Yes folk, det är dags för mig att överlåta skrivandet till någon som upplevde HÅEC från insidan (jag var bara med lite på utsidan i år). Gästbloggare Rickard Norlin, exklusivt för multisportbloggens läsare:
Tävlingsdagen, 07:45… Stämningen nedanför Tännforsen är alltid lika nervös. Många hårda timmar ligger framför en när man sätter sig i kajaken och glider ut mot startbojarna. Kvällen innan hade jag bestämt mig för att ligga nära några jämnbra kanotister i starten för att få en bra våg. Men två minuter innan start kom jag på att jag inte kände igen någon runt omkring mig på startlinjen… Trots detta fick jag en bra start och hittade snabbt en bra klunga som höll en lagom fart fram till första forsen. Väl inne i forsen satt jag stabilt i min Griffin och kunde avancera lite i fältet. Plötsligt skymtade jag en Rocket som försökte komma förbi till höger om mig och i den sitter Olof Solberg. Jag såg även en vals rätt framför Olof och tänkte “det där kommer inte gå bra”. Någon sekund senare badar han… Så går det om man försöker passera mig! Dags att byta till surfski nu Olof?
Nere vid 90-graderssvängen går jag nära väggen för att undvika bakvattnet till vänster när två personer går runt precis framför mig. Att stanna där var inget alternativ så jag slänger ur mig några fula ord och fortsätter paddla mot dem, “de har ju hjälm”. På något oklart sätt tar jag mig förbi utan att mosa vare sig kött eller kolfiber, var de tvungna att slå runt just där? Resten av paddelsträckan flyter på bra och jag plockar några placeringar på sjön där jag känner mig stark i motvinden. Många kanske tyckte att sjön endast var misär, men jag njöt av att få kämpa i lite hårda förhållanden. Något jag inte njöt av var det nya lyftet till kajakupplägget, DET var misär…
En av multisportens alla grenar, kajaklyft. Här gör Rickard alltså ett vanligt lyft, det sista lyftet var däremot ett misär-lyft.
Hur som helst växlade jag som 19:e man vid Kyrkan efter två timmar och fyra minuter vilket jag är nöjd med. Efter att ha tryckt i mig en halv banan och satt på midjebältet började jag springa mot toppen. I början av skidbacken sprang jag om en kille som med ett plågat ansiktsuttryck gick baklänges upp för berget. Han måste ha haft ordentlig kramp i vaderna! Jag hade ständigt nya ryggar framför mig att jaga ikapp och nära toppen gick jag om John Andén. Först då förstod jag att jag måste ligga bra till i tävlingen, John har ju en lång rad med bra placeringar i Åre! Under utförslöpan plockade jag ytterligare placeringar och växlade som 9:a i Huså. Utförslöpningen är helt klart den roligaste delen av HÅEC, här är det bara att släppa på och leka att man heter Kilian Jornet.
Förra året väggade jag stenhårt på cyklingen och halva startfältet passerade mig medan jag med krampande ben försökte trampa mig genom alla helvetesträsk mot målet. I år var jag rädd för att detta scenario skulle upprepa sig… Så när jag tidigt under cyklingen blev omkörd av en klunga utan en chans att hänga på tänkte jag att det var kört. I stigningarna efter att man passerat vägen såg jag Jakob i Team Bergstrand bakom mig och trodde att han genast skulle gå ikapp. Jag tryckte i mig en gel och trampade vidare och ingen kom ifatt mig. Inte förrän efter nedförsbacken mot gruvan, där körde Jakob Bergstrand ikapp. Jag förstod att han var snabb utförs så jag körde hårt upp för grusbacken vid Björnen, passerade en kille och lämnade Jakob bakom mig. Vet inte hur stor lucka jag hade när nedförsbacken började, men nere i botten var han ikapp igen! Den här gången klarade jag inte att cykla ifrån honom och vi körde tillsammans fram till sista backen upp till Getrappet. Strax innan backen vänder han sig mot mig och säger, “downhill är min sport, så om du är före mig ner i Getrappet kommer jag ligga bakom dig och skrika”. “Det beror på hur stor lucka jag har där” svarar jag och tänker att jag ska vara lika stark som en sönderdopad Lance Armstrong i backen! Tyvärr så var jag inte det och Jakob var först ner i Getrappet… Innan jag kör ner kollar jag bakom mig, ser ingen annan cyklist och tar det lungt ner till målet.
Trots att jag förlorade 10:e platsen och i stället rullade in som 11:a är jag otroligt nöjd med min prestation. Förra året blev jag 45:a så jag har ju förbättrat mig lite! Det känns skönt att få ett kvitto på att all träning har gett resultat och att studentfestandet inte ruinerade formen fullständigt.
Grattis till Haglöfs-Silva laget, ni krossade!
Om 363 dagar smäller det igen och då kommer jag ha tränat som ett monster, akta er!
Tre vinnare, glada killar. Först har vi årets vinnare och sen har vi framtida vinnare. Här på bilden har Robban precis svarat “jättegammal” när Rådjurs-Rickard frågat om hans ålder, och Tobbe har precis överlåtit prefixet “Rådjurs-” till Rickard och söker därmed ett nytt och mer moget nick-name.
