Patrik Törner

Patrik Törner har i grunden en journalistexamen från Mittuniversitetet. Idag driver han företag inom bygg- och mediebranschen. Han har en bakgrund som elitspelare och tränare inom volleyboll och beachvolley men har de senaste åren börjat intressera sig för cykel, längdåkning och löpning. Patrik kommer att skriva om träning och om att få ihop livet med familj, arbete och husrenovering.

Det blev 10 km i snöstormen

Det blev 25 varv på slingan i Uppsala på tisdagskvällen. Knappt något glid alls och knappt något spår och mycket snöande. Det var fyra tappra till ute och kämpade. Jag tänkte ge upp efter 6 km men visste att jag skulle ångra mig när jag kommit hem så jag bet i och åkte 4 km till.


Dåliga bilder men det är snö, lite folk, dåliga skidspår och lite mer snö.


Bra kvällspass

Nytt år och nya tag innebär fortsatt träning. På måndagskvällen testade jag för första gången Uppsalas för tillfället enda spår. Det ligger bredvid studenternas idrottsplats och är ett varv på cirka 400 meter, gjort av snö från bandyplanerna. Jag hade ingen direkt plan när jag drog dit utan tänkte känna mig för. För första gången någonsin hade jag inget fäste så det var stakning som gällde. Ytan där spåret ligger lutar en aning så det är svagt svagt nedåt på ena sidan och tvärtom på andra. Vi var runt 20 pers som samsades i dubbelspåret så det var lugnt. Stakningen kändes bra så efter några varv bestämde jag mig för att köra 2 mil. Det gick bra men var lite segt efter 12 km men sedan flöt det på bra. 

Det blev 20,34 km. Tid: 01:15:29. Puls: Snitt 154, Max 165.


Nyårsaftonsrunda

Jag och Sixten tog en jogg förbi hemmabacken i morse. Sixten sov hela vägen, han laddar nog för kvällen. Dagens runda blir så klart årets sista träningspass. Det finns ändå inte så mycket att utvärdera eftersom jag kör årsvis med brytpunkt runt Vasaloppet. Det som kan nämnas är väl att sensommaren var bedrövlig mig sjukdomar och allmänt låg motivation. November och december har däremot varit riktigt bra. Svårt att säga om jag förbättrat mig. Med löpningen känns det inte så men det kan kanske bero på att jag bara springer med Sixten i joggingvagnen och det känns tungt. Ett litet kvitto fick jag ändå när vi var i Idre. Längdåkningen känns bättre än någonsin men svårt att veta vad det innebär i praktiken. Jag var för första gången starkare än min svåger Johan men om det beror på mig eller honom är oklart, troligtvis ligger sanningen någonstans för emellan. Gott Nytt År!


5 km plus några backintervaller

Vi kom som sagt hem från Idre igår. Här i Uppsala är det grönt och 5 grader varmt. Så det var lika bra att sticka ut och kuta lite med Sixten. Vi körde vår fina 5 kilometerslinga längs vattnet och i backen på 400 meter vände vi ner två gånger och körde några intervaller. Jag fick i alla fall upp pulsen till 177 men det hade varit skönt om det hade gått att komma över 180. 


Hur som helst ser det ut att bli vinter till veckan så då blir det mer längd igen.


Hemma igen

Det var en bra vecka i Idre, både med familjen och träningsmässigt. Det blev fyra pass på sex dagar vilket får ses som godkänt. Det var varierande förhållanden under veckan med både snabba spår och tunga sega spår med nysnö. Träningsmässigt ligger jag betydligt bättre till i år än förra året vid den här tidpunkten. Det känns och märks också i spåret. Pulsen är lägre och jag är starkare. Jag kan staka i fler partier nu än tidigare och jag har bättre driv både vid stakning med frånskjut och vid diagonal. Känns kul och spännande inför de kommande seedningsloppen. Jag hoppas att det kommer snö och blir kallt snart så att loppen i Uppland och Stockholm blir av.

Igår åkte barnen längd, hela 7 km. Jag och Sixten följde med och hejade och käkade bullar och snö.

Sixten torråkte lite hemma i stugan.

Bullpaus.


Arvid kör stakning med frånskjut.


