Slalommamman

Det kom ett brev till DN:s sportredaktion. En mamma reagerade på Johan Esks krönika om slalomföräldrar som är beredda att lägga ner vad som helst för att ge sina barn förutsättningar att lyckas i sin idrott. Slalommamman ville ge sin egen bild. Här är hennes berättelse om resorna, relationerna, pengarna, problemen – och glädjen.

Påsken 2011: Vi var en riktig skidfamilj från Stockholm. Åkte till Sälen jul, sportlov å påsk. Dottern fräste på i Tomasbacken. Bredvid hade en slalompappa satt kortkäppbana å tränade sin son. Han såg när min dotter åkte. Tyckte hon åkte bra. Frågade om hon ville testa banan. Det ville hon.

Sen var hon fast. Insåg att det här var hennes grej.
Pappan var engagerad på ideell basis i ASP (Alpine Ski Pool). Ett enmansföretag som erbjuder slalomkidsen i Sverige extra träning oavsett klubbtillhörighet.

Jag var ute efter ett företag som jag kunde göra mitt examensarbete på IHR för. Eftersom även jag älskar skidåkning kändes det klockrent att göra examensarbetet för dem. Å så blev det.

Lycka.

Sommaren 2011: Jag följer med ASP på deras sommar camp i Juvasshytta i Norge. Jag skall göra de sista intervjuerna och observera hur gänget arbetar på plats. Dottern följer med. Får vara med på slalomkidsens träning. De i fartdräkt å tvåfärgade POC-hjälmar. Hon i Everesthjälm, Everestbyxor å ärvd jacka. Slalomkidsen i riktiga SL-skidor. Många hade två likadana. Hon i Twintip. Tredje dagen ser jag hur någon åker med ett barn i famnen. Det är dottern. Tydligen var hennes barnpjäxor allt för mjuka. Var nåt med antal flex. Kraschen slutar med ett besök på akuten å kryckor i några veckor. Men dottern sa att det här tänker jag fortsätta med.

I mina intervjuer frågar jag några av slalomföräldrarna hur upplägget är. Vi sitter ju ändå uppe på en glaciär i Norge. Å det är mitt i juni. Nån sa att det kommer bli tufft för dottern om hon väljer att hoppa på slalomcirkusen när hon är så pass gammal, 11 år. Blir svårt att komma ikapp, sa de. Nån annan sa att jag som slalommamma kommer få det tufft. De andra föräldrarna har ju haft många år på sig att sakta växa in i sporten. Nån sa att det kostar 150 000 kronor per år. Minst 30 semesterdagar. Å en å annan skilsmässa.

Lät ju inte sådär lockande. Men de överdrev säkert en hel del. Trodde jag då.

Hösten 2011: På höstlovet följer vi med på läger i Stubaital i Österrike. Jag hade köpt en mycket begagnad fartdräkt för en flaska rödvin av en snäll slalomfamilj. Dottern var överlycklig. Gör inget att den är trasig. För då ser det ut som jag åkt massa, sa dottern. Väl på alptoppen reagerar vi båda på att ligga på dryga 3000 m.ö.h. Blev nog en chock både för dottern å mig.Hon kräks. Får huvudvärk. De mer erfarna slalomföräldrarna säger åt oss att dricka Resorb. Ska tydligen vara bra. Så det gör vi.

Vintern 2012: Lägren i Sverige försenas av den obefintliga snön. När den väl faller bilar vi upp till Björnrike ett par gånger. Sen blir det några backar i Dalarna vi aldrig har hört talas om. Tävlingsdebuten sker i Nybrobacken.

Hon blir diskad i första åket. Trodde att blindkäppen var en riktig käpp. I andra åket kommer hon näst sist. Hon är överlycklig. Hennes mål var att inte komma sist.

En av de två sönerna bestämmer sig för att även han vill börja tävla. Första tävlingen kör han på systerns avlagda twintips, Everestbyxor å vanlig täckjacka. Blir diskad i första åket. Tar första käppen från fel håll.

Till andra åket har vi köpt ett par begagnade slalomskidor av en snäll slalompappa. Åttaårige sonen kör felfritt å är överlycklig. Fast helst vill han ha fartdräkt. De har ju alla andra. När vi kommer hem efter den avslutande tävlingen i Hamra är det maj. Jag är helt tom på energi. Ser tillbaka på året som gått. Inser att allt ändrats drastiskt. För alla i familjen.

Sommaren 2012: Bidde inget sommarläger för oss. Fick inte till det.Varken tidsmässigt eller ekonomiskt. Mindes vad slalompapporna sagt året innan. 150 000 kronor. 30 semesterdagar. Skilsmässor. Shit. De skämtade inte. Maken å jag delade upp semestern.

