Expedition Alaska – race report del 2: Maraton de Misär

Så. Var var vi? Laget har efter 1,5 dygn, en oändlig glaciär och två stukade fötter anlänt till första växlingsområdet och inmundigat billigaste sortens nudlar. Plötsligt ropar någon ”BEAR!”. Men är det verkligen en blodtörstig 750 kilos grizzly som valt att överraska gruppen med ett avgrundsvrål på bakbenen?

Svar nej. Den lilla svartbjörnen är mest förvirrad och hungrig, och springer runt i cirklar en bit bort. Med tanke på att vissa (egentligen främst undertecknad) lider av extrem björnfrossa sedan barnsben kan man konstatera att sömnbristens få men fiffiga fördelar redan gjorde sig till känna. Utan närmare eftertanke gick vi helt enkelt och la oss för att sova. Björnen fick väl härja bäst den ville, varje minut är värdefull när det rör sig om 1,5 timmes skönhetssömn.

När väckningen från döden anländer får vi uppleva den första härliga morgonrutinen. Eller ”efter sömn-rutinen” kanske, för morgon blev det ju inte nödvändigtvis bara för att vi sovit. Klockan är mitt i natten, och i ett halvsovande tillstånd sätter vi de värkande kropparna i rullning. Skavsår efter stegjärn med hårda kanter gör sig till känna. Vi trär på oss de halvfuktiga tävlingskläderna, trots att det enda du vill ha på dig är ett tjockt duntäcke med skärp. Avnjuter en frukost beståendes av nudlarna vi åt till middag, fast kalla denna gång.

EXPAK-2015-157-Tecnu-X2_ny

Okänd person laddar upp med snabbnudlar i TA1. Foto: Chris Radcliff.

Sträcka 1: Trekking/Packrafting (26 km) – The Soul Crusher
Vi packar ryggsäckarna till brädden och lite till, denna gång med packrafting-kitet; 2 st uppblåsbara gummibåtar á 4 kg, paddlar, flytvästar, hjälmar, dry bags, torrdräkter och mat och obligatoriskt… ja ni vet. Ryggorna väger nu uppemot 15 kg styck. Fyra zombies traskar iväg på sträcka 2 – The Soul Crusher – i det begynnnade gryningsljuset. Det var bara ett fåtal lag som hunnit till TA1 innan tidsgränsen, men vi grät inte blod över att få ”Short course”. Desto mer blod verkade det bli på den långa versionen, där det snarare verkade handla om NÄR du skulle behöva kalla på räddning, än OM. Sträcka 2 hade överlag beskrivits som ett rent och skärt helvete. Det var långtifrån den längsta sträckan med sina ”ynka” 26 km, men den beräknades ta så lång tid att vi på allvar såg ett regelrätt gatlopp av grizzlybjörnar framför oss (tänk Gladiatorerna).

DCIM108GOPRO

Stefans favoritsport – ”Bushwacking” i gryningsljus

Finväder!

Finväder!

Efter drygt tio timmar på skalan lätt stig till bush från helvetet anländer vi runt tisdag lunch/em till första packrafting-sträckan. I slutet av en ravin kommer vi ner till en fors, som kantas av klippor på ena sidan, och grusstrand med bush på andra sidan. Forsen är uppskattningsvis klass 3 av 6, och vad vi inte vet är att vattnet stigit rejält sedan tävlingsledningen rekat ”genom att ringa upp ett par forspaddlingssnubbar” för tre veckor sedan. Sommartempen har visat all time-high, och glaciärerna har smält i panik. Vattnet är högt och snabbt, och har på sina håll brutit nya vägar rakt genom skogen. De många nedfallna träden utgör redan innan en fara, men nu har även de hängande träden som växer längs kanterna hamnat i perfekt höjd för att slunga dig ur båten. Detta innebär att det på många ställen är ganska svårt att ta sig fram i en liten gummikajak. Något tävlingsledningen konstaterade först när de summerade helikopterkostnaderna för de 5-10 räddningar av nedkylda och nära drunknings-chockade deltagare.