Vilodag idag

Nu har det blivit 4 dagar i rad med bra längdträning. Igår körde vi hårt i 90 minuter, det blev ca 60 min A2 och 30 min A3. Det snöade så det var segt i spåret. Jag och Johan turades om att dra och det var stor skillnad om man låg först eller bakom i spåret. Under gårdagens kvällspass kändes det ok men sen när vi kom hem till stugan var jag rejält matt. Jag somnade tidigt men kände mig ändå seg idag. Så det passar bra med vilodag idag med tanke på stormen ute. Vilodag betyder ingen träning men vi har varit i badhuset i stället. Jag gick dock dispens på eftermiddagen när jag vilade helt tillsammans med Sixten när han sov sin eftermiddagslur.

Johan snäpper också upp sig för varje dag som går och han stack ut en sväng i spåret idag också. Vi får väl se hur träningen går för oss imorgon.


Blåsigt idag.


Avslutade julafton med träning

Jag och min svåger Johan stack ut i spåret på julaftonskvällen. Det var bara vi ute. Det blåste lite och fästet var sådär men det kändes ändå bra. Det var jobbigare än i går men ändå inte allt för jobbigt. Vi tog milen igen och pulsen snittade på låga 145, max 167. För första gången sedan jag börjat åka längd är jag starkare än Johan. Till Johans försvar bör ju nämnas att jag tränat betydligt mer än honom under hösten samt att jag hunnit åka 10 mil redan i år. För Johan är det premiär nu. För egen del känns tekniken bra i alla växlar. Jag kan åka mycket större nu och mer effektivt. Mycket beror nog på att jag blivit starkare och att jag kört mer rullskidor och stakmaskin den här hösten. Jag märker också att pulsen går ner snabbare nu i de lättåkta partierna. Ja ja, det är fortfarande ett tag kvar till Vasaloppet och känner jag min svåger rätt kommer han att lägga in ett ryck nu och sedan blir det väl som vanligt på Vasaloppet …

Sixten 1,5 år gillar att köra i backen också.

Glad före passet, även om julmaten satt lite högt upp.

Det var bara vi på skidstadion i Idre.

Nöjda efter passet. Johan är van att vinna så han gör segertecknet av gammal vana.


10 km lugn träning

Idag kände vi lite på spåren i Idre. Det blev två varv på 5km elljusspåret. Jag och min svåger Johan åkte två varv och snackade. För Johan var det premiär på snö medan jag hunnit åka cirka 10 mil hemma redan. Det första sim slog mig är hur fina spåren är i Idre mot hemma i Uppsala. Dock duger spåren gott och väl hemma och det gör till och med att det är enklare att åka när man väl får chansen i finspår. Hur som helst kändes det bra och med bra stavfäste som det är, till skillnad från hemma, gick stakningen bra och jag kände mig stark. 

Dan före dan var det lite julpyssel på schemat.


Jag hade tyvärr inte med mig kameran så det får bli en bild på spårkartan.


Nytt stakpass

I morse var det magiskt fint i längdspåret. Det blev en timmes stakning och det känns ok. Jag känner mig dock något svagare i vänster arm/axel vilket gör att det blir lite tungt och tröttsamt i främst vänster armbåge. Jag är inte orolig men det känns lite onödigt.

Annars är jag peppad på att det snart blir en vecka i Idre! Och sedan siktar jag på att köra Roslagsloppet i Norrtälje i slutet av januari.


25 km i hemmaspåret

Idag kom jag äntligen ut i spåret igen. Snötäcket är tunt men med hjälp av snösamlare eller vad den heter så är spåret här hemma fint. Stavfästet är ju lite sämre men det är verkligen inte något att klaga över. Jag inledde med 15 km stakning vilket nog är det längsta jag enbart stakat på ett träningspass. Spåret var lite sugande så det tog rejält i överkropp och armar. Den sista milen tog jag benen och körde mest fråndkjut men lite diagonal också. Det kändes så klart bra att stakningen blir lite bättre men annars var jag rätt seg.


Morgonrunda med lite bättre fart samt en fundering

Sprang 8 km i morse med Sixten i vagnen. Höll A2-intensitet genom hela rundan. Det var minus 4 grader och lite slirigt på sina håll men kanonfint. Jag vet dock inte riktigt hur det känns i kroppen. Jag har bestämt mig att inte bry mig om fart utan bara hålla mig inom en viss pulszon och sedan springa en viss sträcka eller en viss tid. Ibland när jag tränar springer jag och kollar farten på klockan och vilken puls jag har och sedan försöker jag (samtidigt som jag fortfarande är mitt uppe i träningspasset) analysera hur formen är och hur det känns. Inte bra, det tar bara en massa energi. Nu har jag ställt in på klockan så att jag bara ser tid och i vilken pulszon jag ligger.

