#Uteärinne - Sara & Aron

Sara Rydefjärd är jurist och projektledare inom detaljhandeln och älskar att springa, paddla, klättra och åka skidor. Sara tränar oftast med ett leende på läpparna och helst utomhus. Aron Modig är riksdagsledamoten som springer, kör triathlon och spelar tennis. Båda genomförde IRONMAN i Kalmar 2016 och Laponia Triathlon 2017. De letar nu nya mål. #Uteärinne - Sara & Aron nås på utearinne@gmail.com och finns även på Instagram som @rydefjard respektive @aronmodig.

Race report: Laponia Triathlon 2017

”Blir det fler fulldistans IRONMAN nudå? Ja, det blir det säkert. Men inte nästa år.”

Så avslutade jag min ”race report” från förra årets IRONMAN-tävling i Kalmar, med hänvisning till att både distansen i sig och tävlingens placering tidsmässigt gör det svårt att ägna sommaren åt något annat än träning och förberedelser. Resonemanget höll i knappt två månader – fram till mitten av oktober – då jag såg en bild från Laponia Triathlon på förstauppslaget i Runner’s World.

Laponia Triathlon: Ironman-distans med simstart vid midnatt i Gällivare, cykling förbi dammarna Porjus, Harsprånget och Ligga – och genom Stora Sjöfallets nationalpark – samt löpning längs med sjön Akkajaure. Med andra ord väldigt häftig natur. Men viktigt var också att Laponia går sex veckor tidigare än Kalmar; förberedelserna behöver visserligen vara lika gedigna men man kan samtidigt ta det mer ”chill” under de följande sommarmånaderna. Därmed var det bestämt.

Här ger jag min samlade berättelse från både förberedelserna inför Laponia och själva tävlingen. Eftersom jag själv haft väldigt stor nytta av andras ”race reports” i mina långdistans-triathlonförberedelser vill jag bidra tillbaka. Denna text är därför ganska omfattande.

 

Min träning inför Laponia Triathlon

Även om jag tränade en del från Lidingöloppet i slutet av september och fram till årsskiftet så var det väldigt avslappnat och planlöst. Det gick så långt att jag slarvade med noterandet av passen i min träningsdagbok.

Den dedikerade träningen drog jag igång i mitten av januari. I år körde jag dock utan något specifikt och efter mina förutsättningar anpassat träningsprogram. Istället gick jag mer på känn och baserat på mina erfarenheter från tidigare träningsår.

Övergripande kan man säga att jag delade upp de sex träningsmånaderna inför Laponia i tre perioder:

  1. Från träningsstarten den 12 januari till löptävlingspremiären den 1 april. Tanken var att under denna period fokusera på uppbyggnad av kroppen och min ambition var att varje vecka få in två pass styrketräning, två pass löpning (varav ett intervall-/tempopass och ett långpass), ett pass spinning, ett pass simning och därutöver ett övrigt pass (oftast tennis).
  2. Från den 1 april fram till triathlonpremiären den 6 juni. Min tanke var att med vårens ankomst lägga in mer cykelträning ”på bekostnad av” ett av styrketräningspassen. Planen var också att under denna period delta i en del löpartävlingar.
  3. Från den 6 juni fram till Laponia. Här var tanken att fokus skulle övergå ännu mer till cykling, utomhussimning, brickpass och till sist lite formtoppning.

Hur gick det då? Generellt sett helt okej. Planeringen av passen skedde vecka för vecka och självklart gjorde jobb, resor och annat i livet att jag inte varje vecka fick till samtliga dessa pass. Men jag lyckades ändå hålla både disciplinen och den övergripande planeringen hyfsat.

Sammantaget fick jag till 141 träningspass under halvåret inför Laponia, vilket kan jämföras med de 164 pass jag genomförde i fjol fram till Kalmar. I år har jag alltså tränat något mer intensivt än förra året, om än det blivit färre pass på totalen.

I övrigt skiljer sig mina förberedelser i år från föregående år på följande sätt:

  • Jag har börjat styrketräna. I fjol genomförde jag plikttroget ett dussin styrketräningspass, men utan någon större förståelse för varför. Under denna vår körde jag 33 pass med grymma PT:n Camilla Finn på SATS. Detta är den viktigaste förändringen i min träning i år och sannolikt anledningen till att jag kunde köra så hårt under löpmomentet i Laponia (se nedan).
  • Jag har simmat betydligt mindre än i fjol, 20 pass jämfört med 46 pass. I öppet vatten simmade jag bara sex kilometer i år, jämfört med 23 km inför Kalmar 2016. Förra året behövde jag simma betydligt mer eftersom jag då höll på att lära mig att crawla. Samtidigt var dessa pass de som tog absolut mest energi med anledning av den logistik och planering som krävs för att ta sig till simhall/badplats, bära med sig utrustning etc. I år valde jag därför aktivt att minska ned denna träning.
  • Jag började cykla utomhus tidigare, körde första passet den 9 april, och fick därför till 100 mil cykling före Laponia. Det var nästan exakt lika mycket som inför Kalmar. Av naturliga skäl har jag varit tryggare på cykeln detta andra cykelår och dessutom gjorde jag en uppgradering vad gäller utrustningen; instegsracern från Scott som jag köpte förra våren ersattes av en ny triathloncykel från Specialized.

För att få en dokumenterad bild av min form inför Laponia tittade jag framför allt på resultaten från de tävlingar jag genomförde som en del av förberedelserna både i år och 2016:

  • Premiärmilen (10 km löpning) – 36.33 minuter i år och 36.26 minuter förra året
  • Saltsjöbaden Triathlon (sprintdistans) – 1.14 timmar i år och 1.21 timmar förra året
  • Blodomloppet (10 km löpning) – 37.18 minuter i år och 37.17 minuter förra året
  • Almedalsloppet (4,2 km löpning) – 14.41 minuter i år och 15.00 minuter förra året

Av detta kunde jag konstatera att min nivå på löpningen i år varit klart jämförbar med 2016 medan jag, åtminstone enligt min insats på sprintdistansen i Saltsjöbaden, förbättrat simningen och cyklingen.

 

Inför start

Starten av Laponia Triathlon går vid midnatt natten mot lördag, i år den 8 juli. Jag och min fru Sara åkte till Gällivare så att vi var på plats på torsdagen, runt ett och ett halvt dygn före start. Då var vi där i god tid.

Vi bodde hela helgen på Quality Hotel Lapland, ett bra och trevligt hotell som ligger väldigt centralt i Gällivare och dessutom är den plats som Laponia Triathlon använder för sitt tävlingskontor, sin ”race briefing” och sina prisutdelningar. Att bo där är med andra ord klart rekommenderat.

Race briefing för tävlingen hölls på torsdagskvällen i samband med en (bra) middag som ingick i startavgiften. Det var uppenbart att de flesta av deltagarna – inklusive jag själv – var lite spända av utmaningen och stundens allvar. Likväl var stämningen god, mycket tack vare den lite torre, men väldigt rolige, tävlingsledaren som noggrant och proffsigt gick igenom förutsättningarna och detaljerna inför tävlingen.

Allt förutom vattentemperaturen i Vassaraträsket, där simningen skulle hållas, och väderförutsättningarna under nattens cykling var glasklart. Temperaturen i vattnet hade varit endast tio grader på torsdagsmorgonen, medan allt kallare än 15 grader vid start innebär att simningen av säkerhetsskäl måste kortas ned. Tävlingsledningen framhöll dock att temperaturen skulle sannolikt skulle stiga uppåt 15-16 grader om bara vädret i Gällivare blev som prognostiserat. Vädret under cyklingen var svårt att få grepp om med tanke på de skilda förutsättningar (höjd, terräng etc) som råder utmed banan. Personligen hoppades jag mycket på att slippa regn medan lufttemperaturen var av mindre betydelse.

Torsdagseftermiddagen och kvällen ägnade vi annars åt att göra inte mycket alls. Vi såg oss omkring i centrum, åt lunch på Alla tiders café (som frånsett hotellets restaurang lär vara det bästa matstället i staden) och gick och kollade lite på den sprinttävling som arrangeras dagen före huvudtävlingen (och som för övrigt rekommenderas för medföljande familjemedlemmar eller för den som vill ”värma upp” inför långdistansen). Efter race briefingen på kvällen tog vi någon halvtimmes cykeltur, både för att få röra lite på oss och för att känna in temperaturen. Slutsatserna från det senare hade ganska stor betydelse för valet av kläder.

På fredagen sov vi ut ordentligt men tog oss ändå upp för att hinna äta en ordentlig frukost före klockan 9. Vi finjusterade våra beräkningar vad gäller energi- och vätskeintag för loppet och kompletteringshandlade en del på Coop, för att sedan gå igenom och ställa i ordning utrustningen samt fatta beslut kring klädsel.

Vid 18-tiden lade vi oss för att vila/sova ett par-tre timmar. Även om jag inte somnade så var detta värdefullt. Runt klockan 21 åt vi det sista av tre lagade mål mat under dagen. Konstigt nog var jag trots den sena timmen inte sömnig när jag gick till starten. Förmodligen bidrog såväl midnattssolen som adrenalinet och ”siestan” till detta.

 

Simningen

Simningen ägde alltså rum i Vassaraträsket med start på stranden Sandviken, som ligger kanske en kilometer utanför Gällivares centrum. En sommarnatt med hyfsat väder – vilket vi fick uppleva – är detta en mycket vacker plats. I sjön hade arrangörerna märkt upp en 1 280 meter lång triangelbana som skulle simmas tre varv, med varvning på stranden.

Simningen var för mig – och för flera av de andra deltagarna, visade det sig – det största osäkerhets- och nervositetsmomentet inför tävlingen. Veckorna före tävlingen hade eventets Facebooksida uppdaterats regelbundet med nya uppgifter om vattentemperaturen, som tycktes vägra stiga över elva-tolv grader. Samtidigt var budskapet konsekvent från tävlingsledningen: det behövdes bara några få dagar med varmare lufttemperaturer för att vattentemperaturen skulle stiga till okej nivåer. De dagarna verkade dock inte komma.

I slutänden fick vi vänta till bara en timme före start innan det slutgiltiga beskedet om formerna för simningen. Temperaturen var då 14,1 grader på de kallaste ställena runt banan och 10,8 grader i luften. Om Svenska Triathlonförbundets regler hade tillämpats strikt skulle simningen vid de temperaturerna ha blivit inställd. Laponia hade dock fått dispens för att bara ta hänsyn till vattentemperaturen. Resultatet blev därför istället att simningen kortades med en tredjedel; vi skulle simma två av de tre tilltänkta varven.

Min känsla inför det beskedet var blandad. Å ena sidan var det skönt att momentet kortades något, men samtidigt skulle vi nu inte få ihop en full långdistans. Reglerna är dock vad de är och tar atleternas säkerhet som främsta utgångspunkt.

Det är svårt att för utomstående beskriva stämningen i luften inför starten av en långdistans triathlontävling. Ett stort antal mycket sammanbitna högpresterare på en och samma plats, alla fullt fokuserade på den mycket tuffa prestation som ligger framför dem. Samtidigt är de allra flesta både trevliga, prestigelösa och peppande. I detta fall hade dessutom förvånansvärt många åskådare samlats på stranden inför starten.

Starten gick på land och jag lade mig från början i bakre led (läs: sist) för att utan hänsyn till övriga deltagare i lugn och ro kunna komma in i mitt eget tempo. Jag hade valt att köra med neoprenhuva, vilket jag tror var klokt. När jag ”blivit varm i kläderna” efter runt en tredjedel av första varvet så berördes jag inte speciellt mycket av kylan. Simningen var tvärtom skön och kändes i stort bra. När jag sprang mot första växlingen var min känsla att jag hade klarat ytterligare ett varv, snarare än att kylan var överväldigande. Flertalet medtävlare tycktes dock inte hålla med om detta.

Om jag ska nämna något ytterligare om simningen så är det väl att den hade varit riktigt behaglig med några graders varmare vatten, I normalfallet ska temperaturen också, enligt tävlingsledningen, vara 16-18 grader. I jämförelse med simningen i Kalmar är detta en betydligt lugnare upplevelse, med färre deltagare, rent generellt lugnare vatten och man simmar inte speciellt långt från land. Det kändes tryggt, helt enkelt, och vid varje andning bjöds en halvsekunds njutning av ljuset och omgivningen.

Tidsmässigt klockades jag till 53.12 minuter, vilket innebar att jag var 23:a upp ur vattnet av 48 startande herrar. Tempot 2.04 minuter per 100 meter var något bättre än de 2.07 minuter per 100 meter som hade i Kalmar ifjol. Helt okej med andra ord!

Laponia Triathlon 67Ns foto.

 

Cyklingen

Om något ytterligare var ett osäkerhets- och nervositetsmoment inför tävlingen så var det hur mycket kläder som skulle behövas under cyklingen. Hur kallt skulle det egentligen vara och hur stora kunde temperaturvariationerna bli? Min grundinställning var att det är värre att frysa än att vara för varmt klädd och jag tog därför rejält med tid (drygt tio minuter) på mig i växlingsområdet för att både hinna bli torr och klä på mig ordentligt.

