Emil, min vän och fd kollega från Länsrätten, drog med mig till Sickla Trail Run igår. Jag hade glömt att vi pratat om det för en månad sedan, så när han frågade om jag skulle följa med blev det väldigt bråttom. Stressa hem från kontoret vid Skanstull till Kungsholmen, leta reda på pannlampan, snöra på trailskorna, springa till tunnelbanan och åka till Sickla. Träningstävlingen går varje vecka. Först springer man tillsammans ett uppvärmningsvarv om 2,2 km i slingan. Det var verkligen trail, leriga stigar upp och ner. Därefter startar tävlingen som är två varv på samma bana. Jag är inte så van vid att springa terräng, och absolut inte i mörkret. Det var verkligen en utmaning. Dessutom var det lerigt och halt så väldigt mycket fokus på att sätta fötterna rätt. Men väldigt roligt! Snälla Emil sprang tillsammans med mig och guidade mig. Tur var det för det var lite för mycket att hålla reda på för att dessutom se och följa reflexerna. Det gick bättre för varje varv, allteftersom jag vågade slappna av mer. Riktigt roligt!
Väldigt leriga skor. Nästan lika leriga fötter.
Min vän Emil.
Engagerade människor som ordnar ett lopp varje vecka gör mig glad.
Med pannlampa! Har hittills bara använt lampan när jag åkt längdskidor. Insåg att den var rätt klen jämfört med de mer rutinerade traillöparnas lampor. Emil sprang bakom mig och lös upp min väg. Jag kanske får investera in en starkare.
Jag älskar kontraster, två timmar innan jag klafsade runt i leran med pannlampan satt jag på mitt juristjobb bland parfymerna och skrev avtal.
//Sara
