#Uteärinne - Sara & Aron

Sara Rydefjärd är bolagsjurist inom skönhetsbranschen och älskar att springa, paddla, klättra och åka skidor. Sara tränar oftast med ett leende på läpparna och helst utomhus. Aron Modig är riksdagsledamoten som springer och spelar tennis. Båda har anmält sig till IRONMAN i Kalmar 2016 och här kan ni följa deras resa dit. #Uteärinne - Sara & Aron nås på utearinne@gmail.com och finns även på instagram som @rydefjard respektive @aronmodig.

Race report: IRONMAN Kalmar 2016

Min första IRONMAN-upplevelse

 

Bakgrund

Då jag i augusti i fjol anmälde mig till årets IRONMAN-tävling i Kalmar var jag visserligen en rätt duktig långdistanslöpare, med bland annat ett marathon-PB på låga 2.58 i bagaget. Jag kunde dock inte crawla, gillade i stort inte att bada/simma ens i bassäng, jag ägde ingen racer- eller tempocykel och jag hade aldrig cyklat något annat än ”city bikes” i vardagen. Jag hade knappt gått på ett enda spinningpass. Men tillsammans med min sambo Sara bestämde jag mig för att ge triathlon en chans och även prova på bland det tuffaste man kan ta sig an i triathlonsammanhang – IRONMAN.

Simningen började jag med direkt. Under hösten gick jag grund- och fortsättningskurser i crawl på Eriksdalsbadet och tränade även en hel del på egen hand. Mot höstens senare del började jag också gå på en del spinningpass, samtidigt som jag körde på med löpningen.

Efter några veckors semester och träningsuppehåll över jul och nyår körde jag sedan igång ordentligt med förberedelserna i mitten av januari. Då med hjälp av träningsscheman och coachning av Magnus Hagström. Sex pass fokuserad och strukturerad träning i veckan (mer om det i andra inlägg) under nästan sju månader och fyra ”uppvärmnings-triathlon” om olika distanser (sprint i Saltsjöbaden, olympisk distans i Stockholm och Gävle samt halv IRONMAN-distans i Jönköping) var det som skulle göra att jag nådde mitt mål: just att ta mig i mål i Kalmar.

 

Uppladdning

Eftersom jag lyckats hålla ganska väl på träningsdisciplinen under i stort sett hela våren och sommaren kände jag mig väl förberedd när det var dags att ge sig av till Kalmar. Jag och Sara kom fram vid 16-tiden på torsdagen för registrering och ”race briefing”. Vi hade hyrt en lägenhet i centrala stan, där vi bodde tillsammans med Saras föräldrar som var med som support. Detta var ett mycket bra upplägg. Det var skönt att kunna ta sig till tävlingsområdet på bara en tiominuterspromenad, att kunna bo tillsammans med ”supporten” under helgen och att ha något större än ett hotellrum att hänga i (bättre möjlighet att laga egen mat etcetera).

På fredagen tog vi det väldigt lugnt. Vi sov så länge vi kunde och förberedde sedan det sista med vår utrustning, packade växlingspåsarna, räknade på det vi skulle äta under tävlingen och lade upp våra respektive planer för loppet. Efter ”bike check-in” kollade vi in simbanan, från land. På kvällen åt vi en rejäl portion med spaghetti och köttfärssås och vi såg även till att få i oss resorb och magnesium i förebyggande syfte. Vi försökte komma i säng så tidigt som möjligt med vetskapen om att det både kunde förväntas bli svårt att sova och att vi skulle behöva gå upp tidigt morgonen därpå.

Klockan 04:30 på lördagen ringde klockan för att vi skulle hinna äta frukost och komma i god tid till starten. Till frukost på tävlingsdagen försökte vi äta samma sak som vi äter till vardags hemma, även om det alltid är lite klurigt när man inte är hemma och har sitt eget kök. Sedan hade vi sett till att allt vi skulle ha på och med oss låg framme så att vi inte skulle behöva tänka (och inte skulle kunna göra fel) på den tidiga tävlingsdagsmorgonen. Cirka 05:45 gick vi från lägenheten och strax före klockan 6 var vi framme i växlingsområdet. Här gällde det nu att sätta flaskorna och den övriga näringen på cykeln (jag använde en ramväska med bars, choklad och gel i), kolla däcken en sista gång, lägga mat i växlingspåsarna och slutligen byta om till våtdräkt.

Med våtdräkterna på gick jag och Sara gemensamt från växlingsområdet ned till simstarten i hamnen, en promenad på kanske fem minuter. Väl i hamnen började det kännas riktigt mycket i magen. När man såg alla taggade och sammanbitna ansikten kändes det verkligen att det nu var på riktigt. Med runt 20 minuter kvar till start fyllde jag på med en banan och en Yoggi Yalla men lät den förberedda smörgåsen vara. Sedan var det dags att ställa sig i startledet. Nationalsången framfördes på ett väldigt stämningsfullt sätt och under starten ljöd sedan Kentas ”Just idag är jag stark” ur traditionsenligt ur högtalarna. Nu fanns ingen återvändo. 🙂

 

Simningen

I Kalmar tillämpar de så kallad rullande start med självseedning. Det innebär att starten pågår i 15 minuter (07:00-07:15) där de som räknar med att simma allra snabbast startar först och de som räknar med att ta längst tid på sig startar sist. Jag visste med mig från både träning och inte minst IRONMAN 70.3 som jag körde i Jönköping tidigare i sommar att jag kan hålla ett simtempo på ungefär två minuter per 100 meter. Det innebar att jag mycket väl skulle kunna ställa mig i 1:20-startgruppen. Men eftersom jag inte simmat så långt som 3 860 meter tidigare och då jag fortfarande känner mig osäker med simningen i öppet vatten valde jag ändå att starta med 1:30-gruppen. Det gjorde att gissningsvis hälften av deltagarna startade före mig.

Att vattnet kunde komma att vara kallt var jag förberedd på. Några dagar före tävlingen kom rapporter om att vattnet var så kallt som bara lite över 16 grader på vissa ställen längs simbanan. I sista stund köpte jag och Sara därför neoprenhuvor som vi bara hann testa en gång på träning. Tanken var att använda dessa, men då vi såg att bara några procent av de andra deltagarna skulle simma med huvor valde vi ändå att lämna dem på land. I början av simningen kändes det som fel beslut. Jag har inte koll på vad temperaturen var då på morgonen men vattnet var definitivt kallt och det var kallt om huvud, händer och fötter innan jag kommit igång någorlunda (eller kanske fått annat att tänka på).

Simbanan i Kalmar är verkligen klurig/snirklig med en hel del fram-och-tillbaka-simning och det var verkligen tur att vi studerat den ordentligt på plats dagen före. Till det kom att det denna morgon var disigt och att sikten därför var begränsad. De landmärken vi sett ut dagen innan för att underlätta navigeringen gick helt enkelt inte att se. Och för att nämna en tredje svårighet så höll mina simglasögon helt uppenbart inte måttet för denna typ av havssimning. Jag har kört med samma simglasögon hela året och de var både repiga och immiga. Sammantaget var min sikt så dålig att jag var tvungen att stanna upp och ta av mig glasögonen varje gång jag skulle navigera. Inte ett så optimalt tillvägagångssätt… 🙂

På den positiva sidan kan dock sägas att det var en väldigt stilla morgon – i princip optimalt från det perspektivet – och således helt annorlunda från de stormiga förutsättningarna förra året. Vad jag förstår bröt endast två personer på simningen i år, jämfört med 41(?) tävlande förra året.

Som relativt ovan simmare (eller åtminstone ovan öppet hav-simmare) känner jag mig obekväm med trängseln i vattnet. Det känns helt enkelt olustigt. Jag valde därför att ta ett ytterspår längs banan, hela tiden längst till vänster, och simmade till en början också en del bröstsim. Det gjorde nog att jag fick simma några meter längre än nödvändigt (det blev lite av en båge inåt för att jag skulle undvika de övriga simmarna) men samtidigt kunde jag simma förvånansvärt ostört. Det var egentligen först när jag kom in mot hamnen igen efter ”looparna” längre ut som det blev trångt. Men där kändes det både tryggare och jag hade kommit igång såpass mycket att det inte spelade så stor roll.

En gång kollade jag på klockan under simningen. Då hade jag simmat lite drygt 3 000 meter på lite mer än en timme. Det gav en positiv känsla genom kroppen och därefter var det egentligen inga svårigheter att simma de sista hundratals meterna till växlingen. Jag var ”varm i kläderna”, sikten var bättre inne vid land och jag kände att jag skulle klara åtminstone det första IRONMAN-momentet.

