Välkommen till tävlingarna! Världsklass-skidåkning precis utanför husknuten.
Jag skulle aldrig titta på utförsåkning på “TV” men när det bjuds sport och evenemang livs levande live, likt den gångna helgens världscuptävlingar i Åre, så är det en annan sak!
Livs levande Lucia i Åre gamla kyrka. Jag har blivit kallad “hippie” förr, och det har väl sina orsaker. Det här kommer delvis handla om att jag föredrar “Livs levande live” istället för att konsumera en ny platt-TV varje år och ha alla Appel-video-data-stream-sound-wifi-book-applikationer som ska göra livet bra och innehållsrikt. Innehåll baserat på hårda paket, materiella ting. Ärligt talat, är det någon som ser rimligheten i att varje bostad på samma villagata ska innehålla en egen gräsklippare, motorsåg, häcksax? Det är knappast så att du kör din fina, dyra, köpta maskin varje dag. Det skulle gott räcka med en av varje, sen får bostäderna ta mig tusan dela. Miljön blir glad, grannsamverkan utvecklas, och de insparade pengarna kan läggas på upplevelser istället. Livs levande live.
Det får mig att tänka på hur många runt mig som har extremt enspåriga liv. Träning och träningspass och idrottsprylar är det enkla spåret. En skyddad verksamhet av rutiner och förutsägbarhet där omvärlden kan stängas ute utan pardon. Många omkring mig lever i en liknande verklighet, eller overklighet om man så vill. Fantastiska människor och sammanhang som jag trivs fint med, men fortfarande en speciell (o)verklighet: där träningen på schemat och nattsömnen och de regelbundna måltiderna är nästan allt som betyder något. När hamsterhjulet börjar snurra för fort eller bara snurrat och snurrat och snurrat för länge är det stor risk att den mentala tröttheten lamslår kroppen, trots de finslipade rutinerna som ligger helt i linje med planerna om prestationer och stordåd. Ibland får jag känslan av att träningen är min borg. Även min borg. En ursäkt, en mur, en tillflykt. Nu har jag redan blandat högt och lågt så utvecklar resonemanget i senare inlägg.