Jag hade kört med badbyxor under våtdräkten för att kunna byta om till helt torra kläder. Detta var vad jag hade på mig under hela cyklingen:

  • Fötterna: tjocka ullstrumpor, cykelskor, fleecefordrade skoöverdrag
  • Benen: triathlontights, knävärmare som räckte över halva vaden
  • Överkroppen: tjockare merinoullströja, cykeltröja, vindjacka och buff runt halsen
  • Huvudet: tunn merinoullsmössa under hjälmen
  • Händerna: fodrade träningshandskar (hade dessutom ett par fleecehandskar med mig, men de stannade i fickan)

Resultatet av detta var att jag frös om fötterna under hela, och om benen under cirka halva, cyklingen. Åt detta vet jag faktiskt inte riktigt vad jag hade kunnat göra (dubbla skoöverdrag och dubbla byxor?) men i övrigt var klädseln väldigt lagom. Jag hade tänkt kränga av mig vindjackan på morgonkvisten och lägga den i fickan på cykeltröjan, men det var inte nödvändigt. Jag körde med mörka glasögon under hela cyklingen. Förmodligen hade jag lika gärna kunnat köra med ljusare glas.

Den första delen av cykelbanan gick på grus men efter ungefär en kilometer svängde man ut på E45:an som är en väg av helt okej kvalitet. Vid påfarten stod en av kanske totalt tio oberoende supportrar längs med cykelbanan och ropade ”Hälsa Porjus!” på karakteristisk lokal dialekt. Underbart!

De första milen på cyklingen handlade för mig om att komma i rytm, få upp värmen och känna att jag nu var igång på riktigt. Banan var inte flack men innehöll inte heller några speciellt branta backar, utan man kan säga att den gungade fram. Lätt uppför ersattes av lätt nedför.

Efter 48 kilometer stod Porjus och den första av tre energistationer för framhjulet. Hit tog det mig runt 1.37 timmar att cykla och jag höll således en snitthastighet på 29-30 km/h. Trots att vi cyklade rätt igenom Porjus fanns här inte en enda människa ute, utöver funktionärerna. Antar att de var uttröttade av alla andra evenemang som arrangerats i byn :). Ändå var detta den trevligaste energistation jag passerat under något lopp, alla kategorier. Det var blå himmel, blommande hägg, utsikt över dammen, tänd brasa, varmt kaffe samt hjälpsamma och proffsiga funktionärer. Här fick det därför bli en kort toalettpaus och en halv kopp kaffe vid elden.

Efter Porjus följde två mils cykling som nästan uteslutande gick nedför, förbi dammen Harsprånget och till dammen Ligga där vi vände för att sedan cykla tillbaka samma väg till Porjus. Den sköna känslan av cykla utför förtogs till stor del av vetskapen om att snart behöva cykla samma backar åt andra hållet. Men när jag väl kom dit kändes inte uppförskörningen alls så jobbig som jag hade trott.

Det kändes också bra att möta de övriga tävlande. Dels för att det minskade känslan av ensamhet och dels för att det gav en första indikation på hur jag låg till i fältet. Jag räknade till 33 mötande cyklister (herrar och damer) innan det var min tur att vända vid Liggadammen. Då tänkte jag för första gången att jag borde klara att komma topp 20.

Det tog runt en och en halv timme för mig att komma tillbaka till energistationen i Porjus. Där tog jag en ny kort toalettpaus, fyllde på vätskesystemen och noterade att några tävlande satt och värmde fötterna över den öppna elden, innan jag körde vidare. Banan gick nu tillbaka ytterligare några kilometer innan det var dags att svänga av från E45:an och istället köra i riktning mot Stora Sjöfallet. Denna väg var tydligt av sämre kvalitet och vi välkomnades till sträckan av en skylt som löd någonting i stil med: ”Följ vägen rakt fram i 90 km”. Tack för den! 🙂

Det är ungefär här jag skulle säga att en långdistans triathlon börjar på riktigt. Brickpass motsvarande den ansträngning som krävs för att klara av 3,8 km simning och nio mil cykling är det inte ovanligt att man gör på träning. Men det som kommer därefter är mer okänt vatten. Här börjar det helt enkelt bli tufft och i Laponia Triathlon kombinerades det med att underlaget blev sämre, att startfältet spridits ut så att man såg väldigt få medtävlare och ett evigt vågkörande. Svagt uppför följt av svagt nedför följt av svagt uppför, och så vidare.

Med tre-fyra mil kvar av cyklingen kastades ytterligare en ”joker” in i leken. Underlaget byttes från ojämn och halvgropig asfalt till nylagt ”oljegrus” och farten ”sögs” ned. Det kändes som att cykeln stannade så få fort jag slutade trampa.

Precis som i Kalmar ifjol kändes det som att cyklingen aldrig skulle ta slut. Jag växlade mellan liggande, sittande och stående position men tröttheten i rygg, nacke och ben gjorde sig påmind i alla tre. Det gick helt enkelt inte fort under denna passage. Dock blev naturen vackrare ju närmare man kom den andra växlingen i Stora Sjöfallet.

Det tog mig knappt sex timmar och 54 minuter att genomföra cykelmomentets 187 kilometer (jag vet, att ha en cykelbana som är sju kilometer för lång är verkligen inte okej :)). Det innebar att jag cyklade med en medelhastighet av 26.96 km/h och att jag var 33:a bland herrarna på momentet.

Jämfört med cykelbanan i Kalmar var detta tuffare, delvis på grund av de markant sämre vägarna, delvis på grund av de fler höjdmetrarna (1 166 respektive 609, enligt min mätning) och självklart också för att cyklingen går mitt i natten. Trots de tuffare förutsättningarna nu höll jag en något högre snittfart än de 26.83 km/h jag körde på i Kalmar. En slutsats är väl därför att ytterligare en vårs träning och köp av ny cykel gett någon form av resultat.

Men: här finns fortfarande stor, stor förbättringspotential inför framtiden.

Laponia Triathlon 67Ns foto.

 

Löpningen

Att efter lång simning i öppet vatten och 18 mil på cykeln ge sig ut och springa maraton är onekligen en speciell känsla. Å ena sidan: bara löpningen kvar. Å andra sidan: ett helt maraton kvar, vilket för många är en fullt tillräcklig utmaning. Nu var jag framför allt nöjd över att slippa cykeln och att få ge mig ut på löpningen som är min starkaste gren.

På plats i växlingsområdet i Stora Sjöfallet krängde av mig min cykelmundering och tog istället på mig löparskorna, en t-shirt och en tunn löparjacka på överkroppen samt bak-och-fram-vänd keps på huvudet. Fråga mig inte hur, men detta tog tydligen sju minuter. 🙂

Den första medtävlaren passerade jag efter några hundra meter, den andra efter någon kilometer. Följande mönster upprepade sig: när jag passerat en löpare dök en ny upp i synfältet framför mig, bakom en krök eller i en dal, som jag kunde jaga ikapp. Jag sprang i cirka 5 min/km-tempo då marken var flack, nedåtsluttande eller svagt uppåtsluttande men gick i rask takt i branta uppförsbackar. Med facit i hand kan det hända att jag var för defensiv som gick vissa partier, men det är samtidigt svårt att sia om.

Löpningen gick vackert längs med sjön Akkajaure på en vändbana; man sprang 21,1 kilometer och vände sedan tillbaka samma väg, med mer uppför på utvägen än på tillbakavägen. Energistationerna kom med ungefär fyra-fem kilometers mellanrum, alla med engagerade funktionärer som ville berätta om vilka fjälltoppar och fall som fanns att se längs med banan.

Då jag kom till halvmaratonvändningen hade jag passerat tio-tolv medtävlare och det blev ytterligare några på tillbakavägen. Med 17 kilometer kvar mötte jag min fru Sara, som sprang med ett leende på läpparna. Hon hade valt att springa i enbart t-shirt, så jag lämnade ifrån mig min löparjacka. Ett ytterligare incitament för mig att hålla igång löpningen och inte börja gå den sista biten. Skönt också att vi uppenbarligen skulle klara utmaningen båda två.

Jag genomförde maran på 3.49 timmar (5.26 min/km i snittfart). Det utgjorde den fjärde snabbaste tiden bland herrarna på löpmomentet. I Kalmar sprang jag maran på 4.13 timmar, eller 6.01 min/km. Laponiabanan innehöll 457 höjdmeter, enligt min klocka, jämfört med 110 höljdmeter i Kalmar.

Min totaltid noterades till 11.53 timmar, vilket innebar att jag kom på plats 15 totalt sett. Sammantaget var detta för mig en starkare prestation än i Kalmar förra året, även om jämförelsen varken är lätt att göra eller helt rättvisande. Simningen var kortare och enklare nu, cyklingen samtidigt längre och tuffare medan löpningen var tuffare och med färre energistationer. Därtill kommer såklart de yttre, ”mer extrema” omständigheter som präglar Laponia Triathlon.

Laponia Triathlon 67Ns foto.

 

Mitt energi- och vätskeintag

Intaget av energi och vätska sägs ofta vara triathlonsportens fjärde moment. Eftersom detta fungerade väldigt bra för mig under Kalmartävlingen förra året försökte jag nu köra på samma koncept som jag gjorde då.

  • Under fredagen fram till kvällen åt jag frukost samt tre lagade mål mat. Cirka en timme före start åt jag en drickyoghurt och en banan.
  • Under första växlingen drack jag en drickyoghurt.
  • För att tvinga mig själv att vara noggrann med vätskeintaget hade jag inför cyklingen ställt in min klocka att larma var tionde minut, då jag skulle dricka någon klunk vatten eller sportdryck. I mitt ena vätskesystem hade jag blandat i två resorb, och det var det första jag drack under cyklingen. Uppskattningsvis drack jag under cyklingen cirka 1,5 liter vatten och drygt en liter sportdryck.
  • Inför cyklingen hade jag även ställt in klockan på att larma var 15:e minut för mat. Jag hade fyllt cykeljackans bakficka med bars delade på mitten (PowerBar, samma som de kör med i Kalmar), små kexchoklad, små twix och yoghurtbars från Eldorado. Jag tog på måfå en bit från fickan och ”tvingade i mig”. Det sista jag åt på cyklingen var en gel för att ge magen lite utrymme till vila från fast föda inför löpningen.
  • Totalt fick jag från start av simningen till start av löpningen i mig runt 2 500 kcal. Under samma tid brände jag totalt 3 300 kcal.
  • I växlingspåsen inför löpningen hade jag en vattenflaska med en koncentrerad resorb som jag drack innan jag gav mig iväg.
  • Under löpningen åt och drack jag sedan helt utifrån min känsla för stunden. Eftersom magen hållit ihop så långt var jag ganska säker på att jag skulle klara mig hela vägen. Jag tror att jag drack en mugg vatten vid varje energistation och växlade därutöver mellan cola, sportdryck och en näve saltade chips. Under löpningen fick jag också i mig någon enstaka ytterligare gel. Det är svårt att uppskatta hur mycket energi jag fick i mig under löpningen, men jag gjorde av med 1 807 kcal.
  • Sammantaget kunde jag hålla mig till min plan och det fungerade väl med både vätske- och näringsintag.

 

Mina lärdomar från tävlingen (och förberedelserna)

Vilka lärdomar drog jag då under Laponia Triathlon? I huvudsak dessa:

  • ”Värmekuddar” hade varit bra att ha i första växlingen för att få upp värmen i händer och skor/fötter och således slippa dra iväg på cykeln kall. Den drickyoghurt jag drack under första växlingen hade också kunnat ersättas av exempelvis varm nypon- eller blåbärssoppa.
  • Det hade varit bra med ett par varmare, eller extra, byxor under cyklingen.
  • Vårens ganska ambitiösa styrketräning gjorde att jag orkade prestera under hela tävlingen. Inte minst märktes detta under löpmomentet, där jag alltså hade fjärde bästa tid totalt sett.

 

Avslutning

Är det då värt besväret att ta sig upp till Gällivare och Laponia nationalpark för att köra Laponia Triathlon? Ja, det är det absolut! Det är en småskalig men ändå proffsigt arrangerad tävling som absolut har potential att växa. Naturen är otrolig, funktionärer fantastiska och gemenskapen härlig.

Tips till kommande deltagare är väl dels att bo på Quality Hotel Lapland, som är det absolut smidigaste alternativet. Dels också att vara på plats någon dag innan och att ta tid på sig att både åka upp på fjället Dundret och följa med på gruvturen. Vi missade tyvärr båda dessa. Värt att kolla på är också om man vill vara med i Laponia Triathlon Sprint, som arrangeras på torsdagseftermiddagen. Några personer körde både denna och lördagens långa distans.

Det som kan sägas i övrigt är att det tydligen kommer att vara vägarbeten utmed delar av den nuvarande cykelbanan under de kommande två åren, varför de inte ännu vet exakt hur tävlingen kommer att se ut dessa år. Detta ska arrangörerna dock återkomma till inom kort.