När jag stapplade upp på bron och gick den korta biten från vattnet till växlingsområdet kändes det väldigt bra. Jag hade simmat på 1:22. Det var bättre än väntat och jag var verkligen stolt över mig själv.

I transition tog jag det lugnt (växlingstiden blev nästan nio minuter). Jag lyckades få av mig våtdräkten hyfsat snabbt jämfört med mina tidigare tävlingar (mycket tack vare att jag kortat benen med några centimeter) men passade här också på att äta lite. Det blev ytterligare en banan och en Yoggi Yalla. Varför? Därför att detta är sådant jag och min mage är vana att äta. Efter lite ”mellis” och efter att jag sugit in lite av stämningen i transition (det tycker jag verkligen att man ska passa på att göra, den är både spänd men samtidigt lättsam eftersom alla där just slutfört ett moment och känner att de är på gång framåt) gav jag mig iväg till min cykel och började trampa.

 

Cyklingen

På cykeln byttes den positiva känslan av att ha klarat av simningen på ett bra sätt ganska snart mot lite oro över att jag valt fel klädsel givet vädret och temperaturen. Jag hade känt mig trygg i att det skulle vara hyfsat varmt hela dagen och därför valt att köra hela tävlingen i linne. Med blöt och kall triathlondräkt och ännu kallare morgonvindar över Ölandsbron (klockan var ju bara 9) kändes detta som ett riktigt oklokt beslut och jag frös ganska mycket. Det var obehagligt och delar av kroppen domnade bort. När jag väl kom till Ölandssidan blev det lite varmare men det tog drygt två timmars cykling innan jag fått upp temperaturen och återfått känseln i alla delar av kroppen.

Annars innebar väl inte den första delen av cyklingen några jätteproblem. Banan är flack och Ölandsbron i sig själv utgör en av väldigt få stigningar överhuvudtaget. De första timmarna fokuserade jag därför på att komma in i cyklingen. Förenklat kan man nog säga att jag gjorde en sak bra och en sak mindre bra.

För att börja med det positiva: jag tror att jag åt och drack tillräckligt. Jag hade ställt in klockan på att larma var tionde minut för dryck och varje kvart för mat. Detta lyckades jag hålla rätt bra under de första timmarna. När det kom till drickan valde jag att först tömma en flaska vatten med två resorb i innan jag gick på sportdrycken. En lärdom jag drog från IRONMAN 70.3 i Jönköping var att jag förmodligen drack för dåligt med vatten, vilket ledde till magproblem senare under loppet. Det tänkte jag inte göra om nu. När det gällde maten hade jag proppat ramväskan full med bars och choklad, men allt utan omslagspapper. Det senare gjorde att framför allt barsen under natten och den kalla morgoncyklingen klibbat ihop och stelnat till en stor jättemassa som till en början var väldigt svår att plocka isär. En klassisk nybörjarmiss. 🙂

För att sedan ta det mer negativa: jag överskattade min egen (3,5-månaders) cykelerfarenhet och körde på för hårt. Eftersom jag körde halva distansen i Jönköping på knappt tre 2:55 tänkte jag att jag väl nu skulle kunna hålla ungefär samma tempo och avverka de 180 kilometerna på sex timmar. I början siktade jag därför på att hålla ett snittempo på runt 30 km/h. Detta lyckades jag också ganska bra med, fram till 109 kilometer snittade jag drygt 28 km/h.

Mitt första satta etappmål för cyklingen var energistationen i Hulterstad efter 74 km. Detta lyckades jag också hålla på, även om jag fick köra två mil rejält kissnödig. Väl framme i Hulterstad gick jag på toaletten och sprang sedan tillbaka mot banriktningen för att hämta en flaska vatten och några ytterligare bars (jag känner mig helt enkelt inte bekväm ännu med att greppa flaskor och dylikt i farten). Innan jag körde vidare hann jag även ”high-fivea” en funktionärskille som ropade efter mig att han också hette Aron samt växla några snabba ord med ett par medtävlare.

Efter stoppet hade jag min topp under cyklingen. Benen kändes lätta och hela jag kände mig lättad med att både ha klarat av simningen och tagit mig en betydande del in i cykelmomentet. Det var framför allt härifrån och fram till 109 kilometers-avstämningen som jag körde på för hårt, givet att jag skulle klara av hela banan i ett någorlunda jämnt tempo.

Den första känslan av motgång och trötthet kom när jag cyklade uppför, på väg tillbaka över Ölandsbron efter drygt elva mil. Jag kom ikapp en kille som jag uppfattade som för långsam, gick ut för att köra om men fick då krampkänningar i låret. Jag avbröt omkörningen och bestämde mig för att ta det lite lugnare. Efter detta var cyklingen ingen rolig historia, varken fysiskt eller mentalt. Kroppen var trött och kunde inte uppbåda speciellt mycket kraft. Samtidigt var det tufft mentalt, till exempel när man kom tillbaka till fastlandssidan och mötte de (rätt många) cyklister som redan var på väg in för växling, men också när man svängde av från huvudvägen och såg färre och färre medtävlare längs med vägen. Är jag den enda som är kvar på cykelbanan, var en tanke som jag hann tänka några gånger.

Jag gjorde ett stopp för toalettbesök och proviantering också vid energistationen i Läckeby efter drygt 14 mil. Detta gav dock tyvärr inte någon känsla av pånyttfödelse utan i princip så innebar de sista sex-sju milen på cyklingen en ganska stor plåga. Min snittfart sänktes till runt 25 km/h och det var riktigt svårt att första hur jag skulle klara av att också springa en marathon på de trötta benen när jag väl kom in till växlingen.

Men så skön känsla ändå när jag äntligen fick kliva av cykeln. Totaltiden för cyklingen blev 6:43. Här lär helt klart finnas förbättringspotential med fler cykelmil i benen. Alltid något!

I transition fokuserade jag nu på att enbart göra det jag skulle. Men det tog ändå drygt fyra minuter att gå in med cykeln, gå till ombytestältet, byta skor, ta på mig en keps och sedan ta mig ut på löparbanan.

 

Löpningen

Under hela löpningen fokuserade jag på mindre delmål. Till att börja med handlade det om att klara av de 15 första minuterna som är riktigt jobbiga innan benen gått över från ”bike mode” till ”run mode”. Jag hade även som mål att få i mig så mycket salt som möjligt vid de första energistationerna och åt därför sannolikt mer saltgurka än vad jag gjort tidigare i livet. Därefter fokuserade jag – i tur och ordning – på att klara av det första av de tre varven, på att ta mig igenom halvmaran, på att klara av det andra varvet och så vidare.

Jag lyckades ”springa” hela loppet men promenerade igenom alla energistationer, för att få i mig så mycket energi som möjligt men också för att få välbehövlig vila. Det var så jag skulle säga att alla övriga ”normala” motionärer också gjorde.

Fartmässigt så gick det i början rätt bra. Första milen klarade jag av på runt 56 minuter och halvmaran på strax under två timmar. Sedan började det dock gå rejält mycket tyngre och mina kilometertider halkade ned mot 6:30 och till och med dryga 7 min/km. Det var nog ingen vacker löpning direkt. Men beslutsamheten och även den fantastiska stämningen runt i princip hela löparbanan – det var verkligen folkfest i Kalmar – gjorde att det ändå fanns viss styrfart framåt.

Vad gäller smärta så klarade jag mig väl igenom i stort sett hela loppet. Det enda var stor trötthet i hela kroppen under löpningen och lite ömhet i vänster fot under sista 10-15 kilometerna. Jag fick ingen kramp utöver den lätta känningen på Ölandsbron.

Med runt tre kilometer kvar till mål bestämde jag mig för att avsluta med lite värdighet mer och lyckades komma ned igen på en fart runt 5 min/km. Under dessa kilometer plockade jag förmodligen drygt tio-femton placeringar då jag kunde passera ett antal andra trötta löpare som också hade tre band (ett per avklarat varv) på armen.

Känslan på upploppet var otrolig. Det var väldigt svårt att tro att det skulle vara möjligt innan, men det var det. Löpningen tog till slut 4:13:50 och jag därmed i mål på totaltiden 12:31:57. Det räckte till plats 174 bland de 224 atleter som gick i mål i min ”age group” (män 30-34 år). Totalt kom jag in på plats 1 412 av 2 458 atleter. Mina fullständiga resultat och mellantider finns på IRONMANs webbplats.

