Race report: Lidingöloppet 2016

I lördags var det dags att avsluta tävlingssäsongen för min del. Det gjorde jag genom den trevliga hösttraditionen Lidingöloppet. För min del var detta fjärde gången jag tog mig runt den 30 km långa terrängbanan. Här summerar jag mina tankar och erfarenheter från årets lopp.

 

Uppladdning

Förberedelserna inför årets lopp blev lite speciella. Dels för att jag ju haft triathlon och IRONMAN Kalmar som huvudmål denna säsong och att den utmaningen av naturliga skäl krävde några veckors återhämtning. Dels för att jag även varit på resande fot en betydande del av tiden sedan dess.

Hur som helst lyckades jag att få ihop totalt 17 träningspass under de fem veckor som gick mellan IRONMAN och Lidingöloppet, men av dessa kan endast sju ses som kvalitativa löppass medan resten var antingen lugnare återhämtningspass eller rena motionspass. På de sju kvalitetspassen fick jag dock till totalt 62 km terränglöpning (alla i Ursvik – min favoritbana) och därutöver två intervallpass samt ett snabbare 10 km-pass på löpbandet.

Denna mängd var vad som var praktiskt möjligt denna gång och inför loppet kan man väl säga att jag dels hoppades att jag skulle ha mycket kapacitet kvar från den intensiva triathlonträningen, dels att jag hade en rätt chill inställning där det i stor utsträckning fick ”gå som det går”. Oavsett förutsättningarna tycker jag att terränglöpning och Lidingöloppet är en väldigt trevlig höstaktivitet, men det mål jag hade då startskottet gick var att ta mig in på ”medaljtid”, det vill säga snabbare än 2.15.

På tävlingsdagen hade jag det lite stressigt. Jag hade lovat att tala på en utbildning på förmiddagen och den var slut 75 minuter innan starten på Koltorp. Jag bytte därför om efter mitt talarpass i centrala Stockholm och cyklade på racern ut till Lidingö. Min kompis Jonatan hade varit snäll och hämtat ut min nummerlapp, så det enda jag gjorde då jag kom fram till Lidingövallen var att parkera cykeln, ta av mig överdragskläderna men ta på mig nummerlappen och sedan äta en smörgås och en banan på vägen mot starten.

 

Starten

På mina fyra starter i Lidingöloppet har jag hittills inte lyckats vara på plats vid Lidingövallen i så god tid att jag inte behöver stressa på de 1,7 km som man behöver gå för att ta sig till startområdet. Där har jag naturligtvis mig själv att skylla, men jag tycker ändå att denna promenad är klar förbättringspotential för arrangörerna. Det är så trångt på vägen till starten att det är svårt att avverka denna sträcka i någon snabbare takt, och speciellt inte om man vill undvika den förhöjda skaderisk det innebär att springa i diken och liknande. Vägen är smal och det är trångt, men det blir inte direkt lättare att ta sig fram när det står bilar parkerade i vägen – åtminstone detta borde kunde undvikas.

Hursomhelst kom jag fram till starten i tid – när jag gick kastade upp min överdragspåse på vagnen och gick in i startfållan för startgrupp 1B sade speakern att ”en minut återstår till starten”. 🙂 Som vanligt försökte jag ta det lugnt i starten. Tanken var att försöka hålla 4.30 min/km de första två-tre kilometrarna, men att inte bli stressad om det inte gick. Det gick sådär. Farten var kanske inget jätteproblem, men det var väldigt, väldigt trångt. och då inte bara alldeles i början utan det tog nästan 5 km innan man kunde springa någorlunda fritt. Om jag nu får klaga på ytterligare en sak så är det detta. Jag startar alltså i startgrupp 1B och det är så här trångt – hur är det då för de som startar långt senare? Lidingöbanan består delvis av vad som närmast får beskrivas som stigar och har därför av naturliga skäl inte så stor kapacitet – då tycker jag att man måste minska ner startgruppernas storlek. Om man inte vill hålla på och släppa iväg startande hela eftermiddagen kan man kanske istället minska ner tiden emellan startgrupperna?

