Tromsø midnattsolsmaraton!

Så fantastiskt vackert!! Jag sprang med ett stort leende större delen av loppet, och hade tårar i ögonen vid starten. Det är något särskilt med maror. Jag blir så tagen av tillfället.

Eftersom jag känt mig hängig sedan jag sprang Blodomloppet i början av juni har jag inte tränat som jag brukar. Var rädd att jag fått någon infektion i kroppen, ville helst bara sova. När jag testade att springa kändes det jättetungt. Så jag har varit osäker senaste veckan om jag ens skulle kunna starta och inställd på att eventuellt behöva bryta loppet. Det måste dock ha varit gräsallergi som kroppen kämpat emot för igår kändes inget av det.

Hela racedagen gick ut på att ta det lugnt och äta ordentligt. Vi gick runt på stan och shoppade lite. Nöjd över att hitta både fin klänning och två löparjackor. Starten skulle gå inne i Tromsö kl 20.30. Speakern uppmärksammade stadens borgmästare som sprang samtliga distanser under dagen, totalt 8 mil, jubel och applåder. Två kilometer efter start var det dags att ta sig över till andra sidan vattnet vilket innebar en rejäl bro. Vi hade konstaterat innan att den slog Västerbron med råge, men den var inte så farlig som den såg ut, tur att den kom i början.

Sen väntade nästan en mils löpning utmed vattnet. Min plan var 3-4 lugna km för att därefter gå ner på 5.30-fart. Eftersom jag gick in i väggen under Stockholm marathon förra året då jag sprang för fort första 15km var jag väldigt noga med att hålla min plan. Det är så lätt att dra på för fort när det känns bra. Det stod mycket folk ute och hejade vilket gjorde mig glad, jag sprang med ett stort leende och high-fivade med massa barn. Lite segt att springa och vända men jag var så fascinerad av naturen. Hittade ett bra tempo runt 5.30 som flöt på fint. Småpratade med en italienare från Milano som höll samma tempo. Många internationella löpare som slutit upp för världens nordligaste mara.

Tillbaka över bron igen vilket gick bra även denna gång. Vi kom åter in till stan med mycket folk ute som hejade och fick sällskap av halvmaratongänget som precis startat. De höll ett bra tempo så skönt att hänga på. Här börjar jag prata med en härligt engelsman. Han var pensionerad lärare och ägnade sig nu åt att springa maraton. Han hade börjat för något år sedan med Athen maraton och betade nu av maror i alfabetets ordning, nu var han på M som i Midnight Sun Marathon. Han hade varit överallt i världen och sprungit. Så cool man! Bäst var Istanbul för det var så vackert men mest nöjd var han med Jerusalem där han persat på 3.51, trots alla kullar. Nästa vecka var det dags för Novi Sad i Serbien.

Efter en tur i stan var det dags för att springa utmed vattnet till flygplatsen och vända. Det kändes som man aldrig kom fram. Sprang och kikade efter Aron som siktade på 3h. När jag mötte honom låg han på placering 13 och jag skrek ett hejarop. Han kom i mål på 2.58 och en 10:e placering! Sjukt bra jobbat! Men jag kämpade på mot flygplatsen som aldrig verkade dyka upp. Skönt med alla halvmaralöpare som jag kunde springa om och känna mig stark. Kroppen började kännas av och göra lite ont vid 30 km, men inte mer än att det gick att slå bort. Började bli nervös över att gelen som vi läst att de skulle servera på de sista två stationerna skulle vara slut. De tre Vitargo jag haft med mig hade jag ätit upp. Så sprang runt och oroade mig för detta i ett par kilometer och blev jätteglad när jag såg dem på nästa station, jordgubbssmak dessutom. Fyllde på med energi och tänkte att det här grejar jag, minde än ett Kungsholmen runt kvar. Räknade ner kilometer för kilometer och insåg att jag skulle ta föra årets pers som var 3.59.21. När det var tre kilometer kvar och vi började springa in i stan la jag i sista växeln och ökade tempot. När jag fick se Aron stå och heja och all publik på upploppet hittade jag ytterligare lite energi och spurtade i mål. En sådan underbar känsla! Klockan stannade på 