Men trots det finns det mycket att fundera på och efter träningen dyker det upp många frågor men få svar. Jag gjorde ett personlighetstest på jobbet för ett år sedan som visade att jag bygger mitt agerande på fakta och inte på känslor. Det kommer igen här också i min träning. Jag har svårt att bara köra på och se hur det går. Jag vill veta hur min kropp fungerar och varför den reagerar som den gör på olika träning. Efter många år av elitvolleyboll lärde jag mig hur jag fungerade där men inom konditionsidrotten är det oklart vad som fungerar.

Det som jag grubblar mest över nu är att min puls är lägre vid en viss fart än vad den var för två år sedan när jag sprang mitt snabbaste milslopp hittills. Det kan ju ses som ett gott tecken att jag är bättre tränad när jag kan hålla samma fart nu som då men med lägre puls. Problemet är att det är en låg fart (ca 1 minut/km lägre än tävlingsfarten jag höll på milsloppet) och att det känns lika ansträngande i lungorna. Jag har varit slemmig i halsen en tid utan att känna mig förkyld eller sjuk så jag vet inte varför jag är det. Nu inbillar jag mig att det är trängre i luftrören på grund av slemmet och det gör att jag inte kan springa fortare. Det stressar mig just nu.

Ja ja, förhoppningsvis är det bara så enkelt att det är vinter och jag har mer kläder på mig när jag springer samt puttar en vagn framför mig och att jag har svårare att ta ut mig när jag springer själv vilket gör att ansträngningen känns jobbigare än vad den skulle vara om jag sprang med andra eller ännu hellre en tävling. Nu är det färdignojjat för ett tag. Här kommer lite bilder från dagen.


45 minuter fin löpning och 15 minuter plåga

Hej alla, det snöar! I morse joggade jag genom skogen ner till vattnet för att sedan springa bort till sunnerstabacken där jag körde några vändor i backen med stavar. Jag fick till det bra med armarna och stavtagen så flåset och hjärtat fick jobba hårt. Det känns också att det tagit i armar och axlar. Det var en kanonfin morgon, alldeles lugnt och stilla. Jag mötte några hundpromenerare men annars helt lugnt.

Här blir det snart längdspår igen, mina hemmaspår, en flack slinga på 5 km. Om det blir mycket snö drar de ett anslutningsspår så man kan åka flera mil i jättefin miljö. Hoppas på det.

Uppe på toppen.


Träningen känns ganska bra. Det är som om kroppen börjar vänja sig vid flera timmar. Tyvärr är jag ju lite rastlös och vill få kvitton direkt, annars börjar jag fundera och oroa mig för att något är fel. Men jag försöker intala mig själv att det tar tid och att jag inte ska stressa eller pressa min klena kropp för hårt. Kontinuitet och tålamod är rätt recept för att kunna åka snabbare mellan Sälen och Mora.


5 km testlopp

På morgonen sprang jag och Sixten våran 5 km långa testrunda. Jag kapade hela två minuter mot tiden i början av oktober. Det är så klart bra men jag hade hoppats på en bättre tid. Jag kan ju skylla på att alla varit rejält sjuka här hemma (utom jag) och att det var blött och segt på stigen längs vattnet men jag vet inte om det är anledningen. Det är också svårt att få upp pulsen, mjölksyran kommer i benen och jag flåsar som bara den men pulsen är ändå inte så hög som den varit tidigare. Jag vet inte varför men jag skulle gärna vilja ha en bra förklaring. Kanske är det bara så att jag inte är så van att ta ut mig eftersom jag den senaste tiden kört mycket lugna långpass. Säkert inget att fundera för mycket på.


Jag och Sixten tar igen oss på trappen efteråt. Sixten som är lite sjuk sov i och för sig mest under rundan.


Backintervaller med stavar

Hann klämma in ett backpass med stavar idag efter lunch. Kändes sådär. Hittade en backe vid sunnerstaåsen som tar cirka två minuter att ta sig uppför. Joggade dit ca 2 km och sprang i lite olika backar innan jag hittade den sista stigen dom jag körde fyra vändor i. Det var jobbigt, sedan sprang jag på lite fortare hemåt så hjärtat fick jobba lite. Nu känner jag mig rätt seg i kroppen. Det blir nog vila imorgon.