Avslutningsvis – blir det fler långdistans triathlon för mig rent generellt och kommer jag att köra Laponia Triathlon igen? På den första frågan är svaret tveklöst ja. Faktum är att jag gärna kört i antingen Köpenhamn eller Kalmar senare i sommar om inte dessa tävlingar varit fullbokade. Inför kommande säsong ska jag försöka boka in två tävlingar. Jag kommer säkert också tillbaka till Laponia, även om jag nog provar på något annat nytt nästa år.

Aron Modig
2 x Ironman triathlon finisher 🙂

PS. Inspiration kan hämtas i denna race video från årets Laponia Triathlon och de många foton som laddats upp på tävlingens Facebook-sida. De bilder jag lagt in i detta inlägg kommer alla från just den sidan. DS.


Summering: tävlingssäsongen 2016

Idag är det den 30 september. Jag har genomfört årets alla planerade lopp och tävlingar och det är därmed dags att summera tävlingssäsongen 2016. Sammantaget kan jag inte säga annat än att det varit ett väldigt bra år, med fem löpartävlingar och lika många triathlon. Första tävlingen den 2 april och den sista den 24 september. Här bjuder jag på min personliga ”topp 7” från de senaste sex månaderna.

7. Nytt personbästa på Lidingöloppet
Gick i mål på 2:11:57. Jag är supernöjd, förstås. Men det känns ändå lite avslaget efter en så lång och tuff säsong.

6. Nytt personbästa på halvmaran
Min nionde start i Göteborgsvarvet gav ett resultat på 1:22:47.

5. Triathlonpremiär!
Det går inte att komma ifrån att säsongens stora stora grej för min del var vidareutvecklingen av löparintresset till triathlon. Premiären gick av stapeln den 6 juni under Saltsjöbaden Triathlon Sprint. Nu är jag fast. 🙂

4. Cyklingen under IRONMAN 70.3 i Jönköping
90.1 km cykling på 2:56, alltså med en genomsnittsfart på 30,7 km/h. Två månader efter att jag för första gången satt på en racer.

3. Simningen under IRONMAN Kalmar
På ”bronsplatsen” måste jag lyfta fram sim-monentet under IRONMAN i Kalmar. Ett år tidigare kunde jag inte crawla. Nu simmade jag 3 860 meter i öppet vatten på 1:22, trots kylan, trängseln och nervositeten.  Jag blir fortfarande glad när jag tänker på det.

2. Nytt personbästa på milen
Precis som de senaste två åren inledde jag tävlingssäsongen i början av april med Premiärmilen på norra Djurgården. Såväl 2014 som 2015 ”persade” jag här, och i år var det dags igen: jag sprang 10 km på 36:26! Det känns fortfarande lite overkligt – hur ska jag kunna slå detta?

1. IRONMAN Kalmar Finisher!
Det överlägset häftigaste jag gjort i idrottsväg och bland det coolaste jag gjort i livet overall. Inga ytterligare kommentarer, men läs gärna min Race Report från tävlingsdagen.

3_m-100733436-digital_highres-1327_067160-3313670

//Aron


Race report: Lidingöloppet 2016

I lördags var det dags att avsluta tävlingssäsongen för min del. Det gjorde jag genom den trevliga hösttraditionen Lidingöloppet. För min del var detta fjärde gången jag tog mig runt den 30 km långa terrängbanan. Här summerar jag mina tankar och erfarenheter från årets lopp.

 

Uppladdning

Förberedelserna inför årets lopp blev lite speciella. Dels för att jag ju haft triathlon och IRONMAN Kalmar som huvudmål denna säsong och att den utmaningen av naturliga skäl krävde några veckors återhämtning. Dels för att jag även varit på resande fot en betydande del av tiden sedan dess.

Hur som helst lyckades jag att få ihop totalt 17 träningspass under de fem veckor som gick mellan IRONMAN och Lidingöloppet, men av dessa kan endast sju ses som kvalitativa löppass medan resten var antingen lugnare återhämtningspass eller rena motionspass. På de sju kvalitetspassen fick jag dock till totalt 62 km terränglöpning (alla i Ursvik – min favoritbana) och därutöver två intervallpass samt ett snabbare 10 km-pass på löpbandet.

Denna mängd var vad som var praktiskt möjligt denna gång och inför loppet kan man väl säga att jag dels hoppades att jag skulle ha mycket kapacitet kvar från den intensiva triathlonträningen, dels att jag hade en rätt chill inställning där det i stor utsträckning fick ”gå som det går”. Oavsett förutsättningarna tycker jag att terränglöpning och Lidingöloppet är en väldigt trevlig höstaktivitet, men det mål jag hade då startskottet gick var att ta mig in på ”medaljtid”, det vill säga snabbare än 2.15.

På tävlingsdagen hade jag det lite stressigt. Jag hade lovat att tala på en utbildning på förmiddagen och den var slut 75 minuter innan starten på Koltorp. Jag bytte därför om efter mitt talarpass i centrala Stockholm och cyklade på racern ut till Lidingö. Min kompis Jonatan hade varit snäll och hämtat ut min nummerlapp, så det enda jag gjorde då jag kom fram till Lidingövallen var att parkera cykeln, ta av mig överdragskläderna men ta på mig nummerlappen och sedan äta en smörgås och en banan på vägen mot starten.

 

Starten

På mina fyra starter i Lidingöloppet har jag hittills inte lyckats vara på plats vid Lidingövallen i så god tid att jag inte behöver stressa på de 1,7 km som man behöver gå för att ta sig till startområdet. Där har jag naturligtvis mig själv att skylla, men jag tycker ändå att denna promenad är klar förbättringspotential för arrangörerna. Det är så trångt på vägen till starten att det är svårt att avverka denna sträcka i någon snabbare takt, och speciellt inte om man vill undvika den förhöjda skaderisk det innebär att springa i diken och liknande. Vägen är smal och det är trångt, men det blir inte direkt lättare att ta sig fram när det står bilar parkerade i vägen – åtminstone detta borde kunde undvikas.

Hursomhelst kom jag fram till starten i tid – när jag gick kastade upp min överdragspåse på vagnen och gick in i startfållan för startgrupp 1B sade speakern att ”en minut återstår till starten”. 🙂 Som vanligt försökte jag ta det lugnt i starten. Tanken var att försöka hålla 4.30 min/km de första två-tre kilometrarna, men att inte bli stressad om det inte gick. Det gick sådär. Farten var kanske inget jätteproblem, men det var väldigt, väldigt trångt. och då inte bara alldeles i början utan det tog nästan 5 km innan man kunde springa någorlunda fritt. Om jag nu får klaga på ytterligare en sak så är det detta. Jag startar alltså i startgrupp 1B och det är så här trångt – hur är det då för de som startar långt senare? Lidingöbanan består delvis av vad som närmast får beskrivas som stigar och har därför av naturliga skäl inte så stor kapacitet – då tycker jag att man måste minska ner startgruppernas storlek. Om man inte vill hålla på och släppa iväg startande hela eftermiddagen kan man kanske istället minska ner tiden emellan startgrupperna?

Jag lyckades dock ändå hålla mig hyfsat lugn och mitt tävlingstemperament ledde bara till en ”muckning”, denna gång med en medtävlande fransman. 🙂 När jag följer upp min löpning så här i efterhand ser jag att jag avverkade de första fem kilometerna på 23.45 minuter (4.35 min/km i snitt) och alltså då låg 25 sekunder ”bakom” det som var min målsättning för dagen.

 

Bulken av loppet 

Så nu var det dags att prova och se vad jag hade för kapacitet för dagen. Jag höjde tempot ganska rejält och började avancera genom fältet. Efter en kilometer låg jag på plats 1 781, efter sex kilometer på plats 1 214 och efter tio kilometer på plats 773.

Tänkte väl att det fick bära eller brista. Och det gick till största delen bra. Det är så härligt när man känner att man kan dra på, trots att terrängen är åtminstone hyfsat tuff och kuperad. Den mil som följde fram till 15 km-markeringen avverkade jag på 42.07 minuter, det vill säga 4.13 min/km i genomsnitt. Jag hade avancerat ytterligare till plats 566, mitt självförtroende stärktes och jag började ”rapportera” live från loppet i Instagram Stories. 🙂

När jag hade tagit mig igenom halva loppet började jag sysselsätta mig med att räkna på vilka kilometertider som skulle krävas under resten av loppet för att jag skulle nå mitt mål om silvermedalj. Att jag då nästan hade tre minuter ”till godo” på målet tror jag bidrog till att jag började ta det lite lugnare. Men säkert var också en faktor att jag helt enkelt inte hade kapacitet nog att springa i ett så högt tempo över 30 km terräng. Genomsnittstempot sänktes därför och jag höll i princip 4.30 min/km under den kommande milen.

Med ungefär fem kilometer kvar började jag känna mig sliten. Abborrbacken klarade jag visserligen av utan några större problem (jag tycker att den är rätt överdramatiserad) men efter den gick det tungt. Jag fick gå mycket på vilja. Såg nu att jag rimligen skulle klara av målet på 2.15, men att även ett nytt personbästa var inom räckhåll. Pannbenet höll och jag krigade mig igenom terrängen fram till det att det bara var en kilometer kvar, då jag satte in spurten. Det höll och jag tog mig i mål på 2.11.57 (trots live-rapporter på Instagram Stories från upploppet) vilket innebar plats 379 totalt i loppet bland de 15 435 som tog sig i mål, och nytt personbästa med nästan en minut. En härlig känsla!

Här kan man läsa min statistik från loppet.

 

Målgången

Om det finns en hel del negativt att säga om starten så finns det desto mer positivt att säga om målet. Upploppet är brett, lagom långt, omgivet av en hel del publik och när man kommer i mål finns rikligt med mat och näring av olika slag. Detsamma gäller utdelningen av överdragskläderna – smidigt.

Efter loppet dröjde jag mig kvar i målområdet, försökte insupa atmosfären och njuta av läget. Vilken skön avslutning på säsongen. Jag väntade en halvtimme på Jonatan och mötte upp honom vid målet. Sedan promenaden tillbaka till Lidingövallen och upp på racern med kurs mot stan.

Utöver nöjdheten och stoltheten över min egen prestation, och upplevelsen av en härlig höstdag är det som jag främst tar med mig från årets lopp att det tydligen var flera tusen färre startande i år jämfört med förra året. Tillsammans med det faktum att Stockholm Marathon i juni, för första gången på flera år, inte var fulltecknat får det ju en att undra om löpartrenden nu börjar avta? Kanske är det så. För min del är det dock helt irrelevant. Jag kommer att fortsätta att springa, i den ena eller andra formen.

Vad jag ska ha för mål inför nästa säsong? Det ska jag fundera på i höst och vinter.

Traditionsenlig selfie från Abborrbacken, alltså 25 km in i Lidingöloppet.

Traditionsenlig selfie från Abborrbacken, alltså 25 km in i Lidingöloppet.

 

//Aron


Mina fem favoritpass (Swim, Bike, Run)

Under IRONMAN-satsningen körde jag en hel del olika träningspass inom såväl simning som cykling och löpning. Det här är mina fem favoritpass från våren och sommaren.

 

1) Löpning: långpass

Förutsatt att jag inte är stressad är det långa löppasset definitivt mitt favoritpass. Det är verkligen skönt att ge sig ut på söndagarna efter frukost och utan att hålla speciellt mycket koll på klockan/farten avverka 22-30 kilometer. Det ger möjlighet att lyssna på poddar eller en ljudbok alternativt bara ta in omgivningen och fundera på det som varit eller på det som kommer. Efteråt är jag ofta mycket klarare i huvudet än innan om jag lyssnat på något nyttigt under tiden känner jag mig också effektiv.

 

2) Spinning: korta intervaller, följt av 15-30 minuter löpning

Detta pass började jag med i vintras. Oftast har jag kört intervallerna på Friskis & Svettis, som har ett pass som heter just ”korta intervaller” (5 x 2 min hårt med 1 min vila emellan + 5 x 1 min hårt med 1 min vila emellan + 5 x 40 sek med 30 sek vila emellan), som jag tycker har funkat bra och även ett pass ”norska intervaller” (4 x 4 min hårt med 4 min lugnare cykling mellan varje intervall), som också har fungerat bra. Då jag inte kunnat anpassa mig efter F&S träningsschema har jag istället kört 20 x 1 min maxcykling med 1 min vila emellan varje intervall. Att direkt efter spinningpasset ställa sig på löpbandet i 15-30 minuter var till en början en intressant upplevelse, men allteftersom kom jag att se det som ett ganska skönt sätt att avsluta ett hårt cykelpass. Plus då att detta är ett väldigt viktigt träningsmoment om man kör triathlon.

