Race report: Laponia Triathlon 2017

”Blir det fler fulldistans IRONMAN nudå? Ja, det blir det säkert. Men inte nästa år.”

Så avslutade jag min ”race report” från förra årets IRONMAN-tävling i Kalmar, med hänvisning till att både distansen i sig och tävlingens placering tidsmässigt gör det svårt att ägna sommaren åt något annat än träning och förberedelser. Resonemanget höll i knappt två månader – fram till mitten av oktober – då jag såg en bild från Laponia Triathlon på förstauppslaget i Runner’s World.

Laponia Triathlon: Ironman-distans med simstart vid midnatt i Gällivare, cykling förbi dammarna Porjus, Harsprånget och Ligga – och genom Stora Sjöfallets nationalpark – samt löpning längs med sjön Akkajaure. Med andra ord väldigt häftig natur. Men viktigt var också att Laponia går sex veckor tidigare än Kalmar; förberedelserna behöver visserligen vara lika gedigna men man kan samtidigt ta det mer ”chill” under de följande sommarmånaderna. Därmed var det bestämt.

Här ger jag min samlade berättelse från både förberedelserna inför Laponia och själva tävlingen. Eftersom jag själv haft väldigt stor nytta av andras ”race reports” i mina långdistans-triathlonförberedelser vill jag bidra tillbaka. Denna text är därför ganska omfattande.

 

Min träning inför Laponia Triathlon

Även om jag tränade en del från Lidingöloppet i slutet av september och fram till årsskiftet så var det väldigt avslappnat och planlöst. Det gick så långt att jag slarvade med noterandet av passen i min träningsdagbok.

Den dedikerade träningen drog jag igång i mitten av januari. I år körde jag dock utan något specifikt och efter mina förutsättningar anpassat träningsprogram. Istället gick jag mer på känn och baserat på mina erfarenheter från tidigare träningsår.

Övergripande kan man säga att jag delade upp de sex träningsmånaderna inför Laponia i tre perioder:

  1. Från träningsstarten den 12 januari till löptävlingspremiären den 1 april. Tanken var att under denna period fokusera på uppbyggnad av kroppen och min ambition var att varje vecka få in två pass styrketräning, två pass löpning (varav ett intervall-/tempopass och ett långpass), ett pass spinning, ett pass simning och därutöver ett övrigt pass (oftast tennis).
  2. Från den 1 april fram till triathlonpremiären den 6 juni. Min tanke var att med vårens ankomst lägga in mer cykelträning ”på bekostnad av” ett av styrketräningspassen. Planen var också att under denna period delta i en del löpartävlingar.
  3. Från den 6 juni fram till Laponia. Här var tanken att fokus skulle övergå ännu mer till cykling, utomhussimning, brickpass och till sist lite formtoppning.

Hur gick det då? Generellt sett helt okej. Planeringen av passen skedde vecka för vecka och självklart gjorde jobb, resor och annat i livet att jag inte varje vecka fick till samtliga dessa pass. Men jag lyckades ändå hålla både disciplinen och den övergripande planeringen hyfsat.

Sammantaget fick jag till 141 träningspass under halvåret inför Laponia, vilket kan jämföras med de 164 pass jag genomförde i fjol fram till Kalmar. I år har jag alltså tränat något mer intensivt än förra året, om än det blivit färre pass på totalen.

I övrigt skiljer sig mina förberedelser i år från föregående år på följande sätt:

  • Jag har börjat styrketräna. I fjol genomförde jag plikttroget ett dussin styrketräningspass, men utan någon större förståelse för varför. Under denna vår körde jag 33 pass med grymma PT:n Camilla Finn på SATS. Detta är den viktigaste förändringen i min träning i år och sannolikt anledningen till att jag kunde köra så hårt under löpmomentet i Laponia (se nedan).
  • Jag har simmat betydligt mindre än i fjol, 20 pass jämfört med 46 pass. I öppet vatten simmade jag bara sex kilometer i år, jämfört med 23 km inför Kalmar 2016. Förra året behövde jag simma betydligt mer eftersom jag då höll på att lära mig att crawla. Samtidigt var dessa pass de som tog absolut mest energi med anledning av den logistik och planering som krävs för att ta sig till simhall/badplats, bära med sig utrustning etc. I år valde jag därför aktivt att minska ned denna träning.
  • Jag började cykla utomhus tidigare, körde första passet den 9 april, och fick därför till 100 mil cykling före Laponia. Det var nästan exakt lika mycket som inför Kalmar. Av naturliga skäl har jag varit tryggare på cykeln detta andra cykelår och dessutom gjorde jag en uppgradering vad gäller utrustningen; instegsracern från Scott som jag köpte förra våren ersattes av en ny triathloncykel från Specialized.