Lössläppta ryggsäckar
Nåväl. ”The Swedes”, vars packrafting-erfarenhet sträcker sig till en spegelblank sjö i Älvsjö (Stockholm), börjar lyckligt ovetandes blåsa upp sina kajaker. Vi stoppar ner våra ryggsäckar i varsin 65-liters dry bag, och förseglar dem (?) i båtarna. Den modiga besättningen i båt nummer 1, Lina och Stefan, kastar sig huvudstupa ut i forsen. (Kort film från starten, av ett annat lag). Tyvärr välter båten redan i den första valsen (vatten som tumlar runt mot en sten), och ut ramlar – RYGGSÄCKARNA. Hela ekipaget försvinner snabbt ur syne bakom en klippvägg där forsen svänger. ”HELVETE!”, skriker Super-Mädz, som i samma stund insett att både satellittelefon och GPS-spot ligger i en av de förrymda ryggsäckarna. Problem.

Helikoptern gick varm, så att säga. Foto: Chris Radcliff.

Helikoptern gick varm, så att säga. Foto: Chris Radcliff.

Båt nummer 2 ger sig med lätt stresspåslag ut på samma ”bumpy ride”, Vi tackar våra 99 kronors-knäskydd, då båten är konstruerad så att man sitter på knä, gränsle över en ”innervägg” av gummi. Sten efter sten slår upp i båtens undersida, och vi är båda övertygade om att lagningskitet (även det i en förrymd ryggsäck) skulle behövts relativt snart. Efter några vändor i och ur båten, med tillhörande chock över det iskalla vattnet, lyckas vi ta oss i land på en grusremsa. Vi ser fortfarande inte skymten av Lina och Stefan, men inser att vi tar oss fram snabbare till fots. Vi lämnar båten och springer genom bushen längs vattnet. Plötsligt ser vi en helikopter som cirkulerar ovanför oss. Var i h-vete kom den ifrån?

Vi kommer fram till platsen där helikoptern landar, och ser till vår lättnad att Lillräkan och Stefano är där – som tur är oskadda. De pratar med två personer från tävlingsorganisationen, som båda kommit för att undsätta ett annat lag. Just här tänker vi nog alla fyra att det är kört. Utan obligatorisk utrustning, GPS-spot och satellittelefon är du diskad. Det var alltså här det skulle sluta, 2,5 dygn in i tävlingen. MEN! Vad vi inte tagit i beräkning var filmaren Eric Nachtrieb. ”Why those sad faces? You’re still in the race”. I sann baseboll-film-peptalk-anda halvskriker han ”If I were you guys, I would go and FIND THOSE GOD DAMN DRY BAGS!” samtidigt som han sträcker fram en extra GPS-spot.

Den legendariske AR-filmaren Erik Nachtrieb till vänster. ExpAk-fotografen Chris Radcliff till höger.

Den legendariske AR-filmaren Erik Nachtrieb till vänster. ExpAk-fotografen Chris Radcliff till höger.

Vi huttrar av köld, men upplyfta av den amerikanska dramaturgin, och att vi inte kunde komma på en enda film där någon kastat in handduken efter ett sådant pep-talk, börjar vi leta. Vi springer uppströms, i hopp om att en trädgren fångat upp dem rätt snabbt. Löpning i torrdräkt är ingen smidig sport. Men snart hörs ett glädjevrål! Stefan har hittat dem. Lyckan är total – vi är kvar i tävlingen!

Nu ska vi ”bara” få loss dem. Väskorna är fastkilade runt ett träd under vattnet, ett träd som tyvärr står på motsatt sida forsen från vårt perspektiv. Stefan anmäler sig som frivillig McGyver, och fäst i en säkerhetslina lyckas vi tillslut få över honom till andra sidan i en båt. Därefter följer cirka 45 minuter av kombinerat grävande/svärande ståendes till midjan i det 3-5 grader varma glaciärvattnet. Strömmen sliter och drar i väskorna, och Stefan sliter tillbaka. Efter att ha säkrat dem var för sig i andra träd kan han koppla loss remmen som håller ihop de båda väskorna, och kan på så sätt få loss allting. Hela räddningsproceduren påhejas friskt av övriga lagmedlemmar, som dock håller ett getöga på den grizzly-vänliga bushen bakom dem.

