Tid för fred, sprickor i den skyddande muren

Nu blir det ingen 14:e bildbomb med halvtaskiga bilder från vackra vyer. Egentligen vill jag säga något om det som betyder något på riktigt. Det stämmer att omgivningarna är fantastiska och hela dygnets ljusa timmar bjuder på obegränsat med tid i lucky zon.

Det som börjar smyga fram (eller snarare nötas bort) är de vassa kanter som “skyddat” mig under flera år av övertriggat “fight-and-flight” system. Kontakt med en typ av varande som jag hade glömt existerar. Just nu kanske det mest känns hos mig själv, kanske någon vän som känner mig bra skulle notera en liten ändring. En månad i Åre gör saker med min människovarelses funktion. Bra saker. Om jag vore en bank så är det slut med alla små påfrestande uttag, dag efter dag efter dag. När jag släppt lite på garden finns det utrymme för insättningar, plussa på kontot, samla ihop det människomässiga till en fungerande enhet igen. Nej jag säger inte att det är lätt. Det är ett långt slagsmål det här, just att jag ska sluta mura in mig med tunnelseende och växa/läka ihop igen. Det känns som att det trots allt kan hända. För att det är en helt villkorslös tillvaro här. Acceptans och tolerans och värme och vänlighet. Så jag börjar ge upp. Tar emot och bygger upp, slipar ner kanterna, samlar in allt som är bra utan så mycket värderingar eller funderingar om sakernas natur. Författat med utsikt över Åresjön, ackompanjerat av brus från Susabäcken, före en tur upp på berget. With love, nu upp till stenskravel och svalkande vind på toppen.
1405241788161

Be first to comment