Inför förra nationella sprinttävlingen kände jag mig som en blankt blad. Jag hade tränat utan möjligheten att jämföra mig och min kapacitet med någon eller något på 8 månader. Det är lång tid. Eller väldigt lång tid rättare sagt. Det krävs is i magen för att fortsätta tro på och våga köra sitt egna upplägg. Jag fick bevisat att jag trots min annorlunda träning har gjort ett riktig bra jobb under höst/vinter/början av våren. Jag har aktivt sagt att jag inte satsar på sprint men sprinttävlingar är bra för min fart och för mig betyder bra 1000m lopp oftast bra maratonlopp(och vise versa).
Inför denna tävling, som går i Hofors, känns kroppen lite tung. Det har blåst mycket i Umeå de senaste dagarna och jag har paddlat mindre än jag velat. Trots detta är jag glad för att tävla, jag kommer köra 200,500,1000 och 5000m där samtliga är långt ifrån “min” tävlingsgren maraton.
Jag ser fram emot en helg med många lopp, mycket mjölksyra och kanske ett besök upp på den där prispallen(det gick ju sist.)
