Det här var VM 2013 i Costa Rica. Om drygt en vecka är det dags igen! Världsmästerskap i Adventure Racing, den här gången i Ecuador. Hade bilden ovan visat cyklister under en cykeltävling hade det blivit ett ramaskri utan dess like.
I Läkemedelsboken 2014 kan vi läsa följande: “Även intravenösa infusioner är förbjudna utom i samband med kirurgiska ingrepp respektive vid akutsituationer. Idrottsutövaren måste lämna en sk. Declaration of use till WADA respektive RF. WADA har angett att injektioner/infusioner på mer än 50 ml per 6 timmar är förbjudet om det inte sker på sjukhus.”
Det är mycket effektivt att ge idrottare intravenös energi och näring i samband med hård (upprepad) fysisk ansträngning, eftersom upptagningsförmågan blir exeptionellt god när lösningarna slipper processas i matsmältningssystemet. Vid skidskytte-VM i Östersund 2008 fick allmänheten en inblick i användandet och problematiserandet kring sprutor och nålar i samband med idrott. Utlösande faktor var ett fynd med nålar och droppåsar i närheten av de aktivas arena.
– Om de har använts i samband med tävlingarna så har det skett i strid mot dopingreglerna. All intravenös infusion är förbjuden numera, säger Garle till Östersunds-Posten.
– Det har funnits en tradition, framför allt i de före detta öststaterna, att ge idrottare olika typer av lösningar via dropp, konstaterar Mats Garle. Från och med skidskytte-VM i Östersund har det varit förbjudet att ge de tävlande vitaminlösningar intravenöst.
Nu kanske du undrar varför vi plötsligt transporterade oss från allsidig kost till intravenösa infusioner. Det är en rimlig fundering, men förhoppningen är att skippa några mellanled av “MittVal” från Apoteket och E-caps under tävling och gå rakt in i den mer problematiska gråzonen av piller- och pulverbruk bland idrottare. Jag angriper “every day use” och vardagsbruk av tabletter i olika (prestationshöjande) syften, och slentrian/rutinbruk av tillskott o/e läkemedel.
Vi börjar med “Dr. Hypothyreos” som härjat/härjar bland amerikanska långdistanslöpare. Situationen har uppmärksammats i en artikel i Runners World. Idrottsforskaren och löptränaren Steve Magness har också skrivit ett uttömligt inlägg i ämnet på sin blogg Science of Running. I samband med att fråga lyfts, och eventuella prestationshöjande effekter diskuterats, har olika aktörer inom idrotts(medicin)världen även talat om medicinernas status på dopinglistan. Något som är potentiellt skadligt för hälsa och välbefinnande när det används bortom strikt klinisk indikation, något som kan användas för viktmanipulering och maskering av förbjudna substanser – borde det inte regleras hårdare av WADA?
Att frågan är komplex råder det ingen tvekan om, som Magness skriver: “Can someone simply overtrain and make it appear like there is a thyroid problem? The answer is maybe and no.”
Så, hur vanligt är det med hypothyreos bland unga friska elitidrottare? Är det rimligt att Galen Rupp, Ryan Hall och Carl Lewis behöver medicinera sina sköldkörtlar? Receptbelagt levothyroxin är inte dopingklassat, men diagnosen verkar inom en stor gråzon och det har pockat upp en del diskussioner om det här pillertrillandet.
“But in the wake of doping scandals all across the sporting world, athletic websites are rife with speculation about hypothyroid medication being used as a performance-enhancing drug. After all proving that a drug improves performance is often difficult.” LetsRun.com
Vi tittar en kort sväng på mer folkliga tabletter som frekvent brukas av alla möjliga kategorier av idrottare, från Korpen till Olympiska spelen. Non-steroidal antiinflammatory drugs (NSAID) är preparat som t.ex. Voltaren och Ipren. Dessa mediciner är inte dopingklassade, men visst har de en bevisad smärtstillande och inflammationsdämpande effekt, något som många idrottare utnyttjar mer eller mindre ofta. När det handlar om okynnesätande tas de t.ex. för att minska träningsvärk (i tron att det påskyndar återhämtning om man dämpar och hämmar muskulär svullnad och ömhet) eller för att under lång tid maskera smärttillstånd som inte alls är av akut/inflammatorisk natur (t.ex. stressfrakturer och kroniska hälsenebesvär).
NSAID är bra – när preparaten används på rätt sätt vid rätt tillfälle och under en begränsad tid. Under det första dygnet efter muskel- och sårskador kan exempelvis antiinflammatoriska medicin begränsa skadans omfattning och leda till snabbare rehabilitering. Faktum kvarstår: det är fortfarande alltför vanligt att tabletterna intas av fel anledning, eller i fel dos. Kroppen har egna mekanismer där en inflammatorisk reaktion är nödvändig och ofta en förutsättning för optimal återhämtning av muskelskador på lång sikt, och intar man antiinflammatoriska preparat fel kan effekten bli den motsatta – att kroppens egen läkningsprocess hämmas och läkningen bli sämre på lång sikt.
Jag är medveten om att dropp, Levaxin och NSAID möjligen inte är det första du tänker på när du är på väg mot pillerhyllan för att göra några välbehövliga inköp i syfte att förbättra/förlänga din idrottskarriär. Den restriktiva hållningen gentemot kosttillskott och mediciner inom den svenska (elit)idrottsrörelsen är dock en konsekvens av “spin off”-effekten av en pillerburk. Tar du C-vitamin för att slippa frukt är det nog bäst att ta kalcium också. Utifall att. Extra protein, bäst att ta pulver för att verkligen ligga plus. Lite ont i hälen, tar en Ipren. Och Voltaren. Kanske ska ta båda? Och vad var det där om ämnesomsättningen, Zink verkar inte funka så bra, jag kanske behöver sånt där… Levaxin? Ni är med mig. Keep it simple handlar om att äta mat och göra sin träning. I specialfall kanske det behövs extra proteiner, D-vitamin är bra för oss nordbor, järn kan behövas om du är kvinna, elektrolyter och extra kolhydrater vid påfrestande tävlingar, men i övrigt: stay away från tablettburkar och pulver (om inte din läkare säger annat).
