Sommaren med triathlon

Så dålig på att uppdatera här! Men har gjort lite fler inlägg på instagram som kan ses här. Men nu har jag tagit mig samman och summerar sommaren så far. Vi har ägnat den åt att träna inför Ironman den 20 augusti, många träningspass och några triathlonlopp.

Började med Stockholm triathlon sprintdistans. Triathlonpremiär för min del. Jättebra första test och bra att få träna på bytena. Simningen gick fint, men lite vacklande när jag skulle kränga av mig våtdräkten och byta till cykel. Jag tyckte cyklingen var krånglig med många skarpa svängar, och sen gick det ju helt okej att springa efter att ha cyklat. Det gick fint och jag lyckades ta mig in på plats 36 av 245 damer, högst oväntat!


Sen åkte vi till Jönköping för att köra Ironman 70.3. Ganska nervöst när vi packade ner cyklarna och våtdräterna och tog tåget till Jönköping. Stort Ironman-evenemang med massa glada snälla funktionärer, mycket information och välorganiserat. Fint att köra tävling i hemstaden, kunde bo hos mamma och pappa och få förstaklassens service. När vi ställde upp oss för att snart hoppa ner i Munksjön kom tårarna under nationalsången, så vackert och så härligt att vara på plats. Att Munksjön är en sjö som ingen Jönköpingsbo skulle doppa tårna i spelade ingen roll då. Simningen av de 1,9 km gick på 38 minuter vilket jag var nöjd med, känner mig rätt trygg (men uttråkad) i vattnet. Upp och byta till cykel, vilket gick smidigt, för att ge sig ut och cykla 9 mil. Jag hade inte ens cyklat 10 gånger på min racer, och aldrig mer än 7 mil. Men det gick fint, jag blev omcyklad av så sjukt många, men roade mig med att tänka att jag ju simmade snabbare än dem (särskilt när det kom killar med coola cyklar och fula tempohjälmar och swishade förbi). Jag tog det med ro, insåg ganska snart att jag inte kan dricka i farten utan stannade vid vätskestationerna, hälsade på de snälla funktionärerna, drack och cyklade vidare. Efter sju mil stod min kära bror och hans härliga familj med en skylt och hoppade och skrek, jag blev såååå glad! De 9 milen tog med 3.15. Helt okej för så få gånger på racern. Svidande snabbt om till löparskorna och gav mig ut på löparbanan. Efter en halv kilometer insåg jag att jag sprang på 4.45 och att jag ju aldrig skulle orka det hela vägen, men benen sprang av sig själva präglade av tramporna. Drog ner på farten och betade av kilometer efter kilometer, utmed banan stod min kära syster med man och hejade, blev så glad varje gång jag såg dem. Springer om ganska många vilket också ger mig lite extra energi (särskilt när det är killar som tidigare cyklat om mig….). Efter en dryg mil lyckades jag trycka fram den totala tiden på klockan och inser att om jag håller tempot så kommer jag komma in under sex timmar. Så jag börjar kriga och kopplar på pannbenet, fast jag tidigare intalat mig att målet är att genomföra det så slår tävlingsjävulen till. Det börjar bli skitjobbigt men jag motiveras av att ta mig in under 6h. Har räknat på att jag borde komma in med en minuts marginal när jag inser att jag ju springer på den sista sträckan in mot Rådhustorget där målet var. Till min stora förvåning springer jag in på 5.54!! (Löpningen gick på 1.50, min klocka tyckte dock inte att det var 21 km vilket förklarar tiden) Så sjukt nöjd! Hög på känslan springer jag på upploppet med händerna klappandes över huvudet och får med mig den härliga publiken, kände mig som en kung och så jäkla cool!!! Lallar sjungandes in i området för de tävlande och hamnar av en slump på en massagebänk (trodde jag kunde byta om där, men så fanns det lediga bänkar). Bästa massagen av benen någonsin.

Vilken tävling och vilken underbar känsla!! 


två av bilderna lånade från finisherpix (vilket man ju inte kan ta miste på)


Så fånigt men roligt, ”country rank 16”, de vet hur de ska få folk till tävlingar, Ironman-företaget.

Vi letade efter fler triathlontävlingar och hittar Gävle triathlon där vi passande också har familj som vi kunde bo hos och som kunder servera oss hungriga triathleter massa mat. (Äter så sjukt mycket nu med all träning). Vi anmälde oss båda till den olympiska distansen. Om publiken i Jönköping var outstanding så var den obefintlig i Gävle (förutom Arons snälla mamma som stod överallt tillsammans med vår hund Moses så ekade stan tom). Simningen i Gavleån gick fint, cyklingen var 5 varv på en trixig bana vilket inte gick så fort, men på löpningen så orkade benen springa. Tog rygg på en tjej som såg snabb ut och började efter några kilometer prata, så mycket fortare tiden går då och så liten man tänker på att det är jobbigt att springa, jag hoppas verkligen jag hittar någon i Kalmar som vill prata med mig på maran.

Sprang in på 2.45 vilket förvånade mig med tanke på att jag trott att 3h skulle vara rimligt. Om man orkar analysera resultatet så ser man att jag kommer upp som 5:a ur vattnet, halkar ner rejält på cyklingen (tredje sämst) och sen hämtar hem lite på löpningen. Så lite mer cykelträning så jag vågar få upp farten i backar (där det händer att jag bromsar) och kan hantera de lite mer tekniska delarna av banorna så ska det nog gå bättre.

Triathlonparet i matchande outfits. Vi har även likadana cyklar. 
Coolaste hunden på tåget till Gävle.

Och så lite fler bilder:

Inte helt enkelt men det går att åka runt i Sverige med tåg med triathlonutrustning och hund.Moses, vår Labradoodle, sötaste hunden. Gillar också att simma.cykeltur Hönö – Särö – Hönö 10 milcykeltur Hönö – Marstrand – Hönö 12,5 mil

Försöker ta en bild där jag ska se cool ut i min våtdräkt. 

Nu är det nedräkning till Kalmar, 19 dagar kvar!! Känner en glädje för triathlon som jag inte känt för löpning på ett tag, kanske är det för att allt är nytt eller för att det helt enkelt passar mig bättre. Kul är det i vart fall!

Ha en fortsatt fin sommar!

// Sara

Be first to comment