På luffen i europa

För ett par år sen så gjorde jag och en polare en rätt så speciell resa. Jag hade pratat med en tjej en längre tid (ett par dar på spraydate) som bodde i Spanien i en stad som hette nåt med sebastian, San Sebastian tror jag det var. Jag hade alltid gillat att hoja och tänkte att jag kan väl cykla ner för att träffa henne så även fast dejten blir misslyckad så är förhoppningsvis cykelturen lyckad.

Jag teamade upp med min polare Björta som i den vevan hade kommit hem från en massa år i staterna där han utvecklat nåt oklart program mot virus på datorer. Det programmet finansierade massa kajaker till honom, en flott lägenhet på essingen och varsin flygbiljett för oss.

Vi hade inte så mycket stålar då för den här resan så det blev som det blev.

Nu kommer storyn…

 

Av Björn Olin.
Länkar till Fotografiska anteckningarIn EnglishEssingen.com hemsida
Jag, Björn Olin, och Martin Nordstrand (i paddelkretsar mer känd som ”Mälarvattenmannen”) hade bestämt oss för att cykla igenom Europa. Den 20e Juni stod vårt jet ner till Lübeck och väntade på plattan i Skavsta. Vi hade inte känt varandra speciellt länge innan vi bestämde oss för att köra cykelturen. Vad värre är att vi heller inte hade någon aning om vad långfärdscykling egentligen innebar. Dock hade vi dragit upp några fundamentala riktlinjer:

  • Resan kan vara från tre dagar till tre veckor. Vi går förutsättningslöst in i detta med inga som helst prestationskrav. Är det trist lägger vi ner.
  • Resan får inte kosta en massa pengar! Vi googlade runt och skissade på cirka 15 euro per dag för två herrar.
  • Snabba cyklar och minimal packning. Vi ser inte semestern i att sega runt på tröga robusta armécyklar, totalt nedlastade med en massa halvt onödigt baggage. 
  • Vi struntar i Sverige. Sverige har ingen cykelkultur och dessutom är det inte inspirerande att åka igenom Europas största trädplantage.
  • Resan skall gå söderut. 150 kilometer per dag verkade vara rimligt om man får tro tidigare äventyrare.
  • Vi undviker alla stora städer.

Utrustningen
Med inspiration från Jobst Brandts ”Tour of the Alps” skildringar förstod vi att det gick att semestra med landsvägscykel. 
Björn tog sin Cannondale R700 på Ryanair. Detta kostar runt 200 kronor extra. Martin köpte sin vrakbilliga 2Danger Cyclocross på bicycles.de i Lübeck för 700 €.

Packningen tvingade vi ner i 24 liters Sadelväskor, Carradice ”Super C” från cykelnetto.com. Vi trodde att detta var cyklingens motsvarighet till matbutiken Netto (där man handlar havregryn och DVD-skivor billigt). Men ack, man skall icke döma butiken efter namnet; personlig och professionell service från Billy Guldager rendrerade alla delar på plats. Ortileb 8 liters styrväskor köpte vi hos farbror Erling på Svima.

Turen 
Vi utgick från Lübeck i norra Tyskland. Vi cyklade i sydvästlig kompassriktning mellan vackra, organiserade byar på cykelvägar av varierande kvalitet. Medelåldern i dessa byar verkade ligga på runt 78 år. Målet var Holland som vi hade fått för oss var cyklingens Mecca.

 

Att hålla budgeten visade sig inte vara några problem. Tyskland var rikt på naturresurser. Morgonkaffe med kaka serverades av traktens bilhandlare. Varje ansedd åker var utrustad med dusch. Mat och sovplatser fanns överallt. Vårt val att varken ha med sovsäck eller liggunderlag visade sig dock föra med sig en del obekvämligheter. Man vaknade mörbultad.

Lättrampade cyklar med minimal packning visade sig vara överlägset. Vi flög fram i runt 30 km/h utan ansträngning.150 kilometer per dag var inga problem att hålla. Vi invaderade Holland redan den tredje dagen. Solen gassade konstant. Europa var i värmebölja.

 

Holland, mest känt som mikroskopets födelseland, drev upp resans standard ytterligare. I Tyskland hade vi lärt oss att campa vid idrottsplatser och där få ömkan från likasinnade så att vi kunde komma åt duschar och toaletter. Då vi frågade ett snällt äldre par efter idrottsplats i Lochem slutade det med att vi i stället blev inhysta i deras hus. Dusch, lokal öl i trädgården, sängar och en riktig hotellfrukost bjöds det på. Luffarlivet fick en omstart. Tack Janny och Albert Blauw! 

