Se och lär hur man ska cykla Vättern. Även här ett reportage av Mattias. Samma här, läs, begrunda och kanske får ni inspiration att stretcha eran vardag ibland där höjdpunkten är när ICA-Kuriren dimper ner i brevlådan.
Ett reportage från tätgruppen på Vättern
Förberedelserna för Vätternrundan började på en sunkig Pizzeria i Motala.
De gamla kylskåpen från Electrolux från 70-talet borde ha varnat mig att detta ställe inte hade omsättning att servera uppladdningsmat för Vättern. Efter att ha väntat på maten i 20 min började jag bli lite otålig på vad som skulle serveras och hur det skulle smaka. En kvinna avbröt mig i tidningsläsandet med kommentaren
”jag har ett svart hårstrå i min mat kan jag få prata med kocken”. Ut ur köket kommer en man med ett bäst före datum som gått ut och en gammal keps på huvudet som höll det otvättade håret på plats. Nu fanns det två alternativ att ge bort 59 kr eller att sitta kvar och inse att risken var stor att man skulle få hår i maten och i värsta fall bli magsjuk i morgon. Jag valde de senaste alternativet. Maten som serverades var en sorglig blandning av skolbespisning och studentmat. Efter detta bar det iväg till en camping nära starten för inkvartering för natten! Men 8 sömnlösa nätter på samtliga Vasalopp var detta en tröstlös väntan på starten kl. 4.30. Visste att det var då ”masarna” skulle starta. En grupp vassa cyklister som Gustaf kört med året innan då det snittades 42 km/h i 30 mil. Ner mot Jönköping gick det ut av helvete och snittet var 42 km/h. Hade laddat upp med 5 flaskor Vittargo sportdryck, 5 gel och 4 energikakor. Givetvis inköpta på Runners’Store av 800 meters löparen. Termometern visade 7 grader och det blåste medvind mot Jönköping. Jag valde att cykla kortärmat men hade tagit på mig knävärmare för att inte knäna skulle bli helt förstörda de första timmarna. Fötterna domnade bort i kylan och jag satt på cykeln och funderade på när jag skulle börja känna av fötterna igen. Efter 20 mil så återkom känseln och under dessa 20 mil hade följande hänt:
Tappat två flaskor sportdryck i Gränna när vi körde in i pavén i 50 km/h och flaskstället gick sönder (fick låna det av Gustaf som talade sig varmt om flaskstället och dess kvalité innan Vättern. Han hade hittat det i en korg märkt 10 kr) och carboncykeln skakade som faan.
Funderat i 13 mil på hur jag skulle lösa problemet med vattenbristen…
Vid någon backe vid 20 mils markeringen fick jag se Brandkåren vid vägkanten och bromsade in och fyllde en flaska vatten. Nu gällde det att köra som faan om jag skulle hinna ikapp huvudklungan igen. Bestämde mig för att köra mot trafiken för att inte fastna bakom alla ringklockor och ”cyklister” med sadelväskor från Biltema. Efter ett tag kom en arg MC-polis och började vifta med handen, jag försökte ignorera men insåg att det kanske var bäst att köra på avsedd vägbana. Jag visste att om jag inte skulle orka så skulle Vättern vara slut för mig i en backe 10 mil från mål. Efter sex minuters kamp och ben fulla av mjölksyra hade jag anslutit till huvudklungan igen. Tog många mil innan mjölksyran var borta och kroppen kändes bra igen. Jag började att placera mig i täten med fyra mil kvar så man inte skulle missa om några gick ifrån. Men i den hårda motvinden var försöken många men alla lika misslyckade. När tre mil återstod blev det körning mot trafiken, vilket har tränats på under sommaren på Grisslingerakan. Detta resulterade i ett möte med en husbil i 80 km/h. Hade jag varit självmordsbenägen hade detta varit ett yppigt tillfälle. Men viljan att komma i mål gjorde att jag hade ungefär 10 cm tillgodo och han även vinka in cyklisten bakom så man inte var ansvarig för hans död. De sista två milen var jobbiga. Vattnet var slut och jag visste att det gällde att bita ihop. Med ett Vasalopp med tre mil av kramp så visste jag att det finns en punkt när signalerna från huvudet ut till musklerna blir resultatlösa. Vid en mil låste sig benet och det gick inte att dra runt det. En arg cyklist med ett par Lightweight Wheels skrek åt mig: ”För i helvete sluta vingla och sätt dig ner på cykeln”. Varpå jag skrek tillbaka: ”Har sån jävla kramp att det är svårt att göra annat”. Den sista milen gick snabbt och när vi närmade oss mål gällde det att ligga långt framme. Tog rygg på en cyklist långt ut till vänster och när sista kurvan kom var det en cyklist framför som motvinden tog hand om varpå jag skarvade vidare och två cyklister skarvade i sin tur vidare på min rulle vilket slutade att jag kom in med tredje bästa tiden på Vätternrundan 2007! Så i de inofficiella resultattabellerna var vi sex personer som cyklade på 7 h 43 min varav den gamla OS-guldmedaljören Bernt Johansson var en av dessa. Det bästa med att ha cyklat Vättern snabbast är att aldrig mer behöva göra om det…
/Mattias 2007-08-14