 

Några ”key takeaways” från min första IRONMAN

1) Simningen var en positiv överraskning. Visserligen var förutsättningarna goda i och med att det var en lugn morgon men sikten var dålig, min utrustning inte optimal (jag behöver bättre glasögon till nästa gång) och dessutom var det första gången jag simmade så långt. Så ett stort plus här! Nästa gång ska jag inte vara för feg i valet av startgrupp.

2) Cyklingen var ganska mycket tuffare än vad jag väntat mig. Det var helt enkelt inte möjligt att med mina 3,5 månaders cykelträning (med en mycket lugn 13-milare som längsta pass inför Kalmar) gå från fullständig cykelnovis till att göra några stordåd. Momentet tog längre tid än jag tänkt mig samtidigt som mycket av mina krafter tog slut. Men nu vet jag att jag klarar det. Här finns det onekligen stor förbättringspotential och mycket tid att vinna inför eventuella kommande IRONMAN-tävlingar.

3) Löpningen var godkänd, i och med att jag tog mig i mål, men inte mycket mer. Mycket hade så klart att göra med att det var min första IRONMAN och med att mina krafter gick åt till cyklingen. Men jag hade nog ändå föreställt mig att jag skulle kunna hålla ett högre tempo. På den positiva sidan dock: med mer cykelträning finns sannolikt en hel del tid att vinna också indirekt på löpningen.

4) Något som var riktigt positivt under loppet var hur väl det fungerade med mitt näringsintag. Det funkade bra med frukost och sedan en påfyllning strax innan start. Det fungerade också mycket bra att äta lite i första växlingen. Även om det förstås tar någon minut extra så tror jag att det (på min nivå) är tid som man tjänar in senare. Att äta och dricka under cyklingen gick också bra och jag kände inte någon gång under hela loppet att jag hade energibrist. Totalt under cyklingen åt jag 8,5 bars (PowerBar), en banan och två mindre chokladbitar. Jag drack runt 2,5 flaskor vatten (0,75 l) och knappt två flaskor sportdryck. Fram till och med andra växlingen fick jag alltså i mig cirka 2 500 kalorier, medan jag brände runt 3 500 kalorier. Under en period vid mitten av cyklingen mådde jag lite illa men då tog jag det lite lugnare med maten och drack bara vatten, så gick det över. Magen höll ihop under hela loppet. På löpningen sedan åt och drack jag vid varje energistation (som kommer ungefär varannan kilometer). Här blev det vatten, sportdryck, Coca Cola, Red Bull, gels, chips och saltgurka om vartannat. Ju mer energi desto bättre, kändes det som.

 

Fler IRONMAN?

Blir det fler fulldistans IRONMAN nudå? Ja, det blir det säkert. Men inte nästa år.

Förberedelserna tar väldigt mycket tid och även om IRONMAN Kalmar ligger optimalt tidsmässigt utifrån svenska förutsättningar – i slutet av sommaren med allt vad det innebär för vädret, vattentemperatur och möjligheter att träna på semestern – så gör placeringen att det är väldigt svårt att ägna sommaren åt något annat än just träning och förberedelser.

Jag tror därför att det får bli att försöka hitta någon tävling som går i början av sommaren till nästa gång, men inte redan nästa år. Nu ska jag dock njuta av den här prestationen, ta det lugnt i några veckor och sedan ladda om med lite terränglöpning inför härliga Lidingöloppet, som får bli den här säsongens sista tävling. Cykeln och våtdräkten får istället vila i förrådet. Men nästa sommar kommer jag garanterat att vara laddad igen för några kortare triathlon!

Tack för att du läst!

Fotopaus efter 15-16 kilometer på löpningen.

 

Jag och Sara strax efter målgången. Vi klarade det båda två!

 

// Aron

 


14 pass kvar!

Så opepp på att en solig sommarkväll gå ner till sats och springa kenyanska intervaller.

Men det är bara 14 pass kvar till Kalmar och man vill ju inte gå ner sig när det är så nära. 

Och såhär nöjd var jag efteråt: 


Jag sprang 5 km på 5:30 min/km, sen ökade jag farten med 15 sek/km för varje km, så kilometer 6 på 5:15, kilometer 7 på 5:00, kilometer 8 på 4:45 osv till dess att jag inte orkade mer. Sprang 11 km och den sista kilometern på 4:00. Jättejobbigt mot slutet, men som vanligt väldigt skönt efteråt!

Fick lite extra tyngd på benen när jag skulle försöka rulla vaderna.

18 dagar kvar, och nu bara 13 träningspass.

//Sara


Sommaren med triathlon

Så dålig på att uppdatera här! Men har gjort lite fler inlägg på instagram som kan ses här. Men nu har jag tagit mig samman och summerar sommaren så far. Vi har ägnat den åt att träna inför Ironman den 20 augusti, många träningspass och några triathlonlopp.

Började med Stockholm triathlon sprintdistans. Triathlonpremiär för min del. Jättebra första test och bra att få träna på bytena. Simningen gick fint, men lite vacklande när jag skulle kränga av mig våtdräkten och byta till cykel. Jag tyckte cyklingen var krånglig med många skarpa svängar, och sen gick det ju helt okej att springa efter att ha cyklat. Det gick fint och jag lyckades ta mig in på plats 36 av 245 damer, högst oväntat!


Sen åkte vi till Jönköping för att köra Ironman 70.3. Ganska nervöst när vi packade ner cyklarna och våtdräterna och tog tåget till Jönköping. Stort Ironman-evenemang med massa glada snälla funktionärer, mycket information och välorganiserat. Fint att köra tävling i hemstaden, kunde bo hos mamma och pappa och få förstaklassens service. När vi ställde upp oss för att snart hoppa ner i Munksjön kom tårarna under nationalsången, så vackert och så härligt att vara på plats. Att Munksjön är en sjö som ingen Jönköpingsbo skulle doppa tårna i spelade ingen roll då. Simningen av de 1,9 km gick på 38 minuter vilket jag var nöjd med, känner mig rätt trygg (men uttråkad) i vattnet. Upp och byta till cykel, vilket gick smidigt, för att ge sig ut och cykla 9 mil. Jag hade inte ens cyklat 10 gånger på min racer, och aldrig mer än 7 mil. Men det gick fint, jag blev omcyklad av så sjukt många, men roade mig med att tänka att jag ju simmade snabbare än dem (särskilt när det kom killar med coola cyklar och fula tempohjälmar och swishade förbi). Jag tog det med ro, insåg ganska snart att jag inte kan dricka i farten utan stannade vid vätskestationerna, hälsade på de snälla funktionärerna, drack och cyklade vidare. Efter sju mil stod min kära bror och hans härliga familj med en skylt och hoppade och skrek, jag blev såååå glad! De 9 milen tog med 3.15. Helt okej för så få gånger på racern. Svidande snabbt om till löparskorna och gav mig ut på löparbanan. Efter en halv kilometer insåg jag att jag sprang på 4.45 och att jag ju aldrig skulle orka det hela vägen, men benen sprang av sig själva präglade av tramporna. Drog ner på farten och betade av kilometer efter kilometer, utmed banan stod min kära syster med man och hejade, blev så glad varje gång jag såg dem. Springer om ganska många vilket också ger mig lite extra energi (särskilt när det är killar som tidigare cyklat om mig….). Efter en dryg mil lyckades jag trycka fram den totala tiden på klockan och inser att om jag håller tempot så kommer jag komma in under sex timmar. Så jag börjar kriga och kopplar på pannbenet, fast jag tidigare intalat mig att målet är att genomföra det så slår tävlingsjävulen till. Det börjar bli skitjobbigt men jag motiveras av att ta mig in under 6h. Har räknat på att jag borde komma in med en minuts marginal när jag inser att jag ju springer på den sista sträckan in mot Rådhustorget där målet var. Till min stora förvåning springer jag in på 5.54!! (Löpningen gick på 1.50, min klocka tyckte dock inte att det var 21 km vilket förklarar tiden) Så sjukt nöjd! Hög på känslan springer jag på upploppet med händerna klappandes över huvudet och får med mig den härliga publiken, kände mig som en kung och så jäkla cool!!! Lallar sjungandes in i området för de tävlande och hamnar av en slump på en massagebänk (trodde jag kunde byta om där, men så fanns det lediga bänkar). Bästa massagen av benen någonsin.

Vilken tävling och vilken underbar känsla!! 


två av bilderna lånade från finisherpix (vilket man ju inte kan ta miste på)


Så fånigt men roligt, ”country rank 16”, de vet hur de ska få folk till tävlingar, Ironman-företaget.