Träningen fortsätter trots sjukstuga hemma

Egentligen skulle jag och min son Oskar åka till klövsjö idag. Oskar skulle på sitt första träningsläger med Uppsala slalomklubb men han har gått feber så vi stannar hemma. För mig hade det kunnat bli en del längd också. Men men vi får hoppas att han snart blir frisk och att vi andra klarar oss. Det är ju mentalt lite jobbigt, jag går och känner efter hela tiden och tror att jag håller på att bli sjuk. Att jag känner mig seg kan ju också bero på att jag har tränat tolv dagar i rad nu. Igår körde jag backintetvaller och idag blev det stakmaskinen i källaren. Det känns lite på gränsen i benen så det var klokt att inte kuta idag men det kändes rätt segt att dra i stakmaskinen också. Jag känner att jag måste lägga mer tid i källaren om jag ska kunna förbättra mig på Vasaloppet. Överkroppen och stakningen är min största svaghet, kul när Vasaloppet är årets viktigaste lopp och det jag tränar för. Men det positiva är ju att det finns förbättringspotential!


Sitter vid datorn och känner mig nöjd men trött. Ser i min träningsdagbok att jag måste få in mer högintensiv träning. Jag har dock haft svårt att gå upp pulsen de senaste intervallpassen. Beror nog på att jag tränat mer än jag är van vid senaste tiden och att kroppen är sliten.


Tröskelpass längs Fyrisån

Det var en mindre snöstorm under kvällens löppass. Arvid tränade bandy så jag passade på att springa. Körde 30 minuter tröskelfart. Det positiva är att pulsen är något lägre nu än tidigare vid samma fart men det tråkiga är att benen var riktigt sega och det kändes jobbigt hela tiden. Jag avrundade med 15 minuter nedjogg i lugnt tempo. Efteråt känns det helt lugnt så kanske är det snarare så att det jobbiga är mest mentalt. Jag är nog lite ovan att ta ut mig och plåga mig.

Mysigt väder.


Arvid och hans bandylag avslutade träningen med snöbollskrig mot tränarna.


Ski erg-intervaller och långlöpning

Igår körde jag 4×4 minuter intervaller på ski ergen. Det kändes helt ok. Jag kunde hålla samma fart på alla men tekniken blev lite bristande (mindre skidlik) på den sista.


Idag tog Sixten och jag ett långpass igen. Tanken var att komma upp över två timmar men Sixten somnade och när han vaknade så ville han inte åka joggingvagn mer så vi fick svänga av och ta närmsta vägen hem. Det blev 1:45 istället för 2 timmar. Jag höll pulsen på A1 hela tiden förutom i uppförsbackarna och de sista 10 minuterna när det var bråttom hem.


90 minuter lugn löpning

För första gången har jag kört ett regelrätt A1-pass. Det kändes faktiskt riktigt bra. Som så många andra amatörer tränar jag mestadels i ”gubbfart” och ibland kör jag intervaller. Tyvärr har jag ju lite ont här och där och det är lätt att skadorna kommer när jag kör intervaller. Och det är svårt att få någon större volym av träning när man oftast kör kortare pass. Så för att samla mer timmar och för att kroppen förhoppningsvis ska klara lite mer så ska jag börja köra rena A1-pass också. Idag sprang jag och Sixten cirka 15 km men det var svårt att springa sakta nog. I uppförsbackarna blev det ändå A2 för jag ville inte gå.

Hur som helst känns det skönt och mindre stressande att inte varje gång behöva kuta så att hjärtat nästan ramlar ut.


Sixten var nöjd efteråt.


Löpningen tar sig

Idag medan Arvid hade bandyträning sprang jag 6 km i kuperad terräng. Det kändes lite i knäna i början men sen gick det bra. Flåset och kroppen känns bättre och bättre. Så nu är det bara att fortsätta med löpning och stakmaskin tills snön kommer igen.


Flåsig och svettig i bilen efteråt.



Lugn joggingrunda med Sixten och emma

Vi tog en lugn familjejogg i förmiddags. Hela familjen ville dock inte följa med. De stora grabbarna Arvid och Oskar hade lite skärmtid kvar som de hellre ville utnyttja. Så det blev Emma, Sixten och jag. Efter tre dagar med längd kändes det bra att vila överkroppen och kuta lite stället. Imorgon blir det förhoppningsvis ett sista längdpass innan snön smälter för den här gången.