Jag lyckades dock ändå hålla mig hyfsat lugn och mitt tävlingstemperament ledde bara till en ”muckning”, denna gång med en medtävlande fransman. 🙂 När jag följer upp min löpning så här i efterhand ser jag att jag avverkade de första fem kilometerna på 23.45 minuter (4.35 min/km i snitt) och alltså då låg 25 sekunder ”bakom” det som var min målsättning för dagen.

 

Bulken av loppet 

Så nu var det dags att prova och se vad jag hade för kapacitet för dagen. Jag höjde tempot ganska rejält och började avancera genom fältet. Efter en kilometer låg jag på plats 1 781, efter sex kilometer på plats 1 214 och efter tio kilometer på plats 773.

Tänkte väl att det fick bära eller brista. Och det gick till största delen bra. Det är så härligt när man känner att man kan dra på, trots att terrängen är åtminstone hyfsat tuff och kuperad. Den mil som följde fram till 15 km-markeringen avverkade jag på 42.07 minuter, det vill säga 4.13 min/km i genomsnitt. Jag hade avancerat ytterligare till plats 566, mitt självförtroende stärktes och jag började ”rapportera” live från loppet i Instagram Stories. 🙂

När jag hade tagit mig igenom halva loppet började jag sysselsätta mig med att räkna på vilka kilometertider som skulle krävas under resten av loppet för att jag skulle nå mitt mål om silvermedalj. Att jag då nästan hade tre minuter ”till godo” på målet tror jag bidrog till att jag började ta det lite lugnare. Men säkert var också en faktor att jag helt enkelt inte hade kapacitet nog att springa i ett så högt tempo över 30 km terräng. Genomsnittstempot sänktes därför och jag höll i princip 4.30 min/km under den kommande milen.

Med ungefär fem kilometer kvar började jag känna mig sliten. Abborrbacken klarade jag visserligen av utan några större problem (jag tycker att den är rätt överdramatiserad) men efter den gick det tungt. Jag fick gå mycket på vilja. Såg nu att jag rimligen skulle klara av målet på 2.15, men att även ett nytt personbästa var inom räckhåll. Pannbenet höll och jag krigade mig igenom terrängen fram till det att det bara var en kilometer kvar, då jag satte in spurten. Det höll och jag tog mig i mål på 2.11.57 (trots live-rapporter på Instagram Stories från upploppet) vilket innebar plats 379 totalt i loppet bland de 15 435 som tog sig i mål, och nytt personbästa med nästan en minut. En härlig känsla!

Här kan man läsa min statistik från loppet.

 

Målgången

Om det finns en hel del negativt att säga om starten så finns det desto mer positivt att säga om målet. Upploppet är brett, lagom långt, omgivet av en hel del publik och när man kommer i mål finns rikligt med mat och näring av olika slag. Detsamma gäller utdelningen av överdragskläderna – smidigt.

Efter loppet dröjde jag mig kvar i målområdet, försökte insupa atmosfären och njuta av läget. Vilken skön avslutning på säsongen. Jag väntade en halvtimme på Jonatan och mötte upp honom vid målet. Sedan promenaden tillbaka till Lidingövallen och upp på racern med kurs mot stan.

Utöver nöjdheten och stoltheten över min egen prestation, och upplevelsen av en härlig höstdag är det som jag främst tar med mig från årets lopp att det tydligen var flera tusen färre startande i år jämfört med förra året. Tillsammans med det faktum att Stockholm Marathon i juni, för första gången på flera år, inte var fulltecknat får det ju en att undra om löpartrenden nu börjar avta? Kanske är det så. För min del är det dock helt irrelevant. Jag kommer att fortsätta att springa, i den ena eller andra formen.

Vad jag ska ha för mål inför nästa säsong? Det ska jag fundera på i höst och vinter.

Traditionsenlig selfie från Abborrbacken, alltså 25 km in i Lidingöloppet.

Traditionsenlig selfie från Abborrbacken, alltså 25 km in i Lidingöloppet.

 

//Aron

Be first to comment