För att få en dokumenterad bild av min form inför Laponia tittade jag framför allt på resultaten från de tävlingar jag genomförde som en del av förberedelserna både i år och 2016:

  • Premiärmilen (10 km löpning) – 36.33 minuter i år och 36.26 minuter förra året
  • Saltsjöbaden Triathlon (sprintdistans) – 1.14 timmar i år och 1.21 timmar förra året
  • Blodomloppet (10 km löpning) – 37.18 minuter i år och 37.17 minuter förra året
  • Almedalsloppet (4,2 km löpning) – 14.41 minuter i år och 15.00 minuter förra året

Av detta kunde jag konstatera att min nivå på löpningen i år varit klart jämförbar med 2016 medan jag, åtminstone enligt min insats på sprintdistansen i Saltsjöbaden, förbättrat simningen och cyklingen.

 

Inför start

Starten av Laponia Triathlon går vid midnatt natten mot lördag, i år den 8 juli. Jag och min fru Sara åkte till Gällivare så att vi var på plats på torsdagen, runt ett och ett halvt dygn före start. Då var vi där i god tid.

Vi bodde hela helgen på Quality Hotel Lapland, ett bra och trevligt hotell som ligger väldigt centralt i Gällivare och dessutom är den plats som Laponia Triathlon använder för sitt tävlingskontor, sin ”race briefing” och sina prisutdelningar. Att bo där är med andra ord klart rekommenderat.

Race briefing för tävlingen hölls på torsdagskvällen i samband med en (bra) middag som ingick i startavgiften. Det var uppenbart att de flesta av deltagarna – inklusive jag själv – var lite spända av utmaningen och stundens allvar. Likväl var stämningen god, mycket tack vare den lite torre, men väldigt rolige, tävlingsledaren som noggrant och proffsigt gick igenom förutsättningarna och detaljerna inför tävlingen.

Allt förutom vattentemperaturen i Vassaraträsket, där simningen skulle hållas, och väderförutsättningarna under nattens cykling var glasklart. Temperaturen i vattnet hade varit endast tio grader på torsdagsmorgonen, medan allt kallare än 15 grader vid start innebär att simningen av säkerhetsskäl måste kortas ned. Tävlingsledningen framhöll dock att temperaturen skulle sannolikt skulle stiga uppåt 15-16 grader om bara vädret i Gällivare blev som prognostiserat. Vädret under cyklingen var svårt att få grepp om med tanke på de skilda förutsättningar (höjd, terräng etc) som råder utmed banan. Personligen hoppades jag mycket på att slippa regn medan lufttemperaturen var av mindre betydelse.

Torsdagseftermiddagen och kvällen ägnade vi annars åt att göra inte mycket alls. Vi såg oss omkring i centrum, åt lunch på Alla tiders café (som frånsett hotellets restaurang lär vara det bästa matstället i staden) och gick och kollade lite på den sprinttävling som arrangeras dagen före huvudtävlingen (och som för övrigt rekommenderas för medföljande familjemedlemmar eller för den som vill ”värma upp” inför långdistansen). Efter race briefingen på kvällen tog vi någon halvtimmes cykeltur, både för att få röra lite på oss och för att känna in temperaturen. Slutsatserna från det senare hade ganska stor betydelse för valet av kläder.

På fredagen sov vi ut ordentligt men tog oss ändå upp för att hinna äta en ordentlig frukost före klockan 9. Vi finjusterade våra beräkningar vad gäller energi- och vätskeintag för loppet och kompletteringshandlade en del på Coop, för att sedan gå igenom och ställa i ordning utrustningen samt fatta beslut kring klädsel.

Vid 18-tiden lade vi oss för att vila/sova ett par-tre timmar. Även om jag inte somnade så var detta värdefullt. Runt klockan 21 åt vi det sista av tre lagade mål mat under dagen. Konstigt nog var jag trots den sena timmen inte sömnig när jag gick till starten. Förmodligen bidrog såväl midnattssolen som adrenalinet och ”siestan” till detta.

 

Simningen

Simningen ägde alltså rum i Vassaraträsket med start på stranden Sandviken, som ligger kanske en kilometer utanför Gällivares centrum. En sommarnatt med hyfsat väder – vilket vi fick uppleva – är detta en mycket vacker plats. I sjön hade arrangörerna märkt upp en 1 280 meter lång triangelbana som skulle simmas tre varv, med varvning på stranden.

