När uppför blir nedför.. Rockman swimrun

Så var det dags för tävling igen. Den här gången ett race mer i min stil- en heldag i norskt drömlandskap!

Förberedelserna har som vanligt inte varit riktade mot mitt mål.. Med 2500 höjdmeter väntandes kunde man ju kört någon backe kan man tycka men istället har jag förlagt min träningstid på surfbrädan, hästryggen eller i surfskin.. Vind, gröna vågor och rufsiga islandshästar är grymt svårt att säga nej till..



Hursom, nu var det alltså dags, Rockman swimrun. Jag har gjort den för några år sedan och kommer ihåg att den var så sjukt vacker- och kall.. Har aldrig frusit som i norska Lysefjorden. 

Racebrief kvällen innan är alltid spännande. Rockman- killarna är så härliga och stämningen är god. Alla vältränade athleter skruvar lite på sig när det pratas höjdmeter (2500hm..) vattentemperatur (7-12 grader) och Dragon’s neck- den sista tuffa delen av banan som ingen tidigare fått uppleva under ett Rockman..

Så, hopp i säng och sen upp igen. Frukosten trycks ner- finns ju ingen återvändo så ingen mening att känna ångest.. ut i båten vid 06 och sen iväg.. två båtar fulla med taggade swimrunners, mest av manligt kön.. 

Det blir en magisk resa ut till starten och jag inser att hur det än går har det redan varit värt att komma hit..

Så, starten går och alla hoppar ner i klargrönt 12-gradigt vatten. Solen har kommit upp och ljusgröna bubblor far förbi mig. Inser att det kommer bli en grymt vacker dag. Vi simmar en 700- meter och sen är det rakt upp. Älskar rakt upp.. för då behöver man ju bara gå..

De första sjöarna är ganska varma (14 grader?.) och eftersom vi har en åtta timmar kvar åtminstone behöver man ju inte stressa. Bara fart framåt hela tiden. Kommer upp till en magisk Preikestol lagom till att dimman just lättar- och man kan se fjorden 600 meter ner.. Måste vara en av jordens vackraste utsikter. 


Jag och min starka teammate Johan kommer upp som lag 6 vilket känns lite overkligt i ett så grymt startfält, men jag vet också att ett race inte är över förrän det är över..

Innan ett race har jag svårt att visualisera hela racet- så det är ungefär hit jag har tänkt. Nu börjar resten..

Tacksamt nog får man springa tillbaka lite på stigen man kom vilket innebär många glada hejarop till alla, med eller utan våtdräkt, som ännu har en bit kvar till magiska utsikten..!


Vi kör på.. det känns bra! Jag älskar att studsa runt på stenar och  rötter och klafsa i lera med grym utsikt över fjorden av och till. Jag utlovar ”nedför” eller iallafall ”inget mer uppför på ett tag..” när jag tycker Johan ska springa på lite.. Ibland måste vi stanna och bara titta. – näääääe, titta.. – wow.. – oh no.. -meeeeen.. – det har det värsta.. Försöker iallafall variera mina utrop så Johan inte ska tröttna..😆 

Så är det dags för värsta biten- grusväg/ asfalt med måttlig till lätt lutning uppför under kanske fem km.. Vi unnar oss lite powerwalknär det sluttar som mest. En kameraman ligger platt på magen på asfalten en bit fram och vi joggar förbi honom. Jag undrar lite varför han ligger där när det finns så många grymt vackra ställen att ligga på.. 


När vägen äntligen viker av tassar vi ner genom fårhagen till fjorden igen. Här lärde jag mig simma snabbt för två år sedan- jag var så sjukt kall att jag kanske fick till flytläget genom att hela jag var stel- jag hittade liksom corestyrkan..😆 Denna simningen gick som en dans- visst var det kallt i vattnet, men vattnet var grönt och Johan simmade på så det blev svallvågor- vad mer kan man begära..;) Jag sjöng lite sånger under vattnet, om och om igen.. tills vi äntligen närmade oss det vita huset i Florli och det var dags att ta sig upp! Nu ligger vi fyra, totalt.. 

Med en iskall redbull i handen börjar vi ta oss upp för världens längsta trätrappa, 4444 trappsteg. Trappa är alltid skönt- vilar vaderna och stegar upp med rumpan. Inte studsar.. men stegar, steg efter steg.. blir lite meditativt- bryter av  meditationen emellanåt med att vända mig och titta ner mot fjorden- magisk utsikt.. igen.. 

Nu väntar kall simning. Mindre än 10 grader är lätt att fasa för innan racet men såhär mitt i känns det nödvändigt. Kroppen piggnar till och musklerna får en kort återhämtning! När jag var här för två år sedan låg det snö runt sjön. 

Vi tar ett herrlag till och inser att vi ligger trea totalt. Det tänker vi inte släppa. Att jaga ifatt tvåorna känns inte lönt.. ser dem ingenstans..

Med delad förtjusning får vi ge oss iväg ut på Dragon’s neck- en extra grym uppförsbacke- förunnat de som är snabba nog.. Denna sväng har fått plockas bort under tidigare race på grund av att snabba väderväxlingar kan bli väl utmanande.. Men vi fick en mäktig upplevelse- ensamma på bergskammen- innan vi studsade ner till den 7-gradiga sjön. Den var nog bästa simmet.. vattnet var ljusblått, svalkande och drickbart. Kändes som att simma i en ”fri bar”.. Glömde att Johans leriga inov8 låg före mig och simmade med öppen mun och njöt alla 200m.

Sista biten är i stort sätt nedför.. lite grus först, bara att släppa och låta benen rassla på.. sen över myr .. ner till trädgränsen bland björkar.. och sen brant nedför stenig slingrig stig mot målet!


Stämningen är grym i målområdet- organisationen är grym, våfflorna varma, Rockman friarsugen och badtunnan full av energi och endorfiner!! 


Trea totalt känns så kul efter en så lyxig dag!! På något sätt blir ändå uppför liksom nedför, om det är tillräckligt vackert..
Bilderna är mina, Rockmans och @pierremangesphotography

Be first to comment