Såhär när vintern skändar de vårkänslor som börjat blomma upp under ett par varma veckor kan förhoppningsvis ett par rader om mangofördrivning pigga upp.
På senaste har det varit mycket jobb och tid borta från skidan av olika anledningar. Med det inte sagt att jag stått på några andra skidor. Livet har snarast karaktäriserats av en total avsaknad av skidor över huvud taget.
Efter denna period av ofrivilligt surfcelibat var det med smärtblandad förtjusning jag satt på vagnen tillsammans med efterfestare som ivrigt eyeballade min kaffekopp på vägen mot upphämtning av skida, kamrater för att sen åka söderut mot Kungsbackafjorden. Det hela piggades upp ytterligare av att kamraten trasslade bort sig i sommartidsträsket och gick upp två timmar tidigt. Han fortsatte dagen enligt devisen “Inte sova, bara kaffe”.
Halvdussinet timmar efter att frukosten fösts in i ansiktet lade vi i fem surfskis vid Röde Holme och styrde mot fjordens sydvästra ände.
De starka vinterförnekarna: Trent, Jag, Emma L, Markus och Göran.
Inledningsvis möttes vi av dyningar som låg kvar efter lördagskvällen, de var så uppmuntrande att jag passade på att titta riktigt nära på två av dem.
Markus, Göran och en säl
Väl styrkt av detta rev vi sen av knappt två mil på havet i sällskap av ett knappt tjog sälar. Däremot var vågorna efter ett tag lika frånvarande som nykterhet på stureplan 02:55 en löningsnatt. Slutsatsen var att jag, Emma L och till del Trent behövde 5*1min all out pannan i kaklet med en minuts vila innan fikat var förtjänat.
Intryckt mellan lördagsflanörer, väl styrkta av bakispizza på en skramlig vagn inåt stan börjar det klia våldsamt bakom ena örat. Behovet av att klia blir snart så stort att jag högfrekvent och med en icke obefintlig tillfredställelse rakar bort en kaka av salt. Vetskapen om att jag definitivt hade haft en mer mangoutdrivande och väldisponerad söndagmorgon än en hel del andra på vagnen och att celibatet äntligen var över kommer helt klart ge kraft nog att överleva även denna vecka.