Vi letade efter fler triathlontävlingar och hittar Gävle triathlon där vi passande också har familj som vi kunde bo hos och som kunder servera oss hungriga triathleter massa mat. (Äter så sjukt mycket nu med all träning). Vi anmälde oss båda till den olympiska distansen. Om publiken i Jönköping var outstanding så var den obefintlig i Gävle (förutom Arons snälla mamma som stod överallt tillsammans med vår hund Moses så ekade stan tom). Simningen i Gavleån gick fint, cyklingen var 5 varv på en trixig bana vilket inte gick så fort, men på löpningen så orkade benen springa. Tog rygg på en tjej som såg snabb ut och började efter några kilometer prata, så mycket fortare tiden går då och så liten man tänker på att det är jobbigt att springa, jag hoppas verkligen jag hittar någon i Kalmar som vill prata med mig på maran.

Sprang in på 2.45 vilket förvånade mig med tanke på att jag trott att 3h skulle vara rimligt. Om man orkar analysera resultatet så ser man att jag kommer upp som 5:a ur vattnet, halkar ner rejält på cyklingen (tredje sämst) och sen hämtar hem lite på löpningen. Så lite mer cykelträning så jag vågar få upp farten i backar (där det händer att jag bromsar) och kan hantera de lite mer tekniska delarna av banorna så ska det nog gå bättre.

Triathlonparet i matchande outfits. Vi har även likadana cyklar. 
Coolaste hunden på tåget till Gävle.

Och så lite fler bilder:

Inte helt enkelt men det går att åka runt i Sverige med tåg med triathlonutrustning och hund.Moses, vår Labradoodle, sötaste hunden. Gillar också att simma.cykeltur Hönö – Särö – Hönö 10 milcykeltur Hönö – Marstrand – Hönö 12,5 mil

Försöker ta en bild där jag ska se cool ut i min våtdräkt. 

Nu är det nedräkning till Kalmar, 19 dagar kvar!! Känner en glädje för triathlon som jag inte känt för löpning på ett tag, kanske är det för att allt är nytt eller för att det helt enkelt passar mig bättre. Kul är det i vart fall!

Ha en fortsatt fin sommar!

// Sara


Brickpass & Riddarfjärden

7 mil på cykeln med min vän Hanna, det gick fortare och det var längre än tidigare cykelturer. Och jag tycker det blir roligare för varje gång! 

Hem och lämna cykeln för att därefter springa på jättetunga ben i 15 minuter. De kändes som cement och pulsen stack iväg direkt. Men det blev lättare och lättare, måste ha det i huvudet.

Efter att ha pustat ut en stund och fyllt på med mat och jättemycket vatten så gick vi ner till kajakbryggan för att simma. Aron simmade en timma, jag chillade på bryggan med Moses och sen simmade jag en kortare tur om 800 meter.

Nästa helg blir det triathlonpremiär för mig med Stockholm triathlon. Blir sprintdistansen för min del då det är veckan innan Jönköping halvIronman. Ser jättemycket fram emot det!! Jag missade Saltsjöbadens sprint när jag var dålig, så känns bra att testa en kort distans innan det är dags för IM. 

Konstaterar att man inte är snygg i vare sig cykelhjälm eller badmössa. Men jag är glad i alla fall. 
I veckan var jag i London på jobb och tog med mig min härliga kollega ut på en morgon-sightseeing-jogg. 


Ha en fortsatt fin dag!!

//Sara


Är äntligen åter på banan efter nästan tre veckors krasslighet. Tre veckor är lång tid när man tänker på att det snart bara är två månader kvar till Ironman. Men det är som det är och är ju inte mer att göra än att vila sig kry.

Börjar tycka att det känns rätt bra att cykla, även om det fortfarande känns otäckt de första 20 minutrarna på cykeln. Jag är väldigt glad att jag har min vän Hanna som också gillar att cykla och kan göra mig sällskap. Cyklingen känns verkligen som Ironmans stora utmaning, men det är ju två månader kvar att bli bra kompis med cykeln. 

//Sara


Göteborgsvarvet

Igår var det återigen dags för ett av mina favoritlopp, Göteborgsvarvet.

Hade ingen bra känsla på morgonen men bestämde mig för att försöka springa snabbt med målsättningen om 5.00min/km. Det höll några kilometer, sen blev det riktigt trångt och farten gick ner, sen gick det segare och när jag passerade 10 km på 52.27 så insåg jag ju att det var kört, så bestämde mig istället för att ta det lite lugnare och njuta av loppet och Göteborg. Men det gick ändå tungt, jag fick kämpa för att hålla 5.20 tempo. När jag efteråt analyserar pulsen så hade jag en snittpuls på 181, när jag sprang halvmaran för en månad sedan, 5 minuter snabbare, så låg pulsen på 167. Så inte konstigt jag tyckte det kändes kämpigt. 1.52 stannade klockan på, och såhär en dag efter med lite vetskap om pulsen så känns det bra. Igår var jag lite besviken på mig själv för dålig prestation. 


I starten tillsammans med en elefant, cool tjej. Det var väldigt varmt så jag undrar hur länge hon orkade kämpa på i dräkten.


Försökte ta en selfie med tjejen som sprang baklänges uppför bron för Clowner Utan Gränser (hjälte!) men gick sådär. Hon kom i alla fall i bild.


Mysig helg på Hönö med häng med familjen. Fjärde året i rad. Moses har skaffat ett eget instagramkonto, han kan följas på @mosesmodig.

Aron hade en sjukt bra tid, men den får han skriva om själv.

//Sara


Långpass med ny löparklocka

Det blir faktiskt roligare att ge sig ut på långpass med ny löparklocka, en Fenix3 men massa roliga funktioner så nu försöker jag analysera löpkadens bl.a. 

Jag skulle sprungit 32 km idag men det blev ”bara”28 km, vilket känns helt okej. Kom iväg lite senare än beräknat och hade dessutom vänner hemma som passade Moses. Och när jag sprang långpass för några veckor sedan tänkte jag helt fel och sprang 33 km istället för 30 km, så tycker det typ jämnar ut sig. Tempot blev också lite lägre än tänkt, skulle enligt schemat legat på 5.50-6.10. Får springa lite fortare nästa gång.


För att fortsätta öka motivationen beställde jag också idag hem en massa träningskläder online. Hinner inte shoppa eftersom all tid går åt för att jobba, träna och passa söt hund (som inte är road av att gå på Åhlens). Varje vecka är ett pussel för att Aron och jag ska få ihop våra sex träningspass. Jag slarvar lite med simningen, blir oftast bara ett pass per vecka och inte två som schemat säger. Får skärpa mig där… 

Igår var vi på schlagerfest och Moses var uppklädd. 

//Sara


Ett halvdant Kungsholmen runt 10 km

Fick ingen bra känsla från starten och sen sprang jag i tre kilometer och funderade på vad jag kunde skylla på, dålig sömn pga hundvalp, så höga pollenhalter att det trots allt märks av på astman, alldeles för varmt, eller helt enkelt bara omotiverad. Efter halv loppet fick jag bättre fart och sprang in på 48.45. Ungefär 1,5 minut sämre än förra året. Innan året är slut ska jag trycka ner tiden. Blev irriterad vid målgång, varför kunde jag inte bara bestämma mig för vilken fart jag skulle hålla och springa efter det istället för att känna efter. Nåväl, det kommer många fler milslopp och det blev ju ändå ett bra träningspass. 

Sött matchandes med vår söta hund.

//Sara


Snart: Göteborgsvarvet

Snart är det dags för en av årets absoluta höjdpunkter, alla kategorier. Det handlar förstås om Göteborgsvarvet, ett lopp som jag förknippar starkt med våren och folkfest liksom med att Göteborg visar sig från sin bästa sida.

Min tid från förra årets lopp, 1:24:45 (vilket för övrigt är mitt personbästa på distansen), gör att jag i år får starta i startgrupp 1 (av totalt 30 startgrupper), alltså samtidigt som eliten. Då lär det med andra ord inte gå att skylla på att långsamma löpare är i vägen i starten, om jag nu skulle bli missnöjd med mitt lopp. 🙂

Tidsmässigt hoppas jag i år på ett förbättrat personbästa också på halvmaran, och då är Göteborgsvarvet enda möjligheten i vår. Det borde gå, eftersom jag tränat betydligt mer, bättre och hårdare i vår jämfört med de senaste årens försäsonger. Vi får se, oavsett vilket hoppas jag att också årets ”varv” blir en härlig upplevelse!

gbgvarvet

//Aron


Morgonstyrka

Har en stående PT-tid på onsdagar 6.30 och har under våren hunnit med ca 20 PT-pass. Fokus på att bygga styrka för att orka köra en ironman. Det har blivit många marklyft och benböj. Nu skulle jag nog kunna köra passen själv, men blir peppad av min PT Camilla och tycker det skönt att någon har bestämt vad jag ska göra, behöver inte själv tänka utan går bara dit. 