 

3) Löpning: 1 km-intervaller

Detta pass har under flera år varit mitt favorit-intervallpass när det kommer till löpning. Det är tufft men tidseffektivt och efteråt känner man verkligen att man tränat ordentligt och med kvalitet. Rimligt här är att köra intervallerna i ungefär sin milfart (en bra dag körde jag 3.45 min/km och med 1,5% lutning på löpbandet) med en minuts tidsbestämd vila mellan varje intervall (det är först det senaste året jag förstått hur viktigt det är att vilan är just tidsbestämd så att pulsen inte hinner gå ned för mycket mellan intervallerna). Under säsongen har jag kört 8 x 1 km, men även exempelvis 5 x 1 km är ett bra pass.

 

4) Simning: 60 minuter

Detta såg jag som ett skönt, kravlöst ”återhämtningspass” som ofta passade bra att köra på måndagar efter en tuff träningshelg. Passet är precis vad det låter som – fri simning i en timme. Jag brukade inleda med 500 meter bröstsim för att sedan övergå till crawl. I normalfallet hann jag då avverka drygt 2 km under passet.

 

5) Cykling: distans, 2 timmar

En av de största nedsidorna med cykelträning är att den är så tidskrävande jämfört med de flesta andra idrotter. Ett långpass på fyra timmar tar inte sällan en hel dag i anspråk om man även räknar in förberedelser, mat etcetera. Jag tyckte då att de lite kortare distanspassen var mest rimliga, då jag oftast körde runt 50 km på två timmar. Om man utgår ifrån centrala Stockholm är den självklara nackdelen med detta pass att en inte obetydlig del av tiden går åt till att ta sig ut ur stan. Men jag tyckte ändå att det blev ganska lagom, ett bra sätt att ”bekanta” sig med cykeln.

 

Jag återkommer kanske i nästa inlägg med mina fem hatpass. 🙂

 

//Aron

 

 


Mina förberedelser inför IRONMAN Kalmar 2016

Jag tänkte komplettera min ”race report” från själva loppet och tävlingsdagen med ett inlägg fokuserat på hur jag förberedde mig träningsmässigt inför IRONMAN Kalmar 2016. Mentalt och även praktiskt inleddes ”projektet” redan i augusti året före; med crawlkurser, genom att jag provade på spinning och genom en del löppass. Men höstens träning var kravlös och ostrukturerad, vilket var skönt efter nio månaders strukturerad och intensiv löpträning med många genomförda lopp (bland annat två halvmarathon, ett traditionellt marathon, AXA Fjällmaraton och slutligen Lidingöloppet).

Med start vid årsskiftet började jag sedan träna efter ett IRONMAN-anpassat schema, utformat av Magnus Hagström. Under de 7,5 månader som följde fram till IRONMAN i Kalmar genomförde jag totalt 164 träningspass och förberedande lopp/tävlingar. Jag har använt mobilappen FunBeat för att hålla koll på min träning.

 

Löpning

Löpträningen följde i princip samma mönster som den gjort för mig under de senaste åren, men med skillnaden (förstås) att frekvensen var lägre – i regel två pass i veckan. Totalt blev det 45 löppass på träning; fördelade på 14 långpass (alla längre än 20 km, det längsta var 33 km), tio lättare distanspass, 15 intervallpass och sex pass med fokus på tempo/tröskel/fartlek.

Till dessa kom fem rena löpartävlingar där jag gick för fullt: Göteborgsvarvet (halvmarathon), Premiärmilen och Blodomloppet (båda 10 km), Kungsholmen Runt (också 10 km, men där jag bröt efter sju) samt Almedalsloppet (4,2 km). Slutligen får man även räkna löpmomentet i de fyra triathlontävlingar jag genomförde före IRONMAN Kalmar: Saltsjöbaden Triathlon Sprint (5 km), Vattenfall World Triathlon Stockholm (10 km), IRONMAN 70.3 Jönköping (halvmarathon) samt Gävle Triathlon (10 km). Också i dessa senare löpningar gick jag för fullt.

Totalt handlar det med andra ord om 54 löppass, eller en totaldistans om cirka 88 mil.

 

Simning

Under egentligen hela året har jag kört två simpass i veckan, varierat på distans- och intervallpass. Först inomhus, men under sommaren har jag också försökt att få till så många pass i öppet vatten som möjligt. Inklusive de fyra förberedande triathlontävlingarna det totalt 50 simpass, varav 13 genomfördes i öppet vatten. Den totala simdistansen blev drygt tio mil.

 

Cykling

Vad gäller cykelträningen handlade det fram till maj-juni framförallt om ett spinningpass i veckan. Först under sommarmånaderna kom jag igång med cyklingen utomhus. Sammantaget fick jag ihop 42 pass (förberedande triathlon inkluderade) av vilka 22 på spinningcykeln och 20 på min nyinköpta SCOTT. Totalt fick jag ihop 120 mil på den senare, det vill säga för få.

Tilläggas här bör också att jag kombinerade 24 av cykelpassen med efterföljande löpning (oftast bara 15 minuter) för att öva på själva övergången mellan ”bike mode” och ”run mode”. Det sägs att det tar ungefär 15 minuter för att ställa om kroppen.

 

Övrig träning

Jag fick ihop tolv pass styrketräning under de 7,5 månaderna, vilket naturligtvis är på tok för dåligt. Att köra ett ordentligt styrkepass i veckan är nog egentligen ett minimum om man ska vara så stark att man klarar att genomföra en hel IRONMAN utan att ”vika ned sig”. Det är ett mål för mig att komma igång bättre med styrketräningen under hösten.

Utöver det strukturerade schemat blev det också 13 pass racketsport (framför allt tennis, men även squash och badminton) samt ett pass kajak. Ett vanligt år kör jag mer träning av det slaget, men under våren och sommaren har det helt enkelt behövt prioriteras bort.

I nästa blogginlägg har jag tänkt att mer kvalitativt presentera mina fem favoritpass från IRONMAN-träningen.

 

//Aron


Race report: IRONMAN Kalmar 2016

Min första IRONMAN-upplevelse

 

Bakgrund

Då jag i augusti i fjol anmälde mig till årets IRONMAN-tävling i Kalmar var jag visserligen en rätt duktig långdistanslöpare, med bland annat ett marathon-PB på låga 2.58 i bagaget. Jag kunde dock inte crawla, gillade i stort inte att bada/simma ens i bassäng, jag ägde ingen racer- eller tempocykel och jag hade aldrig cyklat något annat än ”city bikes” i vardagen. Jag hade knappt gått på ett enda spinningpass. Men tillsammans med min sambo Sara bestämde jag mig för att ge triathlon en chans och även prova på bland det tuffaste man kan ta sig an i triathlonsammanhang – IRONMAN.

Simningen började jag med direkt. Under hösten gick jag grund- och fortsättningskurser i crawl på Eriksdalsbadet och tränade även en hel del på egen hand. Mot höstens senare del började jag också gå på en del spinningpass, samtidigt som jag körde på med löpningen.

Efter några veckors semester och träningsuppehåll över jul och nyår körde jag sedan igång ordentligt med förberedelserna i mitten av januari. Då med hjälp av träningsscheman och coachning av Magnus Hagström. Sex pass fokuserad och strukturerad träning i veckan (mer om det i andra inlägg) under nästan sju månader och fyra ”uppvärmnings-triathlon” om olika distanser (sprint i Saltsjöbaden, olympisk distans i Stockholm och Gävle samt halv IRONMAN-distans i Jönköping) var det som skulle göra att jag nådde mitt mål: just att ta mig i mål i Kalmar.

 

Uppladdning

Eftersom jag lyckats hålla ganska väl på träningsdisciplinen under i stort sett hela våren och sommaren kände jag mig väl förberedd när det var dags att ge sig av till Kalmar. Jag och Sara kom fram vid 16-tiden på torsdagen för registrering och ”race briefing”. Vi hade hyrt en lägenhet i centrala stan, där vi bodde tillsammans med Saras föräldrar som var med som support. Detta var ett mycket bra upplägg. Det var skönt att kunna ta sig till tävlingsområdet på bara en tiominuterspromenad, att kunna bo tillsammans med ”supporten” under helgen och att ha något större än ett hotellrum att hänga i (bättre möjlighet att laga egen mat etcetera).

På fredagen tog vi det väldigt lugnt. Vi sov så länge vi kunde och förberedde sedan det sista med vår utrustning, packade växlingspåsarna, räknade på det vi skulle äta under tävlingen och lade upp våra respektive planer för loppet. Efter ”bike check-in” kollade vi in simbanan, från land. På kvällen åt vi en rejäl portion med spaghetti och köttfärssås och vi såg även till att få i oss resorb och magnesium i förebyggande syfte. Vi försökte komma i säng så tidigt som möjligt med vetskapen om att det både kunde förväntas bli svårt att sova och att vi skulle behöva gå upp tidigt morgonen därpå.

Klockan 04:30 på lördagen ringde klockan för att vi skulle hinna äta frukost och komma i god tid till starten. Till frukost på tävlingsdagen försökte vi äta samma sak som vi äter till vardags hemma, även om det alltid är lite klurigt när man inte är hemma och har sitt eget kök. Sedan hade vi sett till att allt vi skulle ha på och med oss låg framme så att vi inte skulle behöva tänka (och inte skulle kunna göra fel) på den tidiga tävlingsdagsmorgonen. Cirka 05:45 gick vi från lägenheten och strax före klockan 6 var vi framme i växlingsområdet. Här gällde det nu att sätta flaskorna och den övriga näringen på cykeln (jag använde en ramväska med bars, choklad och gel i), kolla däcken en sista gång, lägga mat i växlingspåsarna och slutligen byta om till våtdräkt.

Med våtdräkterna på gick jag och Sara gemensamt från växlingsområdet ned till simstarten i hamnen, en promenad på kanske fem minuter. Väl i hamnen började det kännas riktigt mycket i magen. När man såg alla taggade och sammanbitna ansikten kändes det verkligen att det nu var på riktigt. Med runt 20 minuter kvar till start fyllde jag på med en banan och en Yoggi Yalla men lät den förberedda smörgåsen vara. Sedan var det dags att ställa sig i startledet. Nationalsången framfördes på ett väldigt stämningsfullt sätt och under starten ljöd sedan Kentas ”Just idag är jag stark” ur traditionsenligt ur högtalarna. Nu fanns ingen återvändo. 🙂

 

Simningen

I Kalmar tillämpar de så kallad rullande start med självseedning. Det innebär att starten pågår i 15 minuter (07:00-07:15) där de som räknar med att simma allra snabbast startar först och de som räknar med att ta längst tid på sig startar sist. Jag visste med mig från både träning och inte minst IRONMAN 70.3 som jag körde i Jönköping tidigare i sommar att jag kan hålla ett simtempo på ungefär två minuter per 100 meter. Det innebar att jag mycket väl skulle kunna ställa mig i 1:20-startgruppen. Men eftersom jag inte simmat så långt som 3 860 meter tidigare och då jag fortfarande känner mig osäker med simningen i öppet vatten valde jag ändå att starta med 1:30-gruppen. Det gjorde att gissningsvis hälften av deltagarna startade före mig.

Att vattnet kunde komma att vara kallt var jag förberedd på. Några dagar före tävlingen kom rapporter om att vattnet var så kallt som bara lite över 16 grader på vissa ställen längs simbanan. I sista stund köpte jag och Sara därför neoprenhuvor som vi bara hann testa en gång på träning. Tanken var att använda dessa, men då vi såg att bara några procent av de andra deltagarna skulle simma med huvor valde vi ändå att lämna dem på land. I början av simningen kändes det som fel beslut. Jag har inte koll på vad temperaturen var då på morgonen men vattnet var definitivt kallt och det var kallt om huvud, händer och fötter innan jag kommit igång någorlunda (eller kanske fått annat att tänka på).

Simbanan i Kalmar är verkligen klurig/snirklig med en hel del fram-och-tillbaka-simning och det var verkligen tur att vi studerat den ordentligt på plats dagen före. Till det kom att det denna morgon var disigt och att sikten därför var begränsad. De landmärken vi sett ut dagen innan för att underlätta navigeringen gick helt enkelt inte att se. Och för att nämna en tredje svårighet så höll mina simglasögon helt uppenbart inte måttet för denna typ av havssimning. Jag har kört med samma simglasögon hela året och de var både repiga och immiga. Sammantaget var min sikt så dålig att jag var tvungen att stanna upp och ta av mig glasögonen varje gång jag skulle navigera. Inte ett så optimalt tillvägagångssätt… 🙂

På den positiva sidan kan dock sägas att det var en väldigt stilla morgon – i princip optimalt från det perspektivet – och således helt annorlunda från de stormiga förutsättningarna förra året. Vad jag förstår bröt endast två personer på simningen i år, jämfört med 41(?) tävlande förra året.

Som relativt ovan simmare (eller åtminstone ovan öppet hav-simmare) känner jag mig obekväm med trängseln i vattnet. Det känns helt enkelt olustigt. Jag valde därför att ta ett ytterspår längs banan, hela tiden längst till vänster, och simmade till en början också en del bröstsim. Det gjorde nog att jag fick simma några meter längre än nödvändigt (det blev lite av en båge inåt för att jag skulle undvika de övriga simmarna) men samtidigt kunde jag simma förvånansvärt ostört. Det var egentligen först när jag kom in mot hamnen igen efter ”looparna” längre ut som det blev trångt. Men där kändes det både tryggare och jag hade kommit igång såpass mycket att det inte spelade så stor roll.