Jag brukar inte tänka på att jag är lång (195 cm) men ibland när jag ser mig själv på bild, tex men en joggingvagn, ser jag ju sjukt lång ut.


2 timmar nötande

Idag blev det två timmar i kalasväder. Fyra minusgrader, vindstilla och strålande sol. Det känns lite i armbågar och rygg att det är tredje dagen på raken med längdskidor men trots det känns det bättre och bättre mot första passet.

Det är också så sjukt lyxigt att jag kan ta mig grejerna hemma och gå bort till spåret som är 5 km. Det är ett stort fält som heter Gipen och ligger i södra Uppsala, det är platt och skiljer bara 40 höjdmeter på ett varv. Bra för stakningen men jag är såpass klen så det blir en del frånskjut och diagonalning också.

En speciell sak med Gipen är att jag växte upp bredvid den. Då bodde vi i Gottsunda i hyreslägenhet men då hade jag typ 100 meter dit. På somrarna spelade jag fotboll där med Uppsala Näs IK (UNIK) och körde terränglöpning med Gottsunda IF. På vintern tränade vi längd med Gottsunda IF och det var just på Gipen som jag som tioåring krossade allt motstånd i längdcupen. Klubben ordnade men alla fick vara med. Det var fyra deltävlingar och de tre bästa resultaten räknades. Jag minns inte om vi körde 2,5 eller 5 km men jag vann alltid med över en minuts marginal. Och det var ungar med bra kondition, två i klubben som jag vann stort över placerade sig topp 4 på lilla lidingöloppet och minimarathon. Tyvärr var jag inget konditionsfenomen utan förklaringen låg nog i att mina morföräldrar hade stuga i fjällen där vi var så ofta vi kunde. Min teknik var det nog som avgjorde till min fördel.

Hur som helst är det fina minnen och det känns bra att träna på gipen. Förhoppningsvis hinner jag med ett längdpass till innan regnet kommer i nästa vecka.


Längdpremiär!

Idag åkte jag längd för första gången den här säsongen. Hemmaspåren är dragna (5 km). Vissa partier är det en del gräs som sticker upp och på andra ställen är det blött men jag klagar verkligen inte. Det kändes tungt men ändå roligt. Hoppas på att köra i helgen igen.

På väg hem från spåret. Det var oplogat på trottoaren så jag kunde åka nästan hela vägen, jag fick gå ca 200 meter för att komma hem.


Kanske räcker det till spår

Det är ju riktig vinter på flera håll i landet men här i Uppsala är det fortfarande snålt med snö. Men förhoppningsvis kanske det kan gå att skrapa ihop till spår i slutet på den här veckan. Kommunen som fixar hemmaspåren har en uppsamlare som gör att det inte behövs allt för mycket snö.


Bara lite vitt på backen.


En asjobbig mil

Idag drog Sixten och jag ut på en mil. Planen var en lugn och trevlig mil men det blev en sjukt tung mil. Jag tror att mitt problem är att jag försöker hålla samma fart som när jag springer utan vagn men sanningen är att det är sjukt mycket jobbigare med vagnen. Dels är den tung med Sixten i så minsta motlut blir jobbig. Sedan blir det ju svårare med armarna eftersom man måste hålla i vagnen med minst en hand hela tiden. I fortsättningen ska jag sluta titta på klockan och bli stressad när det går långsamt utan istället bara springa på känsla.

Någon har sagt att det är när det är jobbigt som man blir bättre. Jag får väl hoppas på det!

Fint i alla fall.

Som sagt, det var tröttsamt idag.


Så här kändes det mest hela tiden.


Referensrunda 5 km med vagn

Jag har hittat en bra runda på 5 km som är hyfsat kuperad men som ändå går bra att springa med joggingvagnen. Jag tänker att jag ska testa den med jämna mellanrum nu under hösten för att förhoppningsvis se att det går snabbare eller i alla fall lättare.

Det ser ut som om vi kommer att ta upp träningarna med LK Tights igen också. Det ska bli kul att träffa mina kompisar igen lite oftare.

Seg uppförsbacke på 300 meter. Drt blir sjukt tungt med vagnen.


Sixten vänder sig om undrar vad jag håller på med när jag flåsar så mycket så att det känns som om lungorna ska vändas ut och in. Det är svårt att få fram några ord då.


Äntligen frisk!