Marklyft förra veckan.


Och pull-ups i morse. Avslutade med dips där jag verkligen har blivit starkare, gjorde 5 + 5 + 6 + 7 st. Att gå från gymmet kl 07.30 och känna mig stark gör hela min onsdag! 

//Sara


En dålig nyhet…

… är att jag idag har haft feber. Det i sig är väl inte så anmärkningsvärt, men faktum är att detta är fjärde gången bara i år som jag tvingas ställa in/skjuta på träning på grund av just feber. Vet inte riktigt vad som är orsaken, men en gissning är väl någon form av överansträngning kombinerat med för lite sömn. I söndags körde jag exempelvis både ett långpass löpning (22 km) i ett lite högre tempo och tuffa norska spinningintervaller på Friskis & Svettis och igår hade jag en lång och tuff dag på jobbet, tyvärr kombinerat med för lite sömn. Förhoppningsvis blir det bra väldigt snart så att jag inte tappar träningspass också denna vecka.

Positivt är att vädret idag och de senaste dagarna varit underbart!

//Aron


Energi till långpassen

Förra veckans 30 km-långpass blev en obehaglig upplevelse, då jag gick in i ”väggen” redan efter 22 km. Hittills i vår har jag varken haft vatten eller energi med mig på långpassen och det fick jag uppenbarligen sota för denna gång.

Jag bestämde mig därför för att beställa sportdryck, gels och bars att ha med under de längre passen. Det fick bli PowerBar som leverantör, eftersom såväl Jönköpings 70.3 Ironman i juli som Kalmar Ironman i augusti använder just dessa. Under långpassen framöver hoppas jag därför på 1) mer energi och bättre kapacitet och 2) att vänja mig vid den näring som kommer att erbjudas vid sommarens viktigaste tävlingar för min del. Självklart utöver allt annat positivt som kommer av långpassen.

powerbar

 

//Aron


Vaccinera bort pollen

I Aftonbladet kan man läsa om hur jag vaccinerade bort pollen. Jag skrev om det i ett inlägg förra våren som en journalist på Aftonbladet läste och vill skriva om.

Nu när halterna är galet höga och jag knappt märker det är jag så glad att jag fick möjligheten att göra behandlingen och tog mig tiden. Om man har hatat våren så är det extra fantastiskt att kunna njuta av den!


  Jag hoppas att artikeln gör så att fler får upp ögonen för behandlingen och kan bli av med skiten.

//Sara


Halvmara & cykling

Jag fick ett mail av en helt annan anledning än träning och bloggen där avsändaren skrev att hon följer min blogg. Inte så mycket att följa eftersom vi är så dåliga på att uppdatera, men det gav mig en spark i baken att komma igång och skriva igen.

Just nu är det stort fokus på att planera så att vi båda två kan få till våra sex träningspass per vecka, det är ju lite krångligare när vi har en valp som inte kan vara ensam längre stunder.

I helgen lämnade vi Moses till vår kompis Hanna så att vi fick lite tid till att tillsammans försöka lära oss att hantera våra nyinköpta cyklar. Vi cyklade runt på en skolgård och övade på att klicka i och ur skorna. Att vi om mindre än fyra månader ska cykla 18 mil på de där cyklarna känns ju minst sagt overkligt. Men det ska väl gå det också. Hundvakt är bokad även till söndag då vi ska våga oss ut i ett par timmar utanför skolgården. Hundvakt är även bokat till på lördag då vi båda springer Kungsholmen runt 10 km. Jag sprang min snabbaste tid förra året på det loppet. Får se hur det känns om jag kan nagga på tiden, 47.09.


För drygt en vecka sedan sprang jag Women’s health halvmaraton, jag tycker det är fånigt med tävlingar endast för tjejer. Det hade aldrig gått med en halvmara enbart för män. Men det låg bra till i tiden och jag hade en kompis som också skulle springa. Det var ganska kyligt, men vi klarade oss precis från haglet. För två år sedan bröt jag loppet då jag fick väldigt tungt att andas. Det låg en lite negativ känsla över loppet samtidigt som jag hade en revanschlust. Målet var att försöka komma under min bästa halvmara tid på 1.48 från Göteborgsvarvet förra året. Det kändes lite segt i början och jag hamnade efter 1.49 farthållaren, vilket störde mig, jag höll ju tänkt fart som skulle vara under 5.08 genom hela loppet. Vid 5 km tog jag mig om dem, vilket krävde sin energi eftersom det i princip innebar att jag fick ta fart ut i diket och springa om den stora klungan. Att ha dem i ryggen kändes bättre och jag kom in i ett skönt flow. Vid 12-13 km blev det fruktansvärt jobbigt och jag hann börja tänka en massa negativa tankar om att det aldrig skulle gå. Energin kom tillbaka efter ett vätskestopp där det serverades någon form av bar som jag sprang och gnagde på en stund. Den riktigt jobbiga kampen där jag i huvudet mantrade ”det här är ett krig som du ska vinna” och ”jag är inte trött, det här går”, kom vid 18-19 km. Jag lyckades hålla in i mål och kapade mitt personbästa med 45 sekunder. Tiden landade på 1.47.45. Jag tycker att jag någon gång borde kunna ta mig ner mot 1.45, men vi får väl se om den dagen kommer. Min goda vän Hanna som brukar göra mig sällskap på långpassen persade med 6 minuter, sjukt bra jobbat!

  


 


84 träningspass hittills i år

Alltså: nästan fem pass per vecka i snitt. Varken fler eller färre. Mest löpning och simning, men även en del spinning, styrketräning och tennis. Även några pass squash och badminton. Hyfsad bredd ändå och det är väl en av de bästa upplevelserna med denna triathlon-”satsning”. De senaste åren har det i princip enbart blivit löpträning men i år tvingas jag av naturliga skäl att bli mer allround. Det är svårt att se några som helst negativa aspekter av det.

//Aron


Ett litet steg för mänskligheten…

… är det naturligtvis. Man ska inte överdriva. Men för mig är det en väldigt stor sak. Nu har jag nämligen testat cykeln för första gången, den som i augusti ska bära mig 18 mil runt Kalmar och på Öland. Som ni ser fick det bli på en plats utan trafik och fokus låg denna eftermiddag på ”klicka i, klicka ur” men ändå var det en positiv upplevelse. Det kändes faktiskt enklare än vad jag hade förväntat mig med tekniken, de smala däcken, växlarna, bromsarna etc.

cykel

Nästa helg ska jag och Sara ge oss ut lite mer på riktigt, då är det dags för första cykelpasset utomhus!

//Aron


Premiärmilen på 36:26

Idag var det dags för årets tävlingspremiär. Precis som de två senaste åren fick årets första lopp bli Premiärmilen på norra Djurgården med start och mål vid Stockholms universitet. Det blev succé för min del. Klockan stannade på 36 minuter och 26 sekunder och det innebar att jag förbättrade mitt personbästa på milen med över en minut. Självklart är jag väldigt nöjd med detta, nu får vi se om jag lyckas slipa formen och farten lite ytterligare inför vårens övriga lopp. För min del ser det ut att bli Kungsholmen runt (10 km den 7 maj), Göteborgsvarvet (halvmarathon den 21 maj) och Blodomloppet (10 km den 8 juni) innan det är dags att börja prova på triathlon i tävlingsform.

Morotskaka bjöds det på i vårsolen efter målgång.

Morotskaka bjöds det på i vårsolen efter målgång.

//Aron


Moses

Vi är med hund, en vansinnigt söt 9 veckors labradoodle. Han flyttade hem till oss i torsdags.   Idag blev det långpass, 18 km, hemifrån och till och runt Djurgården. Så skönt väder, riktigt trångt utmed strandvägen av allt folk som var ute och njöt av vädret. På lördag är det årets första lopp, premiärmilen ute på norra Djurgården. Blir en bra test av formen. 

 
//Sara


Att springa efter spinningpasset

I vårt träningsschema står det att vi ska springa en kvart efter spinningpasset. Efter ett tufft spinning intervall puls pass är benen inte alls så pigga på det, men efter några minuters jogging funkar det ganska bra.