En gång kollade jag på klockan under simningen. Då hade jag simmat lite drygt 3 000 meter på lite mer än en timme. Det gav en positiv känsla genom kroppen och därefter var det egentligen inga svårigheter att simma de sista hundratals meterna till växlingen. Jag var ”varm i kläderna”, sikten var bättre inne vid land och jag kände att jag skulle klara åtminstone det första IRONMAN-momentet.

När jag stapplade upp på bron och gick den korta biten från vattnet till växlingsområdet kändes det väldigt bra. Jag hade simmat på 1:22. Det var bättre än väntat och jag var verkligen stolt över mig själv.

I transition tog jag det lugnt (växlingstiden blev nästan nio minuter). Jag lyckades få av mig våtdräkten hyfsat snabbt jämfört med mina tidigare tävlingar (mycket tack vare att jag kortat benen med några centimeter) men passade här också på att äta lite. Det blev ytterligare en banan och en Yoggi Yalla. Varför? Därför att detta är sådant jag och min mage är vana att äta. Efter lite ”mellis” och efter att jag sugit in lite av stämningen i transition (det tycker jag verkligen att man ska passa på att göra, den är både spänd men samtidigt lättsam eftersom alla där just slutfört ett moment och känner att de är på gång framåt) gav jag mig iväg till min cykel och började trampa.

 

Cyklingen

På cykeln byttes den positiva känslan av att ha klarat av simningen på ett bra sätt ganska snart mot lite oro över att jag valt fel klädsel givet vädret och temperaturen. Jag hade känt mig trygg i att det skulle vara hyfsat varmt hela dagen och därför valt att köra hela tävlingen i linne. Med blöt och kall triathlondräkt och ännu kallare morgonvindar över Ölandsbron (klockan var ju bara 9) kändes detta som ett riktigt oklokt beslut och jag frös ganska mycket. Det var obehagligt och delar av kroppen domnade bort. När jag väl kom till Ölandssidan blev det lite varmare men det tog drygt två timmars cykling innan jag fått upp temperaturen och återfått känseln i alla delar av kroppen.

Annars innebar väl inte den första delen av cyklingen några jätteproblem. Banan är flack och Ölandsbron i sig själv utgör en av väldigt få stigningar överhuvudtaget. De första timmarna fokuserade jag därför på att komma in i cyklingen. Förenklat kan man nog säga att jag gjorde en sak bra och en sak mindre bra.

För att börja med det positiva: jag tror att jag åt och drack tillräckligt. Jag hade ställt in klockan på att larma var tionde minut för dryck och varje kvart för mat. Detta lyckades jag hålla rätt bra under de första timmarna. När det kom till drickan valde jag att först tömma en flaska vatten med två resorb i innan jag gick på sportdrycken. En lärdom jag drog från IRONMAN 70.3 i Jönköping var att jag förmodligen drack för dåligt med vatten, vilket ledde till magproblem senare under loppet. Det tänkte jag inte göra om nu. När det gällde maten hade jag proppat ramväskan full med bars och choklad, men allt utan omslagspapper. Det senare gjorde att framför allt barsen under natten och den kalla morgoncyklingen klibbat ihop och stelnat till en stor jättemassa som till en början var väldigt svår att plocka isär. En klassisk nybörjarmiss. 🙂

För att sedan ta det mer negativa: jag överskattade min egen (3,5-månaders) cykelerfarenhet och körde på för hårt. Eftersom jag körde halva distansen i Jönköping på knappt tre 2:55 tänkte jag att jag väl nu skulle kunna hålla ungefär samma tempo och avverka de 180 kilometerna på sex timmar. I början siktade jag därför på att hålla ett snittempo på runt 30 km/h. Detta lyckades jag också ganska bra med, fram till 109 kilometer snittade jag drygt 28 km/h.

Mitt första satta etappmål för cyklingen var energistationen i Hulterstad efter 74 km. Detta lyckades jag också hålla på, även om jag fick köra två mil rejält kissnödig. Väl framme i Hulterstad gick jag på toaletten och sprang sedan tillbaka mot banriktningen för att hämta en flaska vatten och några ytterligare bars (jag känner mig helt enkelt inte bekväm ännu med att greppa flaskor och dylikt i farten). Innan jag körde vidare hann jag även ”high-fivea” en funktionärskille som ropade efter mig att han också hette Aron samt växla några snabba ord med ett par medtävlare.

Efter stoppet hade jag min topp under cyklingen. Benen kändes lätta och hela jag kände mig lättad med att både ha klarat av simningen och tagit mig en betydande del in i cykelmomentet. Det var framför allt härifrån och fram till 109 kilometers-avstämningen som jag körde på för hårt, givet att jag skulle klara av hela banan i ett någorlunda jämnt tempo.

Den första känslan av motgång och trötthet kom när jag cyklade uppför, på väg tillbaka över Ölandsbron efter drygt elva mil. Jag kom ikapp en kille som jag uppfattade som för långsam, gick ut för att köra om men fick då krampkänningar i låret. Jag avbröt omkörningen och bestämde mig för att ta det lite lugnare. Efter detta var cyklingen ingen rolig historia, varken fysiskt eller mentalt. Kroppen var trött och kunde inte uppbåda speciellt mycket kraft. Samtidigt var det tufft mentalt, till exempel när man kom tillbaka till fastlandssidan och mötte de (rätt många) cyklister som redan var på väg in för växling, men också när man svängde av från huvudvägen och såg färre och färre medtävlare längs med vägen. Är jag den enda som är kvar på cykelbanan, var en tanke som jag hann tänka några gånger.

Jag gjorde ett stopp för toalettbesök och proviantering också vid energistationen i Läckeby efter drygt 14 mil. Detta gav dock tyvärr inte någon känsla av pånyttfödelse utan i princip så innebar de sista sex-sju milen på cyklingen en ganska stor plåga. Min snittfart sänktes till runt 25 km/h och det var riktigt svårt att första hur jag skulle klara av att också springa en marathon på de trötta benen när jag väl kom in till växlingen.

Men så skön känsla ändå när jag äntligen fick kliva av cykeln. Totaltiden för cyklingen blev 6:43. Här lär helt klart finnas förbättringspotential med fler cykelmil i benen. Alltid något!

I transition fokuserade jag nu på att enbart göra det jag skulle. Men det tog ändå drygt fyra minuter att gå in med cykeln, gå till ombytestältet, byta skor, ta på mig en keps och sedan ta mig ut på löparbanan.

 

Löpningen

Under hela löpningen fokuserade jag på mindre delmål. Till att börja med handlade det om att klara av de 15 första minuterna som är riktigt jobbiga innan benen gått över från ”bike mode” till ”run mode”. Jag hade även som mål att få i mig så mycket salt som möjligt vid de första energistationerna och åt därför sannolikt mer saltgurka än vad jag gjort tidigare i livet. Därefter fokuserade jag – i tur och ordning – på att klara av det första av de tre varven, på att ta mig igenom halvmaran, på att klara av det andra varvet och så vidare.

Jag lyckades ”springa” hela loppet men promenerade igenom alla energistationer, för att få i mig så mycket energi som möjligt men också för att få välbehövlig vila. Det var så jag skulle säga att alla övriga ”normala” motionärer också gjorde.

Fartmässigt så gick det i början rätt bra. Första milen klarade jag av på runt 56 minuter och halvmaran på strax under två timmar. Sedan började det dock gå rejält mycket tyngre och mina kilometertider halkade ned mot 6:30 och till och med dryga 7 min/km. Det var nog ingen vacker löpning direkt. Men beslutsamheten och även den fantastiska stämningen runt i princip hela löparbanan – det var verkligen folkfest i Kalmar – gjorde att det ändå fanns viss styrfart framåt.

Vad gäller smärta så klarade jag mig väl igenom i stort sett hela loppet. Det enda var stor trötthet i hela kroppen under löpningen och lite ömhet i vänster fot under sista 10-15 kilometerna. Jag fick ingen kramp utöver den lätta känningen på Ölandsbron.

Med runt tre kilometer kvar till mål bestämde jag mig för att avsluta med lite värdighet mer och lyckades komma ned igen på en fart runt 5 min/km. Under dessa kilometer plockade jag förmodligen drygt tio-femton placeringar då jag kunde passera ett antal andra trötta löpare som också hade tre band (ett per avklarat varv) på armen.

Känslan på upploppet var otrolig. Det var väldigt svårt att tro att det skulle vara möjligt innan, men det var det. Löpningen tog till slut 4:13:50 och jag därmed i mål på totaltiden 12:31:57. Det räckte till plats 174 bland de 224 atleter som gick i mål i min ”age group” (män 30-34 år). Totalt kom jag in på plats 1 412 av 2 458 atleter. Mina fullständiga resultat och mellantider finns på IRONMANs webbplats.

 

Några ”key takeaways” från min första IRONMAN

1) Simningen var en positiv överraskning. Visserligen var förutsättningarna goda i och med att det var en lugn morgon men sikten var dålig, min utrustning inte optimal (jag behöver bättre glasögon till nästa gång) och dessutom var det första gången jag simmade så långt. Så ett stort plus här! Nästa gång ska jag inte vara för feg i valet av startgrupp.

2) Cyklingen var ganska mycket tuffare än vad jag väntat mig. Det var helt enkelt inte möjligt att med mina 3,5 månaders cykelträning (med en mycket lugn 13-milare som längsta pass inför Kalmar) gå från fullständig cykelnovis till att göra några stordåd. Momentet tog längre tid än jag tänkt mig samtidigt som mycket av mina krafter tog slut. Men nu vet jag att jag klarar det. Här finns det onekligen stor förbättringspotential och mycket tid att vinna inför eventuella kommande IRONMAN-tävlingar.

3) Löpningen var godkänd, i och med att jag tog mig i mål, men inte mycket mer. Mycket hade så klart att göra med att det var min första IRONMAN och med att mina krafter gick åt till cyklingen. Men jag hade nog ändå föreställt mig att jag skulle kunna hålla ett högre tempo. På den positiva sidan dock: med mer cykelträning finns sannolikt en hel del tid att vinna också indirekt på löpningen.

4) Något som var riktigt positivt under loppet var hur väl det fungerade med mitt näringsintag. Det funkade bra med frukost och sedan en påfyllning strax innan start. Det fungerade också mycket bra att äta lite i första växlingen. Även om det förstås tar någon minut extra så tror jag att det (på min nivå) är tid som man tjänar in senare. Att äta och dricka under cyklingen gick också bra och jag kände inte någon gång under hela loppet att jag hade energibrist. Totalt under cyklingen åt jag 8,5 bars (PowerBar), en banan och två mindre chokladbitar. Jag drack runt 2,5 flaskor vatten (0,75 l) och knappt två flaskor sportdryck. Fram till och med andra växlingen fick jag alltså i mig cirka 2 500 kalorier, medan jag brände runt 3 500 kalorier. Under en period vid mitten av cyklingen mådde jag lite illa men då tog jag det lite lugnare med maten och drack bara vatten, så gick det över. Magen höll ihop under hela loppet. På löpningen sedan åt och drack jag vid varje energistation (som kommer ungefär varannan kilometer). Här blev det vatten, sportdryck, Coca Cola, Red Bull, gels, chips och saltgurka om vartannat. Ju mer energi desto bättre, kändes det som.

 

Fler IRONMAN?

Blir det fler fulldistans IRONMAN nudå? Ja, det blir det säkert. Men inte nästa år.

Förberedelserna tar väldigt mycket tid och även om IRONMAN Kalmar ligger optimalt tidsmässigt utifrån svenska förutsättningar – i slutet av sommaren med allt vad det innebär för vädret, vattentemperatur och möjligheter att träna på semestern – så gör placeringen att det är väldigt svårt att ägna sommaren åt något annat än just träning och förberedelser.

Jag tror därför att det får bli att försöka hitta någon tävling som går i början av sommaren till nästa gång, men inte redan nästa år. Nu ska jag dock njuta av den här prestationen, ta det lugnt i några veckor och sedan ladda om med lite terränglöpning inför härliga Lidingöloppet, som får bli den här säsongens sista tävling. Cykeln och våtdräkten får istället vila i förrådet. Men nästa sommar kommer jag garanterat att vara laddad igen för några kortare triathlon!

Tack för att du läst!

Fotopaus efter 15-16 kilometer på löpningen.

 

Jag och Sara strax efter målgången. Vi klarade det båda två!

 

// Aron

 


14 pass kvar!

Så opepp på att en solig sommarkväll gå ner till sats och springa kenyanska intervaller.

Men det är bara 14 pass kvar till Kalmar och man vill ju inte gå ner sig när det är så nära. 

