När man har genomfört ett lopp har jag en ful ovana att bagatellisera bedriften. Man klarade ju av det, då var det inte SÅ jobbigt ändå. Det var lite samma sak med Ursvik Ultra, som jag genomförde första gången 2014. Inför detta års upplaga hade jag lyckats bagatellisera även detta lopp (hur fan man nu kan göra det). Jag hade förträngt hur ont det faktiskt gjorde.
Jag, Fredrik och min kollega Pascal möttes upp på Odenplan i lördags kväll vid 22:15-tiden för gemensam transport till Ursviks motionsgård. Kontrasterna mellan våra klädval jämfört resterande individer på tunnelbanan var lite komisk.
Väl på plats fick vi tag i varsin nummerlapp innan vi gick in och bytte om i det spartanska omklädningsrummet som var abonnerat för detta lopp. Det var ju några minusgrader, men min chansning på korta tights, långa tights, långärmad funktionströja samt kort regnjacka visade sig vara lagom varmt. Kroppen genererar ju en del värme när pulsen stiger.
Vi hade kommit överens om att försöka hålla 6 min/km löptempo och gå i de värsta backarna, vilket tillsammans med lite depåstopp etc. kanske skulle kunna generera en sluttid på runt 8 timmar. Det fick bära eller brista.
Första varvet ser man ju lite som en “uppvärmning”. Man känner lite på banan, bekantar sig med omgivningen och försöker springa lätt för att inte slå sönder benen i onödan. Varv ett gick på 1:31 vilket låg i linje med vårt uppsatta tempo på 6 min/km.
Andra varvet genomfördes också hyggligt odramatiskt. Fokus ligger ju mycket på att äta och dricka ordentligt då man håller på så jäkla länge. Vi kutade runt där i skogen och käkade och försökte få tiden att gå genom att prata om lite allt möjligt. När man springer i mörk skog och bara har pannlampans sken att fokusera på hamnar man nästa i någon form av meditativt tillstånd. Det är en ganska mysig känsla. Andra varvet avverkades på 1:35.
Under tredje varvet började man känna att ett Lidingölopp hade avverkats. Benen var inte lika kvicka längre, men man försökte fortfarande trycka undan tanken på att kroppen hade börjat klaga. Nu började man dock komma ikapp folk som av någon anledning hade sänkt tempot. Detta gör ju såklart att man känner sig starkare, och det är alltid en välkommen känsla. Natten fortsatte att koppla ett hårt grepp om Ursvik, och längtan efter solen gjorde sig påmind flera gånger. Klockan 04:46 hade vi avverkat 3 varv. 3an avverkades på 1:36
Väl ute på varv fyra började smärtan kännas ordentligt. Inte bara det “klassiska” som knän och anklar – nu ville även fotsula, rygg, axlar och nacke vara med och dela på megafonen till smärtcentrat. Solen började dock gå upp, så mentalt kändes detta varv hyggligt då solen bröt igenom och miljön förändrades. 4e varvet avverkades på 1:40.
När vi klev på sista varvet var det inte kul längre. Eller, det var ju “kul” att det var sista gången man skulle ge sig ut i skogen, men jag hade ju inte blivit ledsen om loppet hade varit 60km istället för 75km. Nåja, 15km till kan man väl tröska sig igenom. Vid denna tidpunkt var smärtan visserligen hög, men ganska konstant. Det tilltog inte särskilt mycket, och det var ju en vinst i sig (man blir glad för det lilla). Vidare så hade vi förstått att sub 8 inte skulle gå. Ingen av oss var särskilt pepp på att öka tempot, så vi körde på de krafter vi hade kvar och beslöt oss för att genomföra sista varvet tillsammans oavsett. Misären ersattes av glädje ju närmare målet vi kom, och sista 3 km, som avverkas på elljusspår, kändes som en nedförsbacke. Smärtan ersattes med endorfiner. Sista varvet gick på 1:45, vilket gjorde att sluttiden blev 8:09:14 och en delad 14e plats.
Alla tre är väldigt nöjda!
Väl hemma vid 10-tiden på söndag morgon kraschade jag i sängen och sov till 17:00. Körde en paus i soffan med TV fram till 23, och kraschade sedan igen fram till 07 imorse. Fasen vad trevligt det är att sova!
Jag kan nästan påstå att 8 timmars slit i en kolsvart skog en lördag natt i minusgrader faktiskt kan vara värt det när man är på upploppet. Den känslan är lurig att beskriva. Har du väl smakat på den är du nog fångad. Det är nog lite som heroin.
Målgång: undertecknad, Pascal och Fredrik.
Fredrik och undertecknad efter målgång.
/Daniel
