ikapp och därefter springer vi som iglar efter Thule under hela Swimrun-sträckan. Tempot är egentligen för hårt för oss, men eftersom det är sista sträckan så är det okej. Vi sladdar och är beredda på att släppa med 3-4 kontroller kvar. Men kommer fram till att de är för jobbigt att kolla kartan :-). så vi försöker jaga ikapp och få kontakt igen, vilket vi tillslut lyckas med.

In i mål var vi först av alla lag som körde omstart 06.00 och vi hade tillsammans med Thule och vinnande laget Swedish Armed Forces den bästa swimrun-sträckan och det fick bli ett positivt avslut.

För halsontet blev värre och höger knät blev rejält värre, vilket gjorde att inte heller jag ville fortsätta just då och jag valde att bryta.

Strongt ändå av Mårten att vilja fortsätta trots Swimrunnen som slitit rejält. Dessvärre utan lag så blev det ingen fortsättning.

10582831_870773619607701_5930572078740245551_o

Slitet under sista kilometern på Swimrun-sträckan, delar av Thule-laget i bakgrunden. Foto: Marcus Jonsson

 

Nöjd med:

– Kosten (åt bra, kostplanen höll och kände aldrig någon energidipp)

– Att vi kämpade på under hela paddlingen och kom tillbaka, trots att vi hade förväntat oss att vara i toppen och länge låg på cirka 10:e plats.

– Cyklingen gick fysiskt väldigt bra för mig, sen även nöjd med alla kontrolltagningar förutom de två vi missade. Hela laget körde på riktigt bra

– Prologerna gick väldigt fint

– Swimrun-sträckan såklart. Det var kul, även om de var väldigt lite simning och gjorde jävligt ont i knät sista delen.

 

Missnöjd med:

– Att halva laget bröt när det var som lättast att bryta, vi borde ha tänkt/snackat mer om det, att det skulle vara en sårbar period.

– Att vi inte peppade/övertalade varandra mer att fortsätta

– Att vi paddlade med väskorna på

– Att jag haft stukade fötter hela säsongen och därför återigen haft obefintlig löpträning…

 

”Skadeläget”:

– Löparknät eskalerade efter swimrunsträckan och vaknade flera ggr på natten varje gång jag sträckte ut eller böjde knät. Börjar släppa nu efter massa stretching.

– Vänster fots svullnad kom på söndagen, men börjar släppa nu. Dock mer ont nu när det börjar läka.

– En dålig känsla i vänstra hälsenena, men svårt att känna iom stukningen.

– En tånagel som fortfarande sitter fast i sitt fäste, men pekar rakt upp och gör kanske mest ont av allt…

 

/Danny

Be first to comment