Bobbo Nordenskiöld om vildmark.
…och därför stod jag alldeles nyss här och spanade. Det var tyst. Maxat tyst. Så tyst som du inte får det på många andra ställen. Här uppe gick ingenting fort idag, allt var lugnt. Jag var själv (men inte ensam). Däremot var det på gränsen till fruktansvärt att springa upp, ville verkligen springa så mycket som möjligt/hela tiden och med den inställningen är ett berg mer lite mer än 1000 höjdmeter en sk. “killer”.
Skymningarna. Behöver inte komma speciellt högt upp för att förtrollas av berg och sjön, utsikt väl värd att kämpa för.
En annan kväll var utgångspunkten Edsåsdalen, dagarna med fantastiska förhållanden bara tickar in. En sommar, en höst, alla soliga varma dagar, det är omöjligt att sitta inne. Den här turen spårade ur så pass att vi famlade hem i bäckmörker sedan. Pannlampans tid är kommen.
Fridlyst fjällfä vid Vita Renen.
Rally-Kalle rattar “like a boss”.
Going home!
Så som vi håller på lär det snart inte finnas någon vildmark kvar. Det gör mig ledsen att tänka på. Förhoppningsvis har jag fel och alla börjar tänka mer på vår natur och miljö istället för fler Thailandsresor, ny platt-TV och senaste mobiltelefonen. Någon som verkar tänkt lite som jag är en gubbe som heter Peter och är från Belgien. I april startade Runfortheclimate-Peter sitt löparäventyr i södra Spanien, sen sprang han genom Frankrike, Belgien, Nederländerna, Tyskland och Denmark till Sverige. Sakta men säkert börjar han närma sig sitt mål: Duved. Dit springer vi med honom från Åre torg (idag).