Simningen var för mig – och för flera av de andra deltagarna, visade det sig – det största osäkerhets- och nervositetsmomentet inför tävlingen. Veckorna före tävlingen hade eventets Facebooksida uppdaterats regelbundet med nya uppgifter om vattentemperaturen, som tycktes vägra stiga över elva-tolv grader. Samtidigt var budskapet konsekvent från tävlingsledningen: det behövdes bara några få dagar med varmare lufttemperaturer för att vattentemperaturen skulle stiga till okej nivåer. De dagarna verkade dock inte komma.

I slutänden fick vi vänta till bara en timme före start innan det slutgiltiga beskedet om formerna för simningen. Temperaturen var då 14,1 grader på de kallaste ställena runt banan och 10,8 grader i luften. Om Svenska Triathlonförbundets regler hade tillämpats strikt skulle simningen vid de temperaturerna ha blivit inställd. Laponia hade dock fått dispens för att bara ta hänsyn till vattentemperaturen. Resultatet blev därför istället att simningen kortades med en tredjedel; vi skulle simma två av de tre tilltänkta varven.

Min känsla inför det beskedet var blandad. Å ena sidan var det skönt att momentet kortades något, men samtidigt skulle vi nu inte få ihop en full långdistans. Reglerna är dock vad de är och tar atleternas säkerhet som främsta utgångspunkt.

Det är svårt att för utomstående beskriva stämningen i luften inför starten av en långdistans triathlontävling. Ett stort antal mycket sammanbitna högpresterare på en och samma plats, alla fullt fokuserade på den mycket tuffa prestation som ligger framför dem. Samtidigt är de allra flesta både trevliga, prestigelösa och peppande. I detta fall hade dessutom förvånansvärt många åskådare samlats på stranden inför starten.

Starten gick på land och jag lade mig från början i bakre led (läs: sist) för att utan hänsyn till övriga deltagare i lugn och ro kunna komma in i mitt eget tempo. Jag hade valt att köra med neoprenhuva, vilket jag tror var klokt. När jag ”blivit varm i kläderna” efter runt en tredjedel av första varvet så berördes jag inte speciellt mycket av kylan. Simningen var tvärtom skön och kändes i stort bra. När jag sprang mot första växlingen var min känsla att jag hade klarat ytterligare ett varv, snarare än att kylan var överväldigande. Flertalet medtävlare tycktes dock inte hålla med om detta.

Om jag ska nämna något ytterligare om simningen så är det väl att den hade varit riktigt behaglig med några graders varmare vatten, I normalfallet ska temperaturen också, enligt tävlingsledningen, vara 16-18 grader. I jämförelse med simningen i Kalmar är detta en betydligt lugnare upplevelse, med färre deltagare, rent generellt lugnare vatten och man simmar inte speciellt långt från land. Det kändes tryggt, helt enkelt, och vid varje andning bjöds en halvsekunds njutning av ljuset och omgivningen.

Tidsmässigt klockades jag till 53.12 minuter, vilket innebar att jag var 23:a upp ur vattnet av 48 startande herrar. Tempot 2.04 minuter per 100 meter var något bättre än de 2.07 minuter per 100 meter som hade i Kalmar ifjol. Helt okej med andra ord!

Laponia Triathlon 67Ns foto.

 

Cyklingen

Om något ytterligare var ett osäkerhets- och nervositetsmoment inför tävlingen så var det hur mycket kläder som skulle behövas under cyklingen. Hur kallt skulle det egentligen vara och hur stora kunde temperaturvariationerna bli? Min grundinställning var att det är värre att frysa än att vara för varmt klädd och jag tog därför rejält med tid (drygt tio minuter) på mig i växlingsområdet för att både hinna bli torr och klä på mig ordentligt.