Och såhär nöjd var jag efteråt: 


Jag sprang 5 km på 5:30 min/km, sen ökade jag farten med 15 sek/km för varje km, så kilometer 6 på 5:15, kilometer 7 på 5:00, kilometer 8 på 4:45 osv till dess att jag inte orkade mer. Sprang 11 km och den sista kilometern på 4:00. Jättejobbigt mot slutet, men som vanligt väldigt skönt efteråt!

Fick lite extra tyngd på benen när jag skulle försöka rulla vaderna.

18 dagar kvar, och nu bara 13 träningspass.

//Sara


Sommaren med triathlon

Så dålig på att uppdatera här! Men har gjort lite fler inlägg på instagram som kan ses här. Men nu har jag tagit mig samman och summerar sommaren så far. Vi har ägnat den åt att träna inför Ironman den 20 augusti, många träningspass och några triathlonlopp.

Började med Stockholm triathlon sprintdistans. Triathlonpremiär för min del. Jättebra första test och bra att få träna på bytena. Simningen gick fint, men lite vacklande när jag skulle kränga av mig våtdräkten och byta till cykel. Jag tyckte cyklingen var krånglig med många skarpa svängar, och sen gick det ju helt okej att springa efter att ha cyklat. Det gick fint och jag lyckades ta mig in på plats 36 av 245 damer, högst oväntat!


Sen åkte vi till Jönköping för att köra Ironman 70.3. Ganska nervöst när vi packade ner cyklarna och våtdräterna och tog tåget till Jönköping. Stort Ironman-evenemang med massa glada snälla funktionärer, mycket information och välorganiserat. Fint att köra tävling i hemstaden, kunde bo hos mamma och pappa och få förstaklassens service. När vi ställde upp oss för att snart hoppa ner i Munksjön kom tårarna under nationalsången, så vackert och så härligt att vara på plats. Att Munksjön är en sjö som ingen Jönköpingsbo skulle doppa tårna i spelade ingen roll då. Simningen av de 1,9 km gick på 38 minuter vilket jag var nöjd med, känner mig rätt trygg (men uttråkad) i vattnet. Upp och byta till cykel, vilket gick smidigt, för att ge sig ut och cykla 9 mil. Jag hade inte ens cyklat 10 gånger på min racer, och aldrig mer än 7 mil. Men det gick fint, jag blev omcyklad av så sjukt många, men roade mig med att tänka att jag ju simmade snabbare än dem (särskilt när det kom killar med coola cyklar och fula tempohjälmar och swishade förbi). Jag tog det med ro, insåg ganska snart att jag inte kan dricka i farten utan stannade vid vätskestationerna, hälsade på de snälla funktionärerna, drack och cyklade vidare. Efter sju mil stod min kära bror och hans härliga familj med en skylt och hoppade och skrek, jag blev såååå glad! De 9 milen tog med 3.15. Helt okej för så få gånger på racern. Svidande snabbt om till löparskorna och gav mig ut på löparbanan. Efter en halv kilometer insåg jag att jag sprang på 4.45 och att jag ju aldrig skulle orka det hela vägen, men benen sprang av sig själva präglade av tramporna. Drog ner på farten och betade av kilometer efter kilometer, utmed banan stod min kära syster med man och hejade, blev så glad varje gång jag såg dem. Springer om ganska många vilket också ger mig lite extra energi (särskilt när det är killar som tidigare cyklat om mig….). Efter en dryg mil lyckades jag trycka fram den totala tiden på klockan och inser att om jag håller tempot så kommer jag komma in under sex timmar. Så jag börjar kriga och kopplar på pannbenet, fast jag tidigare intalat mig att målet är att genomföra det så slår tävlingsjävulen till. Det börjar bli skitjobbigt men jag motiveras av att ta mig in under 6h. Har räknat på att jag borde komma in med en minuts marginal när jag inser att jag ju springer på den sista sträckan in mot Rådhustorget där målet var. Till min stora förvåning springer jag in på 5.54!! (Löpningen gick på 1.50, min klocka tyckte dock inte att det var 21 km vilket förklarar tiden) Så sjukt nöjd! Hög på känslan springer jag på upploppet med händerna klappandes över huvudet och får med mig den härliga publiken, kände mig som en kung och så jäkla cool!!! Lallar sjungandes in i området för de tävlande och hamnar av en slump på en massagebänk (trodde jag kunde byta om där, men så fanns det lediga bänkar). Bästa massagen av benen någonsin.

Vilken tävling och vilken underbar känsla!! 


två av bilderna lånade från finisherpix (vilket man ju inte kan ta miste på)


Så fånigt men roligt, ”country rank 16”, de vet hur de ska få folk till tävlingar, Ironman-företaget.

Vi letade efter fler triathlontävlingar och hittar Gävle triathlon där vi passande också har familj som vi kunde bo hos och som kunder servera oss hungriga triathleter massa mat. (Äter så sjukt mycket nu med all träning). Vi anmälde oss båda till den olympiska distansen. Om publiken i Jönköping var outstanding så var den obefintlig i Gävle (förutom Arons snälla mamma som stod överallt tillsammans med vår hund Moses så ekade stan tom). Simningen i Gavleån gick fint, cyklingen var 5 varv på en trixig bana vilket inte gick så fort, men på löpningen så orkade benen springa. Tog rygg på en tjej som såg snabb ut och började efter några kilometer prata, så mycket fortare tiden går då och så liten man tänker på att det är jobbigt att springa, jag hoppas verkligen jag hittar någon i Kalmar som vill prata med mig på maran.

Sprang in på 2.45 vilket förvånade mig med tanke på att jag trott att 3h skulle vara rimligt. Om man orkar analysera resultatet så ser man att jag kommer upp som 5:a ur vattnet, halkar ner rejält på cyklingen (tredje sämst) och sen hämtar hem lite på löpningen. Så lite mer cykelträning så jag vågar få upp farten i backar (där det händer att jag bromsar) och kan hantera de lite mer tekniska delarna av banorna så ska det nog gå bättre.

Triathlonparet i matchande outfits. Vi har även likadana cyklar. 
Coolaste hunden på tåget till Gävle.

Och så lite fler bilder:

Inte helt enkelt men det går att åka runt i Sverige med tåg med triathlonutrustning och hund.Moses, vår Labradoodle, sötaste hunden. Gillar också att simma.cykeltur Hönö – Särö – Hönö 10 milcykeltur Hönö – Marstrand – Hönö 12,5 mil

Försöker ta en bild där jag ska se cool ut i min våtdräkt. 

Nu är det nedräkning till Kalmar, 19 dagar kvar!! Känner en glädje för triathlon som jag inte känt för löpning på ett tag, kanske är det för att allt är nytt eller för att det helt enkelt passar mig bättre. Kul är det i vart fall!

Ha en fortsatt fin sommar!

// Sara


Brickpass & Riddarfjärden

7 mil på cykeln med min vän Hanna, det gick fortare och det var längre än tidigare cykelturer. Och jag tycker det blir roligare för varje gång! 

Hem och lämna cykeln för att därefter springa på jättetunga ben i 15 minuter. De kändes som cement och pulsen stack iväg direkt. Men det blev lättare och lättare, måste ha det i huvudet.

Efter att ha pustat ut en stund och fyllt på med mat och jättemycket vatten så gick vi ner till kajakbryggan för att simma. Aron simmade en timma, jag chillade på bryggan med Moses och sen simmade jag en kortare tur om 800 meter.

Nästa helg blir det triathlonpremiär för mig med Stockholm triathlon. Blir sprintdistansen för min del då det är veckan innan Jönköping halvIronman. Ser jättemycket fram emot det!! Jag missade Saltsjöbadens sprint när jag var dålig, så känns bra att testa en kort distans innan det är dags för IM. 

Konstaterar att man inte är snygg i vare sig cykelhjälm eller badmössa. Men jag är glad i alla fall. 
I veckan var jag i London på jobb och tog med mig min härliga kollega ut på en morgon-sightseeing-jogg. 


Ha en fortsatt fin dag!!

//Sara


Är äntligen åter på banan efter nästan tre veckors krasslighet. Tre veckor är lång tid när man tänker på att det snart bara är två månader kvar till Ironman. Men det är som det är och är ju inte mer att göra än att vila sig kry.

Börjar tycka att det känns rätt bra att cykla, även om det fortfarande känns otäckt de första 20 minutrarna på cykeln. Jag är väldigt glad att jag har min vän Hanna som också gillar att cykla och kan göra mig sällskap. Cyklingen känns verkligen som Ironmans stora utmaning, men det är ju två månader kvar att bli bra kompis med cykeln. 

//Sara


Göteborgsvarvet

Igår var det återigen dags för ett av mina favoritlopp, Göteborgsvarvet.

Hade ingen bra känsla på morgonen men bestämde mig för att försöka springa snabbt med målsättningen om 5.00min/km. Det höll några kilometer, sen blev det riktigt trångt och farten gick ner, sen gick det segare och när jag passerade 10 km på 52.27 så insåg jag ju att det var kört, så bestämde mig istället för att ta det lite lugnare och njuta av loppet och Göteborg. Men det gick ändå tungt, jag fick kämpa för att hålla 5.20 tempo. När jag efteråt analyserar pulsen så hade jag en snittpuls på 181, när jag sprang halvmaran för en månad sedan, 5 minuter snabbare, så låg pulsen på 167. Så inte konstigt jag tyckte det kändes kämpigt. 1.52 stannade klockan på, och såhär en dag efter med lite vetskap om pulsen så känns det bra. Igår var jag lite besviken på mig själv för dålig prestation. 


I starten tillsammans med en elefant, cool tjej. Det var väldigt varmt så jag undrar hur länge hon orkade kämpa på i dräkten.


Försökte ta en selfie med tjejen som sprang baklänges uppför bron för Clowner Utan Gränser (hjälte!) men gick sådär. Hon kom i alla fall i bild.


Mysig helg på Hönö med häng med familjen. Fjärde året i rad. Moses har skaffat ett eget instagramkonto, han kan följas på @mosesmodig.

Aron hade en sjukt bra tid, men den får han skriva om själv.

//Sara


Långpass med ny löparklocka

Det blir faktiskt roligare att ge sig ut på långpass med ny löparklocka, en Fenix3 men massa roliga funktioner så nu försöker jag analysera löpkadens bl.a. 

Jag skulle sprungit 32 km idag men det blev ”bara”28 km, vilket känns helt okej. Kom iväg lite senare än beräknat och hade dessutom vänner hemma som passade Moses. Och när jag sprang långpass för några veckor sedan tänkte jag helt fel och sprang 33 km istället för 30 km, så tycker det typ jämnar ut sig. Tempot blev också lite lägre än tänkt, skulle enligt schemat legat på 5.50-6.10. Får springa lite fortare nästa gång.


För att fortsätta öka motivationen beställde jag också idag hem en massa träningskläder online. Hinner inte shoppa eftersom all tid går åt för att jobba, träna och passa söt hund (som inte är road av att gå på Åhlens). Varje vecka är ett pussel för att Aron och jag ska få ihop våra sex träningspass. Jag slarvar lite med simningen, blir oftast bara ett pass per vecka och inte två som schemat säger. Får skärpa mig där… 

Igår var vi på schlagerfest och Moses var uppklädd. 

//Sara


Ett halvdant Kungsholmen runt 10 km

Fick ingen bra känsla från starten och sen sprang jag i tre kilometer och funderade på vad jag kunde skylla på, dålig sömn pga hundvalp, så höga pollenhalter att det trots allt märks av på astman, alldeles för varmt, eller helt enkelt bara omotiverad. Efter halv loppet fick jag bättre fart och sprang in på 48.45. Ungefär 1,5 minut sämre än förra året. Innan året är slut ska jag trycka ner tiden. Blev irriterad vid målgång, varför kunde jag inte bara bestämma mig för vilken fart jag skulle hålla och springa efter det istället för att känna efter. Nåväl, det kommer många fler milslopp och det blev ju ändå ett bra träningspass. 

Sött matchandes med vår söta hund.

//Sara


Snart: Göteborgsvarvet

Snart är det dags för en av årets absoluta höjdpunkter, alla kategorier. Det handlar förstås om Göteborgsvarvet, ett lopp som jag förknippar starkt med våren och folkfest liksom med att Göteborg visar sig från sin bästa sida.

Min tid från förra årets lopp, 1:24:45 (vilket för övrigt är mitt personbästa på distansen), gör att jag i år får starta i startgrupp 1 (av totalt 30 startgrupper), alltså samtidigt som eliten. Då lär det med andra ord inte gå att skylla på att långsamma löpare är i vägen i starten, om jag nu skulle bli missnöjd med mitt lopp. 🙂

Tidsmässigt hoppas jag i år på ett förbättrat personbästa också på halvmaran, och då är Göteborgsvarvet enda möjligheten i vår. Det borde gå, eftersom jag tränat betydligt mer, bättre och hårdare i vår jämfört med de senaste årens försäsonger. Vi får se, oavsett vilket hoppas jag att också årets ”varv” blir en härlig upplevelse!

gbgvarvet

//Aron


Morgonstyrka

Har en stående PT-tid på onsdagar 6.30 och har under våren hunnit med ca 20 PT-pass. Fokus på att bygga styrka för att orka köra en ironman. Det har blivit många marklyft och benböj. Nu skulle jag nog kunna köra passen själv, men blir peppad av min PT Camilla och tycker det skönt att någon har bestämt vad jag ska göra, behöver inte själv tänka utan går bara dit. 