Det är kul att träna tillsammans, vår kloka coach Magnus har insett det och gett oss liknande scheman (även om en av oss är betydligt snabbare på löpningen…). Vi passar på att köra pass tillsammans nu för om  ett par veckor kommer det krävas att någon vaktar valpen för att vi ska kunna köra tillsammans. 

   
 
//Sara


5 månader och 5 dagar kvar 

Här tillbringade jag förra veckan. En vecka utan ”vanlig” träning men fylld med mycket mjölksyra i benen. Hade glömt hur jobbigt det var att åka skidor. Kanske var det inte en så bra idé att springa 24 km långpass på lördagen innan jag flög ner till Österrike. Nåväl, härligt var det i vart fall! Bra backar, ett par dagar med solsken och dag med fantastisk lössnöåkning.  
Harvar på med träning inför Ironman, ett spinningpass, två crawlpass, ett löpintervallpass, ett löplångpass och 1-2 styrkepass med PT varje vecka. Supernöjd med mina PT-pass på Sats, har kört 2 gånger i veckan i 7 veckor nu. Har blivit så mycket starkare och känner mig stark, väldigt roligt. 💪🏻

// Sara

 


24 km i gråkallt väder fick avsluta träningsveckan

Ett långpass löpning fick avsluta veckans träning. Strax efter att Vasaloppsvinnaren John Kristian Dahl nådde Mora gav jag mig ut på mina 24 km runt Stockholm. Jag körde ett halvvarv runt Kungsholmen bort till Västerbron, sprang över bron och sedan motsols runt Södermalm tillbaka till Västerbron, därefter över bron igen och tillbaka samma väg runt Kungsholmen.

Vädret idag var rätt kasst, runt nollan och bitvis kall vind med snö. Men ändå var det som så ofta skönt att komma ut på söndagen och få ljus och (någorlunda) frisk luft. I lurarna körde jag idag ett långt avsnitt av hundpodden ”Vår bästa vän” (vi får hem vår hund inom kort) och därefter veckans avsnitt av Ekonomiekot lördag. Båda programmen rekommenderas för de som har intressen åt dessa håll.

 

24 km2

Talande bild för dagen.

24 km

Nog är det härligt med löpning!

24 km3

Lite oklar pulsutveckling under första halvan av passet, men sedan mer rimligt. Vet inte riktigt varför det ser ut så. Inte jättemycket höjdskillnader längs vägen.

 

Sammantaget i veckan har det blivit åtta pass:

  • Måndag: Styrketräning helkropp (1 h)
  • Tisdag: Backintervaller löpning (10 x 2 min) och tennis (1 h)
  • Onsdag: Simning (60 min)
  • Torsdag: Spinningintervaller (45 min) följt av 15 min löpning för att träna övergången
  • Fredag: Simning (intervaller)
  • Lördag: Squash (45 min)
  • Söndag: Långpass löpning (24 km)

Sammantaget en bra vecka!

//Aron


Välkommen hem!

Idag köpte jag så den cykel jag har tänkt träna med under våren och sommaren och köra Ironman med i augusti. Det fick bli en Scott Speedster 10 i storlek medium (54 cm). Första cykeln jag köpt sedan mellanstadiet. Jag har ju kommit igång någorlunda med spinningträningen efter jul – kör ett intervallpass i veckan på Friskis & Svettis – men nog blir det en spännande utmaning att börja köra racer utomhus. Ser fram emot det!

cykel.1

 

//Aron


Tisdagsmorgon = backe

På veckans träningsschema står bland annat 10 x 2 min backlöpning. Det är ett tungt pass så lika bra att klara av det i början av veckan, tänkte jag. Drog ut i morse vid 07:30 och värmde upp med 3-4 km lugnt löpning på vägen bort till Västerbron, där jag brukar köra sådana här längre backintervaller. Jag börjar under bron och kör sedan hård löpning tills jag kommit upp till toppen av bron (brukar ta 2,5 minut) och sedan springer jag hela vägen ned igen. Mellan varje intervall vilar jag en minut.

Som ni förstår är dessa pass längre än man tror, och tar mer tid än man tror. Totalt blev det idag 16 km löpning på 1 timme och 25 minuter. Bra start på dagen och skönt att ha det gjort, men nog finns det betydligt roligare pass!

backe

//Aron


Vilopuls på 44!

Sedan början av november använder jag aktivitetsbandet Microsoft Band 2, både i vardagen och vid träning. Vid sidan om att bandet efter tre månaders användning lade av så att jag fick reklamera det (fick ett nytt) så är det ett riktigt bra band med funktioner som både pulsmätare och GPS, vid sidan om alla funktioner som är standard på denna typ av produkter.

Som exempel tycker jag att det går lika bra att använda detta band vid löpning som min Polar-pulsklocka.

En av de roligaste funktionerna är dock mätningen av sömnen. Informationen nedan får man varje morgon. Extra intressant idag var att jag noterade en vilopuls på 44. Det är det lägsta jag uppmätt under de fyra månader jag haft bandet. Roligt att se. En kompis sade att minimigränsen för att få ge blod är en vilopuls på 45, men det vet jag inte om det stämmer.

vilopuls

//Aron


Årets andra långpass

Långsamt, långsamt börjar dagarna bli ljusare och längre och vårsolen komma fram. Jag tycker att söndagslångpassen är ett bra sätt att följa vårens ankomst. Från vecka till vecka till vecka kan man helt enkelt se reell skillnad.

Idag var det dags för årets andra långpass. 20 km stod det på schemat och jag körde längs med en tredjedel av Kungsholmen, över Västerbron, runt hela Södermalm, tillbaka över Västerbron också till slut tillbaka längs den där tredjedelen av Kungsholmen. Fantastisk väder var det och löpningen kändes bra. Jag körde helt utan press, och snittade på 5.15 min/km med en genomsnittlig puls på 152.

Detta var stor skillnad jämfört med förra förra veckans långpass då jag efter en veckas förkylning snittade 6,05 min/km med en genomsnittlig puls på 159. Intressant att se skillnaden!

Nedan är några bilder från rundan.

långpass4

långpass2

 

långpass1

långpass3

//Aron


Laddar för 2016

Ju längre tid det går utan bloggande ju mer tar det emot att skriva ett blogginlägg eftersom man ligger så efter. Men hösten har varit full med jobb och tyvärr inte lika mycket träning som vanligt. Men har hållit igång så gott det går med lite löpning och spinning, en del crawl och mer rörlighet och styrka. Och sådana där roliga träningspass som Anti-Gravity-Yoga, inte så fysiskt med väldigt roligt och skön stretch för stel rygg.

anti gravity

Snart beger vi oss österut för en efterlängtad semester i Asien, där ska vi ladda upp inför 2016 års alla utmaningar. Är taggad på att dra igång ordentligt med träningen inför Ironman efter semestern.

Passar på att tipsa om min löpcoach (och snart triathloncoach Magnus) som ordnar med en weekend i Torekov för att ta hand om sig själv.

Mindyourlife

God jul!!

//Sara


Hur fort kan det tänkas gå i år?

Inför den kommande säsongen har jag kollat lite på de senaste årens löptider (min/km). Så här har det sett ut. Förra året slog jag personbästa på samtliga distanser som jag är intresserad av. Hur fort kommer det att gå i år?

 

2012

2013 2014 2015

2016

10 km

4.14 3.50 3.45

?

Halvmarathon

4.16

4.25 4.02 4.01

?

Lidingöloppet
(30 km)

4.56 5.04 4.24

?

Marathon

4.49

5.13 4.27 4.13

?

//Aron


Löpning i Central Park

Vi har inte försvunnit, bara inte sprungit så många lopp som det är enkelt att blogga om.

Bjuder på en bild på höstens vackraste löpning i Central Park NY, två morgonlöppass blev de under vår vecka i NY.

central park

Njuter av att inte följa något träningspass utan träna som känslan faller på, löpning runt Kunsgholmen, yoga, bodybalance, somamove, styreketräning, cirkelfys, spinning och simning. Försöker öka på med spinning och simning (från obefintliga nivåer) till någon gång per veckan för att få kroppen att förstå att 2016 så ska den både simma och cykla väldigt mycket mer.

//Sara


Årets tuffaste intervallpass?