Jag hade kört med badbyxor under våtdräkten för att kunna byta om till helt torra kläder. Detta var vad jag hade på mig under hela cyklingen:

  • Fötterna: tjocka ullstrumpor, cykelskor, fleecefordrade skoöverdrag
  • Benen: triathlontights, knävärmare som räckte över halva vaden
  • Överkroppen: tjockare merinoullströja, cykeltröja, vindjacka och buff runt halsen
  • Huvudet: tunn merinoullsmössa under hjälmen
  • Händerna: fodrade träningshandskar (hade dessutom ett par fleecehandskar med mig, men de stannade i fickan)

Resultatet av detta var att jag frös om fötterna under hela, och om benen under cirka halva, cyklingen. Åt detta vet jag faktiskt inte riktigt vad jag hade kunnat göra (dubbla skoöverdrag och dubbla byxor?) men i övrigt var klädseln väldigt lagom. Jag hade tänkt kränga av mig vindjackan på morgonkvisten och lägga den i fickan på cykeltröjan, men det var inte nödvändigt. Jag körde med mörka glasögon under hela cyklingen. Förmodligen hade jag lika gärna kunnat köra med ljusare glas.

Den första delen av cykelbanan gick på grus men efter ungefär en kilometer svängde man ut på E45:an som är en väg av helt okej kvalitet. Vid påfarten stod en av kanske totalt tio oberoende supportrar längs med cykelbanan och ropade ”Hälsa Porjus!” på karakteristisk lokal dialekt. Underbart!

De första milen på cyklingen handlade för mig om att komma i rytm, få upp värmen och känna att jag nu var igång på riktigt. Banan var inte flack men innehöll inte heller några speciellt branta backar, utan man kan säga att den gungade fram. Lätt uppför ersattes av lätt nedför.

Efter 48 kilometer stod Porjus och den första av tre energistationer för framhjulet. Hit tog det mig runt 1.37 timmar att cykla och jag höll således en snitthastighet på 29-30 km/h. Trots att vi cyklade rätt igenom Porjus fanns här inte en enda människa ute, utöver funktionärerna. Antar att de var uttröttade av alla andra evenemang som arrangerats i byn :). Ändå var detta den trevligaste energistation jag passerat under något lopp, alla kategorier. Det var blå himmel, blommande hägg, utsikt över dammen, tänd brasa, varmt kaffe samt hjälpsamma och proffsiga funktionärer. Här fick det därför bli en kort toalettpaus och en halv kopp kaffe vid elden.

Efter Porjus följde två mils cykling som nästan uteslutande gick nedför, förbi dammen Harsprånget och till dammen Ligga där vi vände för att sedan cykla tillbaka samma väg till Porjus. Den sköna känslan av cykla utför förtogs till stor del av vetskapen om att snart behöva cykla samma backar åt andra hållet. Men när jag väl kom dit kändes inte uppförskörningen alls så jobbig som jag hade trott.

Det kändes också bra att möta de övriga tävlande. Dels för att det minskade känslan av ensamhet och dels för att det gav en första indikation på hur jag låg till i fältet. Jag räknade till 33 mötande cyklister (herrar och damer) innan det var min tur att vända vid Liggadammen. Då tänkte jag för första gången att jag borde klara att komma topp 20.

Det tog runt en och en halv timme för mig att komma tillbaka till energistationen i Porjus. Där tog jag en ny kort toalettpaus, fyllde på vätskesystemen och noterade att några tävlande satt och värmde fötterna över den öppna elden, innan jag körde vidare. Banan gick nu tillbaka ytterligare några kilometer innan det var dags att svänga av från E45:an och istället köra i riktning mot Stora Sjöfallet. Denna väg var tydligt av sämre kvalitet och vi välkomnades till sträckan av en skylt som löd någonting i stil med: ”Följ vägen rakt fram i 90 km”. Tack för den! 🙂

Det är ungefär här jag skulle säga att en långdistans triathlon börjar på riktigt. Brickpass motsvarande den ansträngning som krävs för att klara av 3,8 km simning och nio mil cykling är det inte ovanligt att man gör på träning. Men det som kommer därefter är mer okänt vatten. Här börjar det helt enkelt bli tufft och i Laponia Triathlon kombinerades det med att underlaget blev sämre, att startfältet spridits ut så att man såg väldigt få medtävlare och ett evigt vågkörande. Svagt uppför följt av svagt nedför följt av svagt uppför, och så vidare.

Med tre-fyra mil kvar av cyklingen kastades ytterligare en ”joker” in i leken. Underlaget byttes från ojämn och halvgropig asfalt till nylagt ”oljegrus” och farten ”sögs” ned. Det kändes som att cykeln stannade så få fort jag slutade trampa.

Precis som i Kalmar ifjol kändes det som att cyklingen aldrig skulle ta slut. Jag växlade mellan liggande, sittande och stående position men tröttheten i rygg, nacke och ben gjorde sig påmind i alla tre. Det gick helt enkelt inte fort under denna passage. Dock blev naturen vackrare ju närmare man kom den andra växlingen i Stora Sjöfallet.