(Här vet vi att ni var många som oroade er en aning, och trodde att vi brutit. Tack för er omtanke! Tyvärr följdes beskedet om ”The Swedes in trouble” aldrig upp förrän 1,5 dygn senare, vi beklagar att det var sådär med informationen under tävlingen).

Problem med E
Tre timmar efter första isättningen fortsätter vi packraftingen. Något mer nedkylda, och två ombyten kort. Väskorna är dränkta, men satellittelefonen verkar ha klarat sig. Alltid något! Vi tackar vår lyckliga stjärna för den extra GPS-spoten. Det är sen eftermiddag, och vi hankar oss nedåt en bit i taget längs älven. Fortfarande med bristande kontroll över båtarna, men med lite större möjlighet till parering för träd och valsar, då älven öppnar upp sig och blir bredare. Vi går i land när vi kan för att samla oss, men så fort vi stannar blir vi kalla. Torrdräkterna tar alltid in en aning vatten när du tumlat runt under ytan, så vi är inte torrskodda.

En av få bilder som gick att hitta från packraftingen. Vi gissar att även fotograferna fick rycka in som sjöräddning. Foto: adventure-j.com

En av få bilder som gick att hitta från packraftingen. Vi gissar att även fotograferna fick rycka in som sjöräddning. Foto: adventure-j.com

Jag och Matts får inte riktigt till styrningen, och ramlar i några gånger när vi fastnar i träd eller grenar. Vid ett tillfälle blir det kritiskt på riktigt. Vi fastnar i en strömfåra som skjutsar oss rakt in i en stor trädgren som hänger långt ut i det snabba vattnet. När båten trycks upp mot trädet börjar den ta in vatten, och jag ramlar ur. Matts lyckas kravla sig fast i båten, medan jag hänger med båda armarna i trädgrenen. Min ena fot sitter fast i remmen som håller fast våra dry bags, och jag pushas ned under ytan av den kraftfulla strömmen. Till slut får Matts loss min fot, och båten slungas iväg med Matts i. Jag hänger kvar i grenen för allt vad jag är värd. Längre ner finns massor av hängande träd precis över vattenytan, och där vill jag inte hamna utan båt med den fart som råder här. Samtidigt håller jag på att tappa känseln i fingrarna, och kroppen som är helt under vattnet blir alltmer nedkyld.

Jag hinner faktiskt tänka tanken på drunkning där jag hänger. Matts lyckas ta sig i land längre ner, och springer tillbaka mot mig längs en grusremsa i mitten av älven. Jag hinner se att han har en kastlina, och blir lugnare. Jag förstår bara inte hur jag ska kunna avvara en arm, men då han träffar bra i sitt kast behöver jag knappt sträcka mig för att ta linan. Forsens kraft ger ett rejält ryck när linan spänns, men jag är snart på säker mark. Där väntar 15 minuters kombinerat hyperventilerande och chock-/glädjetårar. Det här var definitivt det närmaste jag kommit en nära döden-upplevelse, så varför utmana ödet ännu mer?

När laget övertygat mig om att det är en bättre idé att fortsätta än att bryta är det som en skänk från ovan att forsen lugnar sig lite. Vi får till styrningen, och börjar avverka kilometer. Snart är första raftingen över, och vi packar ihop båtarna för att börja trekka över ett berg, genom en skog. En skog som senare skulle få namnet ”djävulsskogen”. Efter ett sumpträsk når vi skogskanten, och vi ska nu få känna på den för Alaska karaktäristiska bushen – på riktigt.

Djävulsskogen
Det har börjat skymma, och vi ligger slarvigt nog efter i energi, då vi för några timmar haft fokus på annat. Vi är dessutom lite korta på vatten, då vi både tappat flaskor och haft svårt att hitta påfyllning. Glaciärvattnet är fullt av småsten (som skavs av på sin väg nedför berget), och du måste koka upp och sila/låta stenen sjunka innan du kan dricka. Inte aktuellt för ett gäng som redan förlorat mycket tid.

DCIM108GOPRO

Början på en låååång bush-vistelse.