Idag kändes det så bra så att jag och Sixten drog ut på en joggingrunda igen. Det är den första på två veckor. Jag är fortfarande lite snorig men känner mig frisk. Det var dock sjukt jobbigt idag. Det blev 6 km i lugnt tempo men det var ändå 8 minuter på rött. Vädret var hur som helst kanon så det var trevligt. 

Annars knallar livet på. Inatt är Emma borta så det blir första natten för Sixten utan sin mamma. Vi får se hur det går.

Jag har också fått en liten tanke på att köra Vätternrundan nästa år. Jag tänker att det är ett bra sätt att hålla igång träningen efter Vasaloppet. Då kan jag köra cykel från mars till juni och efter det börja med rullskidor. Får se om det är möjligt tidsmässigt bara, om jag ska köra vill jag köra i en sub-grupp och då krävs att man kan vara med på de gemensamma träningarna.


Höstförkylningen är här

Japp då var man rejält förkyld för första gången på länge. Det började förra veckan med rejält halsont och har nu övergått till snorfyllda bihålor. Det känns som om tänderna i överkäken ska tryckas ut. Det är surt och lite stressande. Annars det bra. Vi var och hejade på Oskar som sprang lilla lidingöloppet 1,7 km i söndags. Jag hade sagt åt honom att ta det lugnt i början eftersom det är en brant backe efter startfältet. Han gjorde som jag sa vilket ledde till att han var en av de sista ungarna in i backen. Alla andra ungar tokrusade i starten. Sedan sprang han om över 60 löpare innan han gick i mål rosig om kinderna. Han såg trött ut på upploppet så han hade tagit ut sig bra!

Min svåger och hans barn var också med och sprang. Vi snackade lite Vasalopp och jakten på medalj där. Johan har varit nära några gånger men tycker inte att han hinner träna tillräckligt mycket för att satsa på medalj. Själv vill jag gärna försöka men det är svårt med tiden och motivationen att få till tillräckligt mycket träning. Men samtidigt tror jag att jag skulle ångra mig om jag inte gav det en chans. Det hänger nog ihop lite med hur jag filosoferar kring volleybollen. Efter att jag slutat på elitnivå har jag inte spelat något på lägre nivå, jag är helt enkelt inte intresserad av det. Lite samma känns det med Vasaloppet. Ska jag fortsätta åka loppet vill jag göra det så bra jag kan, annars kan det lika gärna kvitta.


Nöjd med medaljen runt halsen.


I lördags var jag i Täby och höll en kurs för blivande volleybolltränare. Det är alltid roligt att hålla dessa kurser.



Joggingrunda i mina gamla kvarter

Idag stack jag och Sixten ut på en joggingrunda igen. Vi sprang runt i Gottsunda där jag växte upp som barn. Gottsunda har ju fått en lite dålig stämpel men jag gillar området. Det är mycket natur och nästan inga bilvägar så som barn kunde vi cykla omkring utan att tänka på bilar.

Det är lite konstigt för i Gottsunda finns det i stort sett bara hyreslägenheter men på andra sidan en liten skogsremsa ligger villaområdet sunnersta dör hi bor idag. Trots att det bara skiljer 500 meter är det stor skillnad.

En sak till, när vi var ute såg jag Thomas Fogdö (fd slalomåkaren som skadade sig och blev lam) som körde intervaller med stavar i sin rullstol. Kanske ska han köra Vasaloppet i vinter?


Livet som föräldraledig

Jag är som sagt föräldraledig under hösten och det känns riktigt bra. Vi gör inte så mycket jag och Sixten men tiden går snabbt ändå. Vi är ute varje dag och varannan dag tar vi en tur med joggingvagnen. Det känns ok i knät men flåset är dåligt. Jag får hög puls direkt. Jag tröstar mig med att det blir bra träning när man ligger på rött i närmare 20 minuter av våra 40-minutersrundor.


Sixten trivs bra i trädgården. Idag var det fokus på röda vinbär men han käkade även två sura äpplen.


Pappajogg idag igen

Lika bra att smida medan järnet är varmt, så imorse tog vi en tur igen jag och Sixten. Det känns bra i knäna men flåset känns direkt. Även fast jag bara joggar ligger jag högt i puls. Men det är ju klart att det är jobbigare att springa med vagnen.


Hemma igen. Sixten plockar äpplen på marken och jag flåsar på trappen.


Föräldraledighetsrunda

Jag är från och med nu föräldraledig. Så jag och Sixten kommer att hänga fram till februari nästa år. Det här är första veckan så än så länge känns det bara mysigt.