I ganska precis åtta månader har jag nu kört seriös och strukturerad träning – planerad av ypperlige träningscoachen Magnus Hagström – för att klara av innevarande löpsäsong. Distanspass, långpass, intervallpass, backpass, terrängpass med mera, om vartannat. Igår tror jag dock att jag körde årets hittills allra tuffaste pass. Då enligt följande på löpbandet:

 

Uppvärmning: 15 min lätt jogg
1 x 3 km i 3,45 min/km (max-milfart)
1 x 2 km i 3,40 min/km
1 x 2 km i 3,35 min/km
2 x 500 m i 3,30 min/km
2 x 500 m i 3,25 min/km
2 x 500 m i 3,19 min/km
Nedvarvning: 15 min lätt jogg

 

Kändes riktigt bra att klara av det. Förhoppningsvis bådar det gott inför Lidingöloppet nästa vecka.

//Aron


Igång igen – laddad för Stockholm Halvmarathon

Den här veckan har jag kommit igång igen med träningen. I tisdags var det fjärde tillfället (tredje för mig) på grundkursen i crawl, igår körde jag intervaller (3 x 2 km) på gymmet och idag blev det 15 km ganska lugn terränglöpning i skogen. I stort har det känts bra, inte så tungt efter förra veckans totala träningsfrånvaro.

Nu är siktet inställt på lördagens Stockholm Halvmarathon. Det blir fjärde gången jag springet det loppet (även 2011, 2012 och 2013). Bäst gick det för två år sedan då jag kom i mål på 1.33.12. I år startar jag i första startgrupp och hoppas på att putsa den tiden med cirka tio minuter. Vi får se hur det går!

Lite kompisar som också var ute och rörde på sig.

Lite kompisar som också var ute och rörde på sig.

Fin morgon!

Fin morgon!

... men det var blött på sina ställen.

… men det var blött på sina ställen.

//Aron


Förkyld…

Förkylningen som jag fick med mig från Kebnekaise är visserligen inte så väldigt svår, men den har hängt i och jag har därför inte velat träna alls i veckan. Detta är sjunde vilodagen i följd. Lite irriterande är det alls eftersom det nu bara återstår tre veckor av min tänkta löpsäsong. Tanken har varit att springa Stockholm Halvmarathon nästa helg, och därefter Lidingöloppet (30 km) två veckor senare för att sedan ställa om träningen till uppbyggnadsträning utan tävlingar under årets sista tre månader. Den planen kvarstår, även om några av uppladdningspassen inför kommande prövningar har fått stryka på foten.

 

Mina målsättningar inför dessa två lopp är personbästa på halvmaran (bättre än 1.24.45) och medaljtid på Lidingöloppet (bättre än 2.15). Jag tror och hoppas att jag ska klara dessa gränser. I sådana fall skulle jag vara mycket, mycket nöjd med årets löpsäsong. På återseende!

 

//Aron


Nikkaluokta och Kebnekaise

Den gångna helgen spenderade jag med nationalekonomerna och opinionsbildarna i Kebnekaisegruppen, i Nikkaluokta och omgivningarna där omkring. Det var 14:e året i följd som gänget gav sig iväg till en naturskön plats för att vandra och diskutera aktuella samhällsfrågor, men första gången som jag var med. Vi bodde på Nikkaluokta fjällstation.

 

Schemat var enkelt: två-tre timmar konferens per dag, bestående av 15-minutersdragningar (på något intressant ämne som någon av deltagarna hade expertkunskaper inom) och därefter diskussion runt bordet. Därutöver vandring. På lördagen gick vi upp och ned för Nikkaluokta byfjäll, vilket blev en hajk på ganska precis sex timmar.

 

På söndagsmorgonen var det dags för Kebnekaises sydtopp. Vi tog helikopter (avgång 07:30) förbi Kebnekaise fjällstation för att landa i Kitteldalen utmed den västra leden. Tidsschemat var relativt pressat och för att ha en rimlig chans att hinna upp på sydtoppen innan återfärd till Nikkaluokta var vi tvungna att ”fuska” lite på detta sätt (vi lär ha sparat ungefär 90 minuter jämfört med att börja vandringen vid Kebnekaise fjällstation). Vår grupp om totalt 13 personer splittrades upp i fyra mindre grupper då vi påbörjade vandringen. Det var förstås svårt att hålla ett jämnt tempo som passar alla.

 

Det gick bra! Jag och de fyra personer som gick med mig kom alla upp på sydtoppen. Dock var sikten mycket dålig och vi såg nog en yta om hela tio kvadratmeter därifrån från toppen. Men nu har jag varit uppe även på Kebnekaises topp! (Något jag misslyckades med då jag var där uppe veckan efter midsommar tidigare i somras.) Efter Kilimanjaro och Kebnekaise får jag se vad som blir nästa bergsutmaning för min del.

 

Vandringen från Kitteldalen över västra leden till sydtoppen och sedan tillbaka ända till Kebnekaise fjällstation tog cirka sju timmar.

 

Det var en härlig helg men tyvärr fick jag med mig en förkylning hem. Vi får därför se hur det blir med träningen i veckan.

 

//Aron

 

"Överläggningar" på Nikkaluokta byfjäll.

”Överläggningar” på Nikkaluokta byfjäll.

Fikapaus på vandringen uppför Nikkaluokta byfjäll.

Fikapaus på vandringen uppför Nikkaluokta byfjäll.

Så här såg det ut när vi närmade oss sydtoppen.

Så här såg det ut när vi närmade oss sydtoppen.

På sydtoppen!

På sydtoppen!

Snart framme vid Kebnekaise fjällstation...

Snart framme vid Kebnekaise fjällstation…

Hej, hej!

Hej, hej!


Maratonpodden

På väg till jobbet imorse lyssnade jag för första gången på Maratonpodden. Det är en podcast om uthållighetsidrott med journalisten och bloggaren Petra Månström, som också driver Maratonbloggen hos Svenska Dagbladet. Det var ett riktigt trevligt format, där Månström samtalar om träning med en profil inom uthållighetssport.

 

Jag började med den svenske ultralöpningsstjärnan Jonas Buud. Han har bland annat vunnit Swissalpine Marathon (78 kilometers ultralopp som går runt Davos i Schweiz, jag var själv där och sprang halvmarathondistansen förra sommaren – rekommenderas!) åtta gånger och UltraVasan den senaste två åren. Då Vasaloppets ultravariant gick av stapeln i lördags sprang Buud de 90 kuperade kilometerna med en genomsnittlig kilometerhastighet på 3.50. Helt otroligt!

 

Det man slås av när man lyssnar på podden med honom är hans ödmjukhet och prestigelöshet, men också hur avslappnat han verkar se på träningen. Verkligen ett inspirerande program.

 

//Aron

 

 

 

 


Triathlon i Stockholm

I helgen gick Vattenfall ITU World Triathlon av stapeln i Stockholm, med både proffs och glada amatörer bland de 4 000 (!) deltagarna. Jag och Sara gav oss ut för att titta lite på spektaklet igår. Nog var det lite rörigt för den oinsatte, när flera olika distanser och klasser pågick samtidigt. Stora delar av staden var avspärrade för att göra plats för hjältarna.

 

Vi höll till runt stadshuset och kollade dels in simningen, men framför allt växlingarna mellan simningen och löpningen och mellan löpningen och cyklingen. Det var första gången vi kollade in triathlon live och vi blev riktigt taggade för att prova på själva. Det var många fler amatörer än väntat – i alla åldrar – som typ cyklade med sina ”city bikes” med tillhörande cykelkorgar. Väldigt roligt att se!

 

Sedan fick vi också se Emma Igelström, som deltog (och kom tvåa) i supersprint, alltså 400 m simning, 10 km cykling och 2,5 km löpning. En kort distans för henne förstås, men då ska man komma ihåg att hon körde Ironman i Kalmar så sent som för en vecka sedan. Helt okej återhämtning där, får man säga!

 

Det är helt klart ett tips att gå ut och kolla nästa gång det kommer en triathlontävling till din stad. Mycket mer ”publikfriande” än man tror för att vara en konditionsidrott!

 

//Aron

Så här såg det ut där simmarna startade i Riddarfjärden.

Så här såg det ut där simmarna startade i Riddarfjärden.

Många cyklar var det i växlingszonen.

Många cyklar var det i växlingszonen.

Vi fick ett leende tillbaka från Emma Igelström då vi hejjade på henne vid växlingen från cykel till löpning.

Vi fick ett leende tillbaka från Emma Igelström då vi hejjade på henne vid växlingen från cykel till löpning.


Skön paddling!

Jag älskar att söndagspaddla kajak. Lugnt och fint och njuter i fulla drag av sommarstockholm. I helgen blev det tre trevliga turer. Kanske blir min Epic ledsen på mig eftersom hon sällan får surfa och paddla fort, men i sommar har Johan varit ute och rastat henne ett par gånger med lite måndagsträning bla.