Marklyft förra veckan.


Och pull-ups i morse. Avslutade med dips där jag verkligen har blivit starkare, gjorde 5 + 5 + 6 + 7 st. Att gå från gymmet kl 07.30 och känna mig stark gör hela min onsdag! 

//Sara


En dålig nyhet…

… är att jag idag har haft feber. Det i sig är väl inte så anmärkningsvärt, men faktum är att detta är fjärde gången bara i år som jag tvingas ställa in/skjuta på träning på grund av just feber. Vet inte riktigt vad som är orsaken, men en gissning är väl någon form av överansträngning kombinerat med för lite sömn. I söndags körde jag exempelvis både ett långpass löpning (22 km) i ett lite högre tempo och tuffa norska spinningintervaller på Friskis & Svettis och igår hade jag en lång och tuff dag på jobbet, tyvärr kombinerat med för lite sömn. Förhoppningsvis blir det bra väldigt snart så att jag inte tappar träningspass också denna vecka.

Positivt är att vädret idag och de senaste dagarna varit underbart!

//Aron


Energi till långpassen

Förra veckans 30 km-långpass blev en obehaglig upplevelse, då jag gick in i ”väggen” redan efter 22 km. Hittills i vår har jag varken haft vatten eller energi med mig på långpassen och det fick jag uppenbarligen sota för denna gång.

Jag bestämde mig därför för att beställa sportdryck, gels och bars att ha med under de längre passen. Det fick bli PowerBar som leverantör, eftersom såväl Jönköpings 70.3 Ironman i juli som Kalmar Ironman i augusti använder just dessa. Under långpassen framöver hoppas jag därför på 1) mer energi och bättre kapacitet och 2) att vänja mig vid den näring som kommer att erbjudas vid sommarens viktigaste tävlingar för min del. Självklart utöver allt annat positivt som kommer av långpassen.

powerbar

 

//Aron


Vaccinera bort pollen

I Aftonbladet kan man läsa om hur jag vaccinerade bort pollen. Jag skrev om det i ett inlägg förra våren som en journalist på Aftonbladet läste och vill skriva om.

Nu när halterna är galet höga och jag knappt märker det är jag så glad att jag fick möjligheten att göra behandlingen och tog mig tiden. Om man har hatat våren så är det extra fantastiskt att kunna njuta av den!


  Jag hoppas att artikeln gör så att fler får upp ögonen för behandlingen och kan bli av med skiten.

//Sara


Halvmara & cykling

Jag fick ett mail av en helt annan anledning än träning och bloggen där avsändaren skrev att hon följer min blogg. Inte så mycket att följa eftersom vi är så dåliga på att uppdatera, men det gav mig en spark i baken att komma igång och skriva igen.

Just nu är det stort fokus på att planera så att vi båda två kan få till våra sex träningspass per vecka, det är ju lite krångligare när vi har en valp som inte kan vara ensam längre stunder.

I helgen lämnade vi Moses till vår kompis Hanna så att vi fick lite tid till att tillsammans försöka lära oss att hantera våra nyinköpta cyklar. Vi cyklade runt på en skolgård och övade på att klicka i och ur skorna. Att vi om mindre än fyra månader ska cykla 18 mil på de där cyklarna känns ju minst sagt overkligt. Men det ska väl gå det också. Hundvakt är bokad även till söndag då vi ska våga oss ut i ett par timmar utanför skolgården. Hundvakt är även bokat till på lördag då vi båda springer Kungsholmen runt 10 km. Jag sprang min snabbaste tid förra året på det loppet. Får se hur det känns om jag kan nagga på tiden, 47.09.


För drygt en vecka sedan sprang jag Women’s health halvmaraton, jag tycker det är fånigt med tävlingar endast för tjejer. Det hade aldrig gått med en halvmara enbart för män. Men det låg bra till i tiden och jag hade en kompis som också skulle springa. Det var ganska kyligt, men vi klarade oss precis från haglet. För två år sedan bröt jag loppet då jag fick väldigt tungt att andas. Det låg en lite negativ känsla över loppet samtidigt som jag hade en revanschlust. Målet var att försöka komma under min bästa halvmara tid på 1.48 från Göteborgsvarvet förra året. Det kändes lite segt i början och jag hamnade efter 1.49 farthållaren, vilket störde mig, jag höll ju tänkt fart som skulle vara under 5.08 genom hela loppet. Vid 5 km tog jag mig om dem, vilket krävde sin energi eftersom det i princip innebar att jag fick ta fart ut i diket och springa om den stora klungan. Att ha dem i ryggen kändes bättre och jag kom in i ett skönt flow. Vid 12-13 km blev det fruktansvärt jobbigt och jag hann börja tänka en massa negativa tankar om att det aldrig skulle gå. Energin kom tillbaka efter ett vätskestopp där det serverades någon form av bar som jag sprang och gnagde på en stund. Den riktigt jobbiga kampen där jag i huvudet mantrade ”det här är ett krig som du ska vinna” och ”jag är inte trött, det här går”, kom vid 18-19 km. Jag lyckades hålla in i mål och kapade mitt personbästa med 45 sekunder. Tiden landade på 1.47.45. Jag tycker att jag någon gång borde kunna ta mig ner mot 1.45, men vi får väl se om den dagen kommer. Min goda vän Hanna som brukar göra mig sällskap på långpassen persade med 6 minuter, sjukt bra jobbat!

  


 


84 träningspass hittills i år

Alltså: nästan fem pass per vecka i snitt. Varken fler eller färre. Mest löpning och simning, men även en del spinning, styrketräning och tennis. Även några pass squash och badminton. Hyfsad bredd ändå och det är väl en av de bästa upplevelserna med denna triathlon-”satsning”. De senaste åren har det i princip enbart blivit löpträning men i år tvingas jag av naturliga skäl att bli mer allround. Det är svårt att se några som helst negativa aspekter av det.

//Aron


Ett litet steg för mänskligheten…

… är det naturligtvis. Man ska inte överdriva. Men för mig är det en väldigt stor sak. Nu har jag nämligen testat cykeln för första gången, den som i augusti ska bära mig 18 mil runt Kalmar och på Öland. Som ni ser fick det bli på en plats utan trafik och fokus låg denna eftermiddag på ”klicka i, klicka ur” men ändå var det en positiv upplevelse. Det kändes faktiskt enklare än vad jag hade förväntat mig med tekniken, de smala däcken, växlarna, bromsarna etc.

cykel

Nästa helg ska jag och Sara ge oss ut lite mer på riktigt, då är det dags för första cykelpasset utomhus!

//Aron


Premiärmilen på 36:26

Idag var det dags för årets tävlingspremiär. Precis som de två senaste åren fick årets första lopp bli Premiärmilen på norra Djurgården med start och mål vid Stockholms universitet. Det blev succé för min del. Klockan stannade på 36 minuter och 26 sekunder och det innebar att jag förbättrade mitt personbästa på milen med över en minut. Självklart är jag väldigt nöjd med detta, nu får vi se om jag lyckas slipa formen och farten lite ytterligare inför vårens övriga lopp. För min del ser det ut att bli Kungsholmen runt (10 km den 7 maj), Göteborgsvarvet (halvmarathon den 21 maj) och Blodomloppet (10 km den 8 juni) innan det är dags att börja prova på triathlon i tävlingsform.

Morotskaka bjöds det på i vårsolen efter målgång.

Morotskaka bjöds det på i vårsolen efter målgång.

//Aron


Moses

Vi är med hund, en vansinnigt söt 9 veckors labradoodle. Han flyttade hem till oss i torsdags.   Idag blev det långpass, 18 km, hemifrån och till och runt Djurgården. Så skönt väder, riktigt trångt utmed strandvägen av allt folk som var ute och njöt av vädret. På lördag är det årets första lopp, premiärmilen ute på norra Djurgården. Blir en bra test av formen. 

 
//Sara


Att springa efter spinningpasset

I vårt träningsschema står det att vi ska springa en kvart efter spinningpasset. Efter ett tufft spinning intervall puls pass är benen inte alls så pigga på det, men efter några minuters jogging funkar det ganska bra.

Det är kul att träna tillsammans, vår kloka coach Magnus har insett det och gett oss liknande scheman (även om en av oss är betydligt snabbare på löpningen…). Vi passar på att köra pass tillsammans nu för om  ett par veckor kommer det krävas att någon vaktar valpen för att vi ska kunna köra tillsammans. 

   
 
//Sara


5 månader och 5 dagar kvar 

Här tillbringade jag förra veckan. En vecka utan ”vanlig” träning men fylld med mycket mjölksyra i benen. Hade glömt hur jobbigt det var att åka skidor. Kanske var det inte en så bra idé att springa 24 km långpass på lördagen innan jag flög ner till Österrike. Nåväl, härligt var det i vart fall! Bra backar, ett par dagar med solsken och dag med fantastisk lössnöåkning.  
Harvar på med träning inför Ironman, ett spinningpass, två crawlpass, ett löpintervallpass, ett löplångpass och 1-2 styrkepass med PT varje vecka. Supernöjd med mina PT-pass på Sats, har kört 2 gånger i veckan i 7 veckor nu. Har blivit så mycket starkare och känner mig stark, väldigt roligt. ??

// Sara

 


24 km i gråkallt väder fick avsluta träningsveckan

Ett långpass löpning fick avsluta veckans träning. Strax efter att Vasaloppsvinnaren John Kristian Dahl nådde Mora gav jag mig ut på mina 24 km runt Stockholm. Jag körde ett halvvarv runt Kungsholmen bort till Västerbron, sprang över bron och sedan motsols runt Södermalm tillbaka till Västerbron, därefter över bron igen och tillbaka samma väg runt Kungsholmen.

Vädret idag var rätt kasst, runt nollan och bitvis kall vind med snö. Men ändå var det som så ofta skönt att komma ut på söndagen och få ljus och (någorlunda) frisk luft. I lurarna körde jag idag ett långt avsnitt av hundpodden ”Vår bästa vän” (vi får hem vår hund inom kort) och därefter veckans avsnitt av Ekonomiekot lördag. Båda programmen rekommenderas för de som har intressen åt dessa håll.

 

24 km2

Talande bild för dagen.

24 km

Nog är det härligt med löpning!

24 km3

Lite oklar pulsutveckling under första halvan av passet, men sedan mer rimligt. Vet inte riktigt varför det ser ut så. Inte jättemycket höjdskillnader längs vägen.

 

Sammantaget i veckan har det blivit åtta pass:

  • Måndag: Styrketräning helkropp (1 h)
  • Tisdag: Backintervaller löpning (10 x 2 min) och tennis (1 h)
  • Onsdag: Simning (60 min)
  • Torsdag: Spinningintervaller (45 min) följt av 15 min löpning för att träna övergången
  • Fredag: Simning (intervaller)
  • Lördag: Squash (45 min)
  • Söndag: Långpass löpning (24 km)

Sammantaget en bra vecka!

//Aron


Välkommen hem!

Idag köpte jag så den cykel jag har tänkt träna med under våren och sommaren och köra Ironman med i augusti. Det fick bli en Scott Speedster 10 i storlek medium (54 cm). Första cykeln jag köpt sedan mellanstadiet. Jag har ju kommit igång någorlunda med spinningträningen efter jul – kör ett intervallpass i veckan på Friskis & Svettis – men nog blir det en spännande utmaning att börja köra racer utomhus. Ser fram emot det!

cykel.1

 

//Aron


Tisdagsmorgon = backe

På veckans träningsschema står bland annat 10 x 2 min backlöpning. Det är ett tungt pass så lika bra att klara av det i början av veckan, tänkte jag. Drog ut i morse vid 07:30 och värmde upp med 3-4 km lugnt löpning på vägen bort till Västerbron, där jag brukar köra sådana här längre backintervaller. Jag börjar under bron och kör sedan hård löpning tills jag kommit upp till toppen av bron (brukar ta 2,5 minut) och sedan springer jag hela vägen ned igen. Mellan varje intervall vilar jag en minut.

Som ni förstår är dessa pass längre än man tror, och tar mer tid än man tror. Totalt blev det idag 16 km löpning på 1 timme och 25 minuter. Bra start på dagen och skönt att ha det gjort, men nog finns det betydligt roligare pass!

backe

//Aron


Vilopuls på 44!

Sedan början av november använder jag aktivitetsbandet Microsoft Band 2, både i vardagen och vid träning. Vid sidan om att bandet efter tre månaders användning lade av så att jag fick reklamera det (fick ett nytt) så är det ett riktigt bra band med funktioner som både pulsmätare och GPS, vid sidan om alla funktioner som är standard på denna typ av produkter.

Som exempel tycker jag att det går lika bra att använda detta band vid löpning som min Polar-pulsklocka.