Vi bedömer att skogspassagen ska ta 2-3 timmar. Det ska visa sig att vi först 10-12 timmar senare ska kliva ut ur samma skog. Glada i hågen börjar vi kliva genom snåren. Det är tätt, och varje steg är en mindre pärs. Både flytvästar och packrafts som hänger utanpå, och den uppskjutande paddeln, har en förmåga att fastna i varje trädgren du böjer dig under. Vi håller tålmodigt upp grenar åt varandra, så småningom med en alltmer frustrerad ton. Tempot är uppskattningsvis 700 meter i timmen. Max. Vi försöker hålla humöret uppe med ordlekar och sånger, vilket varmt rekommenderats för att slippa björnmöten. Just i denna skog var det särskilt gott om dem, hade vi förvarnats om. Det är förresten ganska gott om dem i hela Alaska. Fler björnar än människor, faktiskt.

RIMG0486

Lillräkan Sjöström måttar ett typiskt grizzlyspår.

Med tanke på antal bajshögar och klomärken på träden är det en björnstig vi följer. I princip varje steg vi tar är i ett björnspår, och vi fascineras av storleken på deras ramar. Du ser tydligt vem som gått var. Svartbjörn-spåren är mindre, och där syns både trampdynor och klor tydligt, medan grizzly-spåren är mer som en mindre krater i backen. Uppemot en halvmeter i längd, och som en oval nedsjunken platta. Man hinner fundera både en och två gånger på hur mycket hen som gått där egentligen väger (enligt info uppemot 750 kg, reds. anm). Det är tur att skogen är så tät, för vi ser varken björnar eller någonting annat heller för den delen.


Timmarna går. Nu borde vi vara ute? Det är beckmörkt inne i skogen, och det känns som att vi gått i cirklar. Den täta vegetationen gör navigeringen omöjlig, och vi får prova en idiotsäker modell. Matts går fram 100 meter, Stefan säkrar upp kompassriktningen. 100 meter till, samma sak. Och så vidare. Vi håller på så i timmar, men ingenstans skymtar vi trädgränsen. Klockan är två eller tre på natten, och vi har varit utan vatten i flera timmar. Vi har inte sett en enda liten bäck i skogen såhär långt. Alla är utmattade, bushen tär på krafterna. Vi orkar inte längre hålla snacket igång, trots att vi lovat att vi ska göra det när vi är i ”björnterritorium”.

thumb_RIMG0469_1024

Från vänster: Lillräkan, frustrerade navigatörer.

Dygn tre lider mot sitt slut, och vi har sovit 1,5 timmar sedan starten. Plötsligt vänder sig Lina om mot mig; ”Hanna – vad är upp och ned på den här backen?”. Jag hinner tänka ”skämtar hon?”, men ser i hennes tomma blick att det är kritiskt läge. Vi tar ett snabbt beslut om att sova. Vi når en älvkant, även här en bred och kraftig fors. Vi ser ingen strand eller plan mark åt något håll, så vi lägger oss på en liten plätt om några kvadratmeter, på en hög gräskant intill forsen, med tät skog som övriga väggar. Det är en långt ifrån optimal plats att sova på ur en björnaspekt, men det är ju inte heller optimalt att gå tills man stupar. Vilket Lina i och för sig redan gjort, då hon somnat gåendes två gånger.

Vi packar ner oss i de tunna sovsäckarna (viktigt med låg vikt!) och överlevnadssäckarna, en tunn foliesäck som reflekterar värme, och lägger oss direkt på backen. Backen är kall, så det blir skedposition på hela laget. Liggunderlagen är i TA-lådan. Maten har vi i ryggsäckarna, som ligger i en mur runt oss. Björnsäkerhets-föreläsaren hade kanske inte jublat, med tanke på ”regeln” om maten upphissad i ett träd minst en kilometer bort.

Lina vaknar först av alla. Hennes första ord är; EN BJÖRN!!!

/Hanna

Fortsättning följer… (en lättsammare och mindre domedags-tung ton utlovas i sista inlägget, då vinden vänder!)

EXTRAMATERIAL: Expedition Alaskas recap-filmer från tävlingsdag 2 och dag 3 

Be first to comment