Det tog mig knappt sex timmar och 54 minuter att genomföra cykelmomentets 187 kilometer (jag vet, att ha en cykelbana som är sju kilometer för lång är verkligen inte okej :)). Det innebar att jag cyklade med en medelhastighet av 26.96 km/h och att jag var 33:a bland herrarna på momentet.

Jämfört med cykelbanan i Kalmar var detta tuffare, delvis på grund av de markant sämre vägarna, delvis på grund av de fler höjdmetrarna (1 166 respektive 609, enligt min mätning) och självklart också för att cyklingen går mitt i natten. Trots de tuffare förutsättningarna nu höll jag en något högre snittfart än de 26.83 km/h jag körde på i Kalmar. En slutsats är väl därför att ytterligare en vårs träning och köp av ny cykel gett någon form av resultat.

Men: här finns fortfarande stor, stor förbättringspotential inför framtiden.

Laponia Triathlon 67Ns foto.

 

Löpningen

Att efter lång simning i öppet vatten och 18 mil på cykeln ge sig ut och springa maraton är onekligen en speciell känsla. Å ena sidan: bara löpningen kvar. Å andra sidan: ett helt maraton kvar, vilket för många är en fullt tillräcklig utmaning. Nu var jag framför allt nöjd över att slippa cykeln och att få ge mig ut på löpningen som är min starkaste gren.

På plats i växlingsområdet i Stora Sjöfallet krängde av mig min cykelmundering och tog istället på mig löparskorna, en t-shirt och en tunn löparjacka på överkroppen samt bak-och-fram-vänd keps på huvudet. Fråga mig inte hur, men detta tog tydligen sju minuter. 🙂

Den första medtävlaren passerade jag efter några hundra meter, den andra efter någon kilometer. Följande mönster upprepade sig: när jag passerat en löpare dök en ny upp i synfältet framför mig, bakom en krök eller i en dal, som jag kunde jaga ikapp. Jag sprang i cirka 5 min/km-tempo då marken var flack, nedåtsluttande eller svagt uppåtsluttande men gick i rask takt i branta uppförsbackar. Med facit i hand kan det hända att jag var för defensiv som gick vissa partier, men det är samtidigt svårt att sia om.

Löpningen gick vackert längs med sjön Akkajaure på en vändbana; man sprang 21,1 kilometer och vände sedan tillbaka samma väg, med mer uppför på utvägen än på tillbakavägen. Energistationerna kom med ungefär fyra-fem kilometers mellanrum, alla med engagerade funktionärer som ville berätta om vilka fjälltoppar och fall som fanns att se längs med banan.

Då jag kom till halvmaratonvändningen hade jag passerat tio-tolv medtävlare och det blev ytterligare några på tillbakavägen. Med 17 kilometer kvar mötte jag min fru Sara, som sprang med ett leende på läpparna. Hon hade valt att springa i enbart t-shirt, så jag lämnade ifrån mig min löparjacka. Ett ytterligare incitament för mig att hålla igång löpningen och inte börja gå den sista biten. Skönt också att vi uppenbarligen skulle klara utmaningen båda två.

Jag genomförde maran på 3.49 timmar (5.26 min/km i snittfart). Det utgjorde den fjärde snabbaste tiden bland herrarna på löpmomentet. I Kalmar sprang jag maran på 4.13 timmar, eller 6.01 min/km. Laponiabanan innehöll 457 höjdmeter, enligt min klocka, jämfört med 110 höljdmeter i Kalmar.

Min totaltid noterades till 11.53 timmar, vilket innebar att jag kom på plats 15 totalt sett. Sammantaget var detta för mig en starkare prestation än i Kalmar förra året, även om jämförelsen varken är lätt att göra eller helt rättvisande. Simningen var kortare och enklare nu, cyklingen samtidigt längre och tuffare medan löpningen var tuffare och med färre energistationer. Därtill kommer såklart de yttre, ”mer extrema” omständigheter som präglar Laponia Triathlon.

Laponia Triathlon 67Ns foto.

 

Mitt energi- och vätskeintag

Intaget av energi och vätska sägs ofta vara triathlonsportens fjärde moment. Eftersom detta fungerade väldigt bra för mig under Kalmartävlingen förra året försökte jag nu köra på samma koncept som jag gjorde då.