En av de roligaste funktionerna är dock mätningen av sömnen. Informationen nedan får man varje morgon. Extra intressant idag var att jag noterade en vilopuls på 44. Det är det lägsta jag uppmätt under de fyra månader jag haft bandet. Roligt att se. En kompis sade att minimigränsen för att få ge blod är en vilopuls på 45, men det vet jag inte om det stämmer.

vilopuls

//Aron


Årets andra långpass

Långsamt, långsamt börjar dagarna bli ljusare och längre och vårsolen komma fram. Jag tycker att söndagslångpassen är ett bra sätt att följa vårens ankomst. Från vecka till vecka till vecka kan man helt enkelt se reell skillnad.

Idag var det dags för årets andra långpass. 20 km stod det på schemat och jag körde längs med en tredjedel av Kungsholmen, över Västerbron, runt hela Södermalm, tillbaka över Västerbron också till slut tillbaka längs den där tredjedelen av Kungsholmen. Fantastisk väder var det och löpningen kändes bra. Jag körde helt utan press, och snittade på 5.15 min/km med en genomsnittlig puls på 152.

Detta var stor skillnad jämfört med förra förra veckans långpass då jag efter en veckas förkylning snittade 6,05 min/km med en genomsnittlig puls på 159. Intressant att se skillnaden!

Nedan är några bilder från rundan.

långpass4

långpass2

 

långpass1

långpass3

//Aron


Laddar för 2016

Ju längre tid det går utan bloggande ju mer tar det emot att skriva ett blogginlägg eftersom man ligger så efter. Men hösten har varit full med jobb och tyvärr inte lika mycket träning som vanligt. Men har hållit igång så gott det går med lite löpning och spinning, en del crawl och mer rörlighet och styrka. Och sådana där roliga träningspass som Anti-Gravity-Yoga, inte så fysiskt med väldigt roligt och skön stretch för stel rygg.

anti gravity

Snart beger vi oss österut för en efterlängtad semester i Asien, där ska vi ladda upp inför 2016 års alla utmaningar. Är taggad på att dra igång ordentligt med träningen inför Ironman efter semestern.

Passar på att tipsa om min löpcoach (och snart triathloncoach Magnus) som ordnar med en weekend i Torekov för att ta hand om sig själv.

Mindyourlife

God jul!!

//Sara


Hur fort kan det tänkas gå i år?

Inför den kommande säsongen har jag kollat lite på de senaste årens löptider (min/km). Så här har det sett ut. Förra året slog jag personbästa på samtliga distanser som jag är intresserad av. Hur fort kommer det att gå i år?

 

2012

2013 2014 2015

2016

10 km

4.14 3.50 3.45

?

Halvmarathon

4.16

4.25 4.02 4.01

?

Lidingöloppet
(30 km)

4.56 5.04 4.24

?

Marathon

4.49

5.13 4.27 4.13

?

//Aron


Löpning i Central Park

Vi har inte försvunnit, bara inte sprungit så många lopp som det är enkelt att blogga om.

Bjuder på en bild på höstens vackraste löpning i Central Park NY, två morgonlöppass blev de under vår vecka i NY.

central park

Njuter av att inte följa något träningspass utan träna som känslan faller på, löpning runt Kunsgholmen, yoga, bodybalance, somamove, styreketräning, cirkelfys, spinning och simning. Försöker öka på med spinning och simning (från obefintliga nivåer) till någon gång per veckan för att få kroppen att förstå att 2016 så ska den både simma och cykla väldigt mycket mer.

//Sara


Årets tuffaste intervallpass?

I ganska precis åtta månader har jag nu kört seriös och strukturerad träning – planerad av ypperlige träningscoachen Magnus Hagström – för att klara av innevarande löpsäsong. Distanspass, långpass, intervallpass, backpass, terrängpass med mera, om vartannat. Igår tror jag dock att jag körde årets hittills allra tuffaste pass. Då enligt följande på löpbandet:

 

Uppvärmning: 15 min lätt jogg
1 x 3 km i 3,45 min/km (max-milfart)
1 x 2 km i 3,40 min/km
1 x 2 km i 3,35 min/km
2 x 500 m i 3,30 min/km
2 x 500 m i 3,25 min/km
2 x 500 m i 3,19 min/km
Nedvarvning: 15 min lätt jogg

 

Kändes riktigt bra att klara av det. Förhoppningsvis bådar det gott inför Lidingöloppet nästa vecka.

//Aron


Igång igen – laddad för Stockholm Halvmarathon

Den här veckan har jag kommit igång igen med träningen. I tisdags var det fjärde tillfället (tredje för mig) på grundkursen i crawl, igår körde jag intervaller (3 x 2 km) på gymmet och idag blev det 15 km ganska lugn terränglöpning i skogen. I stort har det känts bra, inte så tungt efter förra veckans totala träningsfrånvaro.

Nu är siktet inställt på lördagens Stockholm Halvmarathon. Det blir fjärde gången jag springet det loppet (även 2011, 2012 och 2013). Bäst gick det för två år sedan då jag kom i mål på 1.33.12. I år startar jag i första startgrupp och hoppas på att putsa den tiden med cirka tio minuter. Vi får se hur det går!

Lite kompisar som också var ute och rörde på sig.

Lite kompisar som också var ute och rörde på sig.

Fin morgon!

Fin morgon!

... men det var blött på sina ställen.

… men det var blött på sina ställen.

//Aron


Förkyld…

Förkylningen som jag fick med mig från Kebnekaise är visserligen inte så väldigt svår, men den har hängt i och jag har därför inte velat träna alls i veckan. Detta är sjunde vilodagen i följd. Lite irriterande är det alls eftersom det nu bara återstår tre veckor av min tänkta löpsäsong. Tanken har varit att springa Stockholm Halvmarathon nästa helg, och därefter Lidingöloppet (30 km) två veckor senare för att sedan ställa om träningen till uppbyggnadsträning utan tävlingar under årets sista tre månader. Den planen kvarstår, även om några av uppladdningspassen inför kommande prövningar har fått stryka på foten.

 

Mina målsättningar inför dessa två lopp är personbästa på halvmaran (bättre än 1.24.45) och medaljtid på Lidingöloppet (bättre än 2.15). Jag tror och hoppas att jag ska klara dessa gränser. I sådana fall skulle jag vara mycket, mycket nöjd med årets löpsäsong. På återseende!

 

//Aron


Nikkaluokta och Kebnekaise

Den gångna helgen spenderade jag med nationalekonomerna och opinionsbildarna i Kebnekaisegruppen, i Nikkaluokta och omgivningarna där omkring. Det var 14:e året i följd som gänget gav sig iväg till en naturskön plats för att vandra och diskutera aktuella samhällsfrågor, men första gången som jag var med. Vi bodde på Nikkaluokta fjällstation.

 

Schemat var enkelt: två-tre timmar konferens per dag, bestående av 15-minutersdragningar (på något intressant ämne som någon av deltagarna hade expertkunskaper inom) och därefter diskussion runt bordet. Därutöver vandring. På lördagen gick vi upp och ned för Nikkaluokta byfjäll, vilket blev en hajk på ganska precis sex timmar.

 

På söndagsmorgonen var det dags för Kebnekaises sydtopp. Vi tog helikopter (avgång 07:30) förbi Kebnekaise fjällstation för att landa i Kitteldalen utmed den västra leden. Tidsschemat var relativt pressat och för att ha en rimlig chans att hinna upp på sydtoppen innan återfärd till Nikkaluokta var vi tvungna att ”fuska” lite på detta sätt (vi lär ha sparat ungefär 90 minuter jämfört med att börja vandringen vid Kebnekaise fjällstation). Vår grupp om totalt 13 personer splittrades upp i fyra mindre grupper då vi påbörjade vandringen. Det var förstås svårt att hålla ett jämnt tempo som passar alla.

 

Det gick bra! Jag och de fyra personer som gick med mig kom alla upp på sydtoppen. Dock var sikten mycket dålig och vi såg nog en yta om hela tio kvadratmeter därifrån från toppen. Men nu har jag varit uppe även på Kebnekaises topp! (Något jag misslyckades med då jag var där uppe veckan efter midsommar tidigare i somras.) Efter Kilimanjaro och Kebnekaise får jag se vad som blir nästa bergsutmaning för min del.

 

Vandringen från Kitteldalen över västra leden till sydtoppen och sedan tillbaka ända till Kebnekaise fjällstation tog cirka sju timmar.

 

Det var en härlig helg men tyvärr fick jag med mig en förkylning hem. Vi får därför se hur det blir med träningen i veckan.

 

//Aron

 

"Överläggningar" på Nikkaluokta byfjäll.

”Överläggningar” på Nikkaluokta byfjäll.

Fikapaus på vandringen uppför Nikkaluokta byfjäll.

Fikapaus på vandringen uppför Nikkaluokta byfjäll.

Så här såg det ut när vi närmade oss sydtoppen.

Så här såg det ut när vi närmade oss sydtoppen.

På sydtoppen!

På sydtoppen!

Snart framme vid Kebnekaise fjällstation...

Snart framme vid Kebnekaise fjällstation…

Hej, hej!

Hej, hej!


Maratonpodden

På väg till jobbet imorse lyssnade jag för första gången på Maratonpodden. Det är en podcast om uthållighetsidrott med journalisten och bloggaren Petra Månström, som också driver Maratonbloggen hos Svenska Dagbladet. Det var ett riktigt trevligt format, där Månström samtalar om träning med en profil inom uthållighetssport.

 

Jag började med den svenske ultralöpningsstjärnan Jonas Buud. Han har bland annat vunnit Swissalpine Marathon (78 kilometers ultralopp som går runt Davos i Schweiz, jag var själv där och sprang halvmarathondistansen förra sommaren – rekommenderas!) åtta gånger och UltraVasan den senaste två åren. Då Vasaloppets ultravariant gick av stapeln i lördags sprang Buud de 90 kuperade kilometerna med en genomsnittlig kilometerhastighet på 3.50. Helt otroligt!

 

Det man slås av när man lyssnar på podden med honom är hans ödmjukhet och prestigelöshet, men också hur avslappnat han verkar se på träningen. Verkligen ett inspirerande program.

 

//Aron

 

 

 

 


Triathlon i Stockholm

I helgen gick Vattenfall ITU World Triathlon av stapeln i Stockholm, med både proffs och glada amatörer bland de 4 000 (!) deltagarna. Jag och Sara gav oss ut för att titta lite på spektaklet igår. Nog var det lite rörigt för den oinsatte, när flera olika distanser och klasser pågick samtidigt. Stora delar av staden var avspärrade för att göra plats för hjältarna.

 

Vi höll till runt stadshuset och kollade dels in simningen, men framför allt växlingarna mellan simningen och löpningen och mellan löpningen och cyklingen. Det var första gången vi kollade in triathlon live och vi blev riktigt taggade för att prova på själva. Det var många fler amatörer än väntat – i alla åldrar – som typ cyklade med sina ”city bikes” med tillhörande cykelkorgar. Väldigt roligt att se!

 

Sedan fick vi också se Emma Igelström, som deltog (och kom tvåa) i supersprint, alltså 400 m simning, 10 km cykling och 2,5 km löpning. En kort distans för henne förstås, men då ska man komma ihåg att hon körde Ironman i Kalmar så sent som för en vecka sedan. Helt okej återhämtning där, får man säga!

 

Det är helt klart ett tips att gå ut och kolla nästa gång det kommer en triathlontävling till din stad. Mycket mer ”publikfriande” än man tror för att vara en konditionsidrott!

 

//Aron

Så här såg det ut där simmarna startade i Riddarfjärden.

Så här såg det ut där simmarna startade i Riddarfjärden.

Många cyklar var det i växlingszonen.

Många cyklar var det i växlingszonen.

Vi fick ett leende tillbaka från Emma Igelström då vi hejjade på henne vid växlingen från cykel till löpning.

Vi fick ett leende tillbaka från Emma Igelström då vi hejjade på henne vid växlingen från cykel till löpning.


Skön paddling!

Jag älskar att söndagspaddla kajak. Lugnt och fint och njuter i fulla drag av sommarstockholm. I helgen blev det tre trevliga turer. Kanske blir min Epic ledsen på mig eftersom hon sällan får surfa och paddla fort, men i sommar har Johan varit ute och rastat henne ett par gånger med lite måndagsträning bla.

  Med Johanna som premiärpaddlade.
  Med Aron som börjar få till både tekniken och balansen.Och med Magnus som också börjar få till det. Det märks att han jobbar med träning, bra kroppskontroll och kan ta instruktioner. Magnus är min löpcoach och numera även Ironman-coach. 

I övrigt ligger jag lite lågt med löpningen efter fjällmaran och roar mig med att träna annat roligt.

Vi var och kikade på Stockholm triathlon en stund idag och blev så peppade på triathlon. Mycket nytt att lära in på ett år men det ska nog gå det också. Ser så mycket fram emot min nya utmaning – att lära mig simma, cykla och springa i följd och klara av att genomföra Ironman i Kalmar.

//Sara