Det är kul med jippon och extra kul med jippon som får folk att röra på sig. Men ska man springa jippolopp så ska man försöka starta så tidigt som möjligt, vilket jag lyckades med denna gång (till skillnad från Göteborgsvarvet). Det var 11 173 löpare som kom till start varav 5 549 kvinnor, att det är så stor andel kvinnor måste vara någon form av rekord. Roligt!
Det var inte lika mycket publik och aktiviteter runt banan som vid Midnattsloppet i Stockholm. Det regnade brutalt när vi stod och väntade i startfållorna och att starten dessutom sköts fram fem minuter genererade inte så många positiva tankar.
Jag hade läst på om banan och den 700 meter långa backen till Masthuggskyrkan som skulle komma efter 7 km och laddade för den. Och när det kom så var den inte så brutal som jag hade föreställt mig, positiv överraskning! Kanske har alla pass i Ursvik förbättrat min förmåga att hantera backar. Min tanke var att hela tiden hålla mig lite under 5.00 min/km fart för att kunna komma in under 50 min. Och planen höll, kunde till och mer öka lite det allra sista och sprang in på 49.19, vilket jag var väldigt nöjd med. Det är min snabbaste noterade miltid. Jag hoppas kunna förbättra den lite till nästa lördag när det är Kistaloppet som ska ha en lite flackare bana. 
Glatt gäng!
Nöjda vid målgång trots att min middag var extremt nära att komma upp.
Rosa överallt.
Jag måste jobba med mina tankar när jag springer lopp. Jag hinner tänka så många negativa tankar när jag springer, hur jag är långsam, hur jag inte tränat tillräckligt, att snart bryter jag, att jag aldrig mer ska springa en meter och absolut inte något lopp. Alla tankar som såklart är borta när jag med ett stort leende springer in i mål. Det slår aldrig fel. Jag tror det vore klokt om jag kunde fokusera på lite mer positiva tankar de där mittenpartierna av löptävlingarna. Det får bli min utmaning till Kista.
//Sara