  • Under fredagen fram till kvällen åt jag frukost samt tre lagade mål mat. Cirka en timme före start åt jag en drickyoghurt och en banan.
  • Under första växlingen drack jag en drickyoghurt.
  • För att tvinga mig själv att vara noggrann med vätskeintaget hade jag inför cyklingen ställt in min klocka att larma var tionde minut, då jag skulle dricka någon klunk vatten eller sportdryck. I mitt ena vätskesystem hade jag blandat i två resorb, och det var det första jag drack under cyklingen. Uppskattningsvis drack jag under cyklingen cirka 1,5 liter vatten och drygt en liter sportdryck.
  • Inför cyklingen hade jag även ställt in klockan på att larma var 15:e minut för mat. Jag hade fyllt cykeljackans bakficka med bars delade på mitten (PowerBar, samma som de kör med i Kalmar), små kexchoklad, små twix och yoghurtbars från Eldorado. Jag tog på måfå en bit från fickan och ”tvingade i mig”. Det sista jag åt på cyklingen var en gel för att ge magen lite utrymme till vila från fast föda inför löpningen.
  • Totalt fick jag från start av simningen till start av löpningen i mig runt 2 500 kcal. Under samma tid brände jag totalt 3 300 kcal.
  • I växlingspåsen inför löpningen hade jag en vattenflaska med en koncentrerad resorb som jag drack innan jag gav mig iväg.
  • Under löpningen åt och drack jag sedan helt utifrån min känsla för stunden. Eftersom magen hållit ihop så långt var jag ganska säker på att jag skulle klara mig hela vägen. Jag tror att jag drack en mugg vatten vid varje energistation och växlade därutöver mellan cola, sportdryck och en näve saltade chips. Under löpningen fick jag också i mig någon enstaka ytterligare gel. Det är svårt att uppskatta hur mycket energi jag fick i mig under löpningen, men jag gjorde av med 1 807 kcal.
  • Sammantaget kunde jag hålla mig till min plan och det fungerade väl med både vätske- och näringsintag.

 

Mina lärdomar från tävlingen (och förberedelserna)

Vilka lärdomar drog jag då under Laponia Triathlon? I huvudsak dessa:

  • ”Värmekuddar” hade varit bra att ha i första växlingen för att få upp värmen i händer och skor/fötter och således slippa dra iväg på cykeln kall. Den drickyoghurt jag drack under första växlingen hade också kunnat ersättas av exempelvis varm nypon- eller blåbärssoppa.
  • Det hade varit bra med ett par varmare, eller extra, byxor under cyklingen.
  • Vårens ganska ambitiösa styrketräning gjorde att jag orkade prestera under hela tävlingen. Inte minst märktes detta under löpmomentet, där jag alltså hade fjärde bästa tid totalt sett.

 

Avslutning

Är det då värt besväret att ta sig upp till Gällivare och Laponia nationalpark för att köra Laponia Triathlon? Ja, det är det absolut! Det är en småskalig men ändå proffsigt arrangerad tävling som absolut har potential att växa. Naturen är otrolig, funktionärer fantastiska och gemenskapen härlig.

Tips till kommande deltagare är väl dels att bo på Quality Hotel Lapland, som är det absolut smidigaste alternativet. Dels också att vara på plats någon dag innan och att ta tid på sig att både åka upp på fjället Dundret och följa med på gruvturen. Vi missade tyvärr båda dessa. Värt att kolla på är också om man vill vara med i Laponia Triathlon Sprint, som arrangeras på torsdagseftermiddagen. Några personer körde både denna och lördagens långa distans.

Det som kan sägas i övrigt är att det tydligen kommer att vara vägarbeten utmed delar av den nuvarande cykelbanan under de kommande två åren, varför de inte ännu vet exakt hur tävlingen kommer att se ut dessa år. Detta ska arrangörerna dock återkomma till inom kort.

Avslutningsvis – blir det fler långdistans triathlon för mig rent generellt och kommer jag att köra Laponia Triathlon igen? På den första frågan är svaret tveklöst ja. Faktum är att jag gärna kört i antingen Köpenhamn eller Kalmar senare i sommar om inte dessa tävlingar varit fullbokade. Inför kommande säsong ska jag försöka boka in två tävlingar. Jag kommer säkert också tillbaka till Laponia, även om jag nog provar på något annat nytt nästa år.

Aron Modig
2 x Ironman triathlon finisher 🙂

PS. Inspiration kan hämtas i denna race video från årets Laponia Triathlon och de många foton som laddats upp på tävlingens Facebook-sida. De bilder jag lagt in i detta inlägg kommer alla från just den sidan. DS.

Be first to comment