  Med Johanna som premiärpaddlade.
  Med Aron som börjar få till både tekniken och balansen.Och med Magnus som också börjar få till det. Det märks att han jobbar med träning, bra kroppskontroll och kan ta instruktioner. Magnus är min löpcoach och numera även Ironman-coach. 

I övrigt ligger jag lite lågt med löpningen efter fjällmaran och roar mig med att träna annat roligt.

Vi var och kikade på Stockholm triathlon en stund idag och blev så peppade på triathlon. Mycket nytt att lära in på ett år men det ska nog gå det också. Ser så mycket fram emot min nya utmaning – att lära mig simma, cykla och springa i följd och klara av att genomföra Ironman i Kalmar.

//Sara


Veckans träning

Efter tisdagens första lektion med crawlskolan har jag kört följande träningspass:

Onsdag – Löpning: intervaller, 3 x 1 600 m, på bana. Samtliga i 3,45 min/km-fart.

Torsdag – Löpning: 25 km terräng och Kajak: en timme lugnt

Fredag – Simning: 45 min med fokus på de övningar vi gick igenom på tisdagens simkurs.

Lördag – Löpning: intervaller, 3 x 3 km, på bandet. Första och tredje intervallen i 4,00 min/km-fart och den mittersta i 3,45 min/km-fart.

Söndag – Kajak: en timme lugnt

Bättre variation än vanligt för min del, men det var inte speciellt svårt när det var en sådan kanonvecka vädermässigt.

Reflektionsmässigt måste jag säga att jag har utvecklats rätt mycket på kajakfronten denna sommar. Men även att det känns lite som en utmaning att få in två simpass per vecka i planeringen under hösten. Men det känns ändå som ett måste och får vara prioriterat.

Paddling tar på krafterna!

Paddling tar på krafterna!

25 sköna kilometer i skogen!

25 sköna kilometer i skogen! Traillöpning är verkligen avkopplande om man tar det i ett hyfsat lugnt tempo.

/Aron



Första ”simpasset” på vägen mot IRONMAN Kalmar 2016!

Ett liten sak kan tyckas, men ändå ett ganska stort steg för mig på vägen mot nästa års IRONMAN Kalmar. Ikväll startade nämligen grundkursen i crawl vid Eriksdalsbadet, som jag går de kommande åtta veckorna. Vid första passet idag fick jag och mina fem medsimmare öva på benspark i magläge, benspark på rygg och benspark i sidoläge. Grundtanken tror jag dels var att vi skulle inse att vi måste öva upp vår ”simkondis” (som tydligen är något annat än god kondition ”på land”) och dels att vi förstå att det här med andning under simning inte är så enkelt. I vilket fall var det roligt! Och det ska verkligen bli intressant att se hur fort det går att utveckla simningen. Jag startar kanske inte på noll, men inte alltför långt därifrån.

Första simpasset avklarat! Eller ja, "simpasset".

Första simpasset avklarat! Eller ja, ”simpasset”.


Riddarfjärdssimmet

I lördags var det dags för Riddarfjärdssimmet. Jag körde förra året och i år hade jag utmanat en kollega som hängde på. Start vid Stadshuset och målgång i Rålis.

Det är en sån lustig känsla när man står utanför Stadshuset iförd våtdräkt och ful badmössa och hoppar ner i vattnet. 

I år har jag varken simmat eller paddlat lika mycket som förra året vilket märktes. Jag tycker att jag simmade på rätt bra men missade förra årets tid med en knapp minut. Kom i mål på 31.18 på distansen 1609 meter. Jag behöver öva på att simma i öppet vatten för att jag har svårt att hålla rak linje. Det blev ett sicksackande där jag drog mig inåt land. 

Men det var väldigt roligt!

 Fick låna våtdräkt av min vän Jonatan. Har inte simmat i våtdräkt sedan förra årets tävling, men så skönt med flyter man får!  
 

Krångla sig ur våtdräkten och vidare till en av mina käraste vänners bröllopsfest.

//Sara


AXA Fjällmaraton

AXA Fjällmaraton var magiskt!! Så vackert och roligt!

Vi åkte upp till Årefjällen med nattåget mot fredagen. Tåget var 3,5 h försenat, när det äntligen gled in på perrongen så hörde man jubel och applåder från resenärerna, nästan alla klädda i fritidskläder och med stora ryggsäckar.

Vi hade bokat boende i Undersåker eftersom vi sett att det skulle gå transferbussar dit från start och målgång. Kan verkligen rekommendera Fjällsätra, fina rum, trevlig personal och god mat.

På fredagen åkte vi in till Åre och tog oss upp på Åreskutan. Det var mitt första besök i Åre under sommaren och jag blev verkligen inte besviken. Så vackert! Min fot hade strulat något veckorna innan och bara några dagar tidigare hade jag fått avbryta en promenad i Montenegro och ta en taxi hem för att jag började halta och hade ont. Så in snälla och proffsiga naprapat Mattias som också var i Åre för att supporta några vänner som skulle springa mötte upp mig på ett café och tog sig an min fot. Top class service!

På morgonen åt vi en rejäl frukost (semesterns bästa under alla hotellnätter) och tog bussen till starten tillsammans med ett stort gäng som kommit upp med nattåget. I startfållan börjar jag prata med Jenny, en supertrevlig tjej som också sprang för första gången. Vi tog sällskap och sprang tillsammans innan jag släpper henne vid 27 km. IMG_4914

Jag ställde mig i startfållan med gruppen med beräknad sluttid på 7-9h. Det är ju jättesvårt att att ha någon uppfattning om hur lång tid det skulle ta då jag är rookie på fjällopp. Vi gick uppför och sprang nedför. Jag tyckte det var så roligt med utförslöpningarna, ett stort leende på läpparna och ibland något glädjetjut. Jenny och jag varvade med vem som drog, jag med långa ben med stora kliv uppför och hon med snabba fötter nerför.

Vi tog en etapp i taget och såg fram emot första stoppet där det skulle serveras kanelbullar. Vi fyller på vätska och springer vidare. Vid det andra stoppet skulle maten serveras och vi stod där och åt överkokta snabbmakaroner tillsammans med saltlakrits.

IMG_9837IMG_9844
Så vacker natur så att man får stanna för att ta bild.

Vid 26 km börjar jag få lite känningar i mitt vänstra knä (men det hade varit höger fot som nu var tejpad som jag var orolig för), och vid 27 gör det rejält ont. Jag får släppa iväg Jenny. Det börjar göra så ont att jag inser att jag nog kommer behöva bryta vid nästa kontroll Ottsjö vid 28 km. Så tråkigt!! Innan Ottsjö var den en flack sträcka och sen en rejäl uppförsbacke. När jag har kommit upp dit och stått stilla en liten stund och käkat kanelbulle så tänker jag att jag nog ändå ska fortsätta, i värsta fall kan jag ju gå 16 km. Så jag ger mig av. Detta ångrar jag efter någon kilometer in i skogen. Det gör skitont i mitt knä. Dessutom är det lerigt och allmänt deppigt eftersom jag inte längre har mitt trevliga sällskap. Tänker att jag får bryta vid nästa tillfälle som är vid 33,5 km. När jag kommer dit så är kontrollen en liten stuga på fjället, inte en kontroll som passar för att kliva av. Jag sitter en stund, resonerar med sjuksköterskan som kokar buljong, stretchar, äter chokladbullar och funderar på vad jag ska göra. Bestämmer mig för att fortsätta kämpa och får knät lindat. Så stapplar vidare, ibland några löpsteg och ibland  snabb gång. Har ett sista fjäll att ta mig uppför, och uppför gick ju bra. Där börjar det regna och blåsa vilket nog ökade farten ytterligare något för regnet slog som småspik i ansiktet.

IMG_4942

Här satt jag och grubblade…

IMG_4941
Inte alltid så rolig terräng… Utöver lera fanns det myggor om man rörde sig för sakta.

img_4926.jpg

Jag stapplade i mål på 8h och 5 min. Gråtfärdig tog jag emot en våffla, det var den godaste våffla som jag ätit! Vilken underbar känsla! Och vilket fantastiskt lopp! Det hade såklart varit ännu roligare utan stökigt knä, men ändå, vilket underbart lopp! Jag var ute och sprang/lufsade en hel arbetsdag vilket ju såklart är rekord. Min snabba sambo sprang betydligt snabbare, han gick i mål på 5.05. Grym prestation.

IMG_4951

Tack AXA Fjällmaraton och Årefjällen för en fantastisk helg!

//Sara      IMG_4957