Cykelvägarna var utomordentliga, landskapet var vackert och folket var otroligt gästvänligt. Som grädda på moset hade lokala cykelaffären ett par sjyssta AMD-cykelbyxor (ett must have för en gammal AMD investor). Lyckan var fulländad! Genom hela Holland surfade vi på räkmacka. Allt slutade i en grand finale då vi halkade in på överklassfest i ett av Maastrichts finaste gods. Nu hade våra bivack-estates plötsligt pool och vingård.

Från det fantastiska godset kunde man i horisonten skymta ett elakt litet vitt hus, precis vid Ardennernas fot. Vi hörde att detta var Belgiens gränskontroll. Bakom det lilla huset var marken ej längre platt och engelska ej längre förstådd. Vi blev varnade för stora tjocka kossor som åt Svenska turister. Vi trodde dom skämtade!

Mer om B*lgien någon annan gång. Noll stjärnor.

 

Värmeböljan hade Europa i ett järngrepp. Men efter solsken kommer solsken. Vi hade inte ramlat över duschmöjligheter på ett tag och hade begränsat med ombyte. Nätterna i enmansbivackerna var varma och kladdiga. Eventuella nattliga regndroppar letade sig igenom Björnes gore-tex barriär från början av 90-talet och ner på Björne själv. Allt lade en god grund för en framgångsrik höinfusion i cykelbyxorna.

 

Det finns förmodligen ett tröskelvärde då samhället klassar en som lodis snarare än turist. Vi var på väg åt det hållet. Från att ha varit två relativt charmiga och trevliga typer var vi nu herrarna äckel och päckel på cykel. Jag började bli orolig att detta kunde begränsa vår framfart. Kanske butiker nekar oss inträde och mödrar rycker undan sina barn då vi kommer? Allt trevligt folk vi träffat under resan var vår behållning. Var dessa stunder nu ett minne blott? 🙁

 

Som tur var verkade samhället vara ouppmärksamt och vi kunde gå in på Lidl och shoppa som vanligt utan problem…. nästan… Dags för Björne att betala. Men var är plånboken? Den hade försvunnit. Björta sträckte sig efter telefonen för att spärra kreditkortet… men… Hoppsan, den var också bortslarvad. The good: Björtas packning nu 225 gram lättare.

Resan malde på. Vi kände verkligen av att olika länder hade olika storlek (duh!) och vi började misstänka att Frankrike var ett av de större länderna. Hygienincidenten hade tvingat oss tillbaka till resans skissbord. Vi utvecklade nya och mer säkra metoder att finna duschar och investerade även i en ny tvål (+82 gram). Med kirurgisk precision infiltrerade vi nu även campingar. Duschen fick max ta 4 minuter, sen var det iväg till flyktcyklarna som väntade i närliggande dunge. 

 

 

I sydvästra Frankrike var landskapet mindre kuperat och vi hade tur med vinden. Vi turades om att bryta vinden och ligga på rulle. Märta som var en stor herre forcerade kopiösa vindmassor. Han var homo sapiens motsvarighet till stadsjeep. Jag var resans Fiat Ritmo. Hur som haver, båda ansatserna gav hastighet. Vi höll nu medelhastighet högre än 33 km/h på de flesta pass. 

Redan efter två veckor nådde vi Spanien. San Sebastian blev vår ändhållplats. Resan var över. Vi tog in på vandrarhem, började vänja oss med att sova i vanliga sängar och att inte göra någonting på dagtid. Nu började det bli läge att diskutera en viktig fråga, hur tar vi oss hem och med vilka pengar? Björtas plånbok var sedan länge borta och Märta var en man med begränsade resurser. 

 

 

Vi hade hört rykten att FlyNordic flög billigt från Bordeaux. Detta blev vår destination. På tågen lastade vi oss själva och cyklarna i speciella lastrum. Utrymmena var varma och oventilerade. Några stationer senare ramlade vi i princip ut ur lastluckorna helt groggy, chippandes efter andan. Tredjeklass var dock vår melodi.

 

 

Efter den sista övernattningen, precis intill landningsbanan i Bordeaux, kom vi till slut med ett plan tillbaka till Arlanda. 

Märta, som hade skolkat från sitt sommarjobb på Svima, fick stora kängan av Erling i egen hög person. Sist någon såg röken av honom var han på väg till Polen med en stor seglarsäck på ryggen, redo att mönstra på en jättetrimaran och ta sig an nya äventyr.

OopsCup

OopsCup

Björta fick mersmak av cyklingen och styrde kosan mot Alperna.

 

 

 

 

 

 

 

/Marre

Be first to comment