Flera av de nya slalomvännerna hade under sommaren varit i USA å i Norge på läger. När augusti kom drog de på inomhusläger i Holland. Vi stannade hemma.

Dottern var riktigt sur för att hon inte fick åka till USA. Sa att jag borde skaffa ett jobb där jag tjänade mer pengar.

Hösten 2012: Dottern väljer att inte vara med på barmarksträningen. Spelar hellre fotboll. Vi bokar in två skidläger till Alperna. Vecka 41 åker vi till Stelvio. Dottern tar ledigt från skolan en vecka. Får med sig läxor. Men inte så många. Fröken säger att hon inte riktigt vet vad eleverna skall göra veckan som kommer. Förstår att det inte är poppis att ta ledigt mitt i terminen.

Nästa läger går till Stubai. Maken säger att vi inte har råd med det här. Som tur var fick vi tillbaka på skatten båda två. Så det löste sig lite. Men inte helt.

Måste tänka smart. Måste shoppa begagnat. Byta med varandra. Annars går det aldrig. Ändå hamnar vi på astronomiska summor som inte finns. Hur tusan gör alla som har dubbla uppsättningar av såväl slalom, som storslalom, som Super-G? Dubbelt av allt. Å nytt av allt. Jag fattar inte.

Jag jobbade i galet högt tempo för att kunna ta ledigt för slalomresorna. Hade behövt gå ned i arbetstid för att mäkta med. Men då skulle vi ju inte ha råd. Hade bröstsmärtor som accelererat sedan jag kom hem från Alperna. När jag kom hem en kväll slår bröstsmärtorna ut mig. Jag kan inte andas. Sjukvårdsrådgivningen sa till mig att åka in till aktuten. Genast.

Sa till Vitrockarna att det förmodligen var efterdyningar från höjdsjukan jag drabbats av i Stelvio å att det hade triggats i gång när vi återvände till hög höjd. Tror inte jag, sa Vitrocken. Diverse provtagningar, EKG, lungröntgen å lungskiktröntgen senare säger Vitrocken att det inte är något fysiskt som felar mig. Det är Livet som felar mig. Kan det vara stress,frågar han. Jo sa jag, men det hamnar man ju inte på akuten för. I alla fall inte när man är nyss fyllda 40. Jo, sa Vitrocken å höll mig i handen. Du har just gjort det.

Vintern 2012/2013: Maken åker på ett av de första lägren med dottern å återvänder lyrisk hem. Han har sett blicken i dotterns ögon. Det här måste vi bara få till säger han. Några helger senare åker hela familjen upp till Björnrike. När vi kommer hem ser vi att vi får avslag på ledighetsansökan till skolan. De anser inte att sport är giltigt skäl för ledighet. Men hur gör alla andra då undrar jag. De som inte bara varit på två läger i Alperna i höst. Utan fyra läger. Plus långhelger till Härjedalen å Jämtland.

Nu: Jag landar i att jag älskar den här galna slalomcirkusen. Men den har ett högt pris. Slalomen kostar inte bara kronor å ören, utan även frånvaro från skola. Semesterdagar från jobbet. Plus att risken finns att slalomkidsen tröttnar om de aldrig får vara hemma å softa. Vi väcker dem innan sju på helgerna. De missar kalas eftersom de är 50 mil bort. Plus att fotbollstränarna inte är helt förtjusta i att målvakten drar i väg på helgerna när det är matcher å cuper.

En dag efter en träning slås jag för en kort sekund av tanken. Vad händer om dottern plötsligt säger att hon vill sluta? Då ”sparar” vi 150 000 per år som vi inte har. Kanske äktenskapet repar sig om vi är hemma lite mer. Jag kanske kan komma igång med min egen träning igen istället för att bara köra bil land å rike runt under veckorna.

Sen tänkte jag lite till. Insåg att även om dottern väljer att lägga av har vi ju två barn till. Som fortfarande älskar slalom. Å jag älskar ju oxå det här. Älskar all skidglädje som kommer med sporten.

Så vill mina slalomkids fortsätta så ska jag göra allt för att stötta dem. Men jag får göra det på mitt sätt. Jag kommer aldrig mäkta med att göra som de som går all-in. Betyder det då att mina barn inte kommer att nå framgångar i den här sporten? Om de verkligen vill så går det nog. Om de förstår vikten av att nöta in träningarna på hemmaplan. Om inte fotbollen eller något annat tar över. För det är inte nu de ska vara bäst, som deras tränare säger. Det är när de är runt 25.