Imorse tog vi en joggingrunda ner till vattnet. Knäna kändes helt ok så det är ju bra. Men det känns att jag inte sprungit något i sommar. Det var rejält tungt med joggingvagnen i uppförsbackarna.


Sprang förbi min frus drömhus nere vid vattnet, som just nu är till salu så hon har lite ångest …


Lördagsnöje

Efter att vi lagt barnen plockade Emma undan i köket och tvingade ner mig i källaren för att dra 5000 meter i Stakmaskinen. Det var jobbigt.


Obligatorisk efterbild


Svensk surfing

På tisdagskvällen stack jag och min svåger Chris till ett ställe i norra Uppland och surfade. Det visade sig bli en riktig lyckträff. Vinden hade lagt sig och det rullade in små men fina vågor längs en udde. Vi var i vattnet i en och en halv timme. Mot slutet var vågorna mindre men det fungerade bra.

  
Taggade och bråttom att byta om.

   
 
 Här tar Chris kvällens sista våg.


Dags att sätta fart igen

Nu är semestern över. Det har varit en bra sommar som tillbringats i Frankrike och i sommarstugan utanför Härnösand. På grund av mitt dåliga knä har det bara blivit rehab och ingen kondition alls. Det är fortfarande omöjligt att springa för mig men cykel och stakmaskin går bra. I veckan ska jag testa rullskidorna också. Motivationen har inte varit på topp men nu känner jag mig taggat att göra en riktigt bra höst.

  


Det har varit tyst från mig

Sedan volleybollturneringen i maj har mitt knä varit ruttet. Jag har gjort mina övningar som jag fått av min sjukgymnast Jonas och det blir hela tiden lite bättre. Men det har ju inte blivit så mycket konditionsträning. Jag har kunnat cykla (nästan fullt) de senaste veckorna så där har jag ju fått lite pulshöjande träning. Motivationen är inte på topp men jag har beslutat att köra mina övningar och sedan testa hur det känns med rullskidor från och med augusti.

  
Utsikt från solstolen. Det är kallt i vattnet men jag har badat en gång.


Äntligen lite pulshöjande aktivitet igen

Det har varit en seg månad sedan volleybollturneringen i Göteborg. Mitt knä svullnade upp och jag har haft och inte kunnat belasta högerbenet. Efter tråkig rehab har jag kommit så långt att jag nu kan cykla igen samt att jag fått tillåtelse av min sjukgymnast att försiktigt testa rullskidorna och Stakmaskinen igen. Idag är andra dagen som jag cyklar till jobbet men bara på extremt lätta växlar för att belastningen inte ska bli för hög.

  


Känns lite motigt och lite stressigt just nu

Baksmällan efter förra helgens volleybollturnering håller i sig. Mitt högra knä har varit svullet och gjort ont. Jag känner mig öm och stel i ryggen. Det har gjort att jag inte kunnat träna någonting och inte heller kunde jag springa blodomloppet igår torsdag. Mina kompisar Erik och Tobias sprang men ca 3,5 minuter långsammare än förra året. Knät blir sakta men säkert bättre men jag blir lite orolig och stressad inför framtiden. Jag har ju haft stora problem med mitt knä tidigare vilket har gjort att jag inte kunnat springa på flera år. Jag hoppas att detta inte blir lika ihållande.

  
Det är i alla fall soligt ute!


En helg med volleyboll

I helgen var jag i Göteborg och spelade en volleybollturnering. Det var en återträff med mina gamla lagkompisar från gymnasietiden och juniorlandslaget. Martin Nordstrand som har den här bloggen var med på den gamla goda tiden men kunde tyvärr inte den här helgen. Vi gick ut gymnasiet och lämnade juniorlandslaget 1997 så det blev 19-årsjubileum. Det var kul men smärtsamt att spela volleyboll igen. För mig var det 10 år sedan jag avslutade min elitkarriärer inomhus, beachvolleykarriären avslutade jag för 7 år sedan. Som lag har vi inte spelat ihop på 19 år. Det var lite ringrostigt i början men sedan kom vi igång. Det var en turnering med handicap-system och var rankade som ett division 2 lag. Vi tog oss hela vägen till semifinal men där orkade vi inte längre utan fick nöja oss med en bronspeng. Det var kul att spela men ännu roligare att träffa alla gamla kompisar!

   
År 2016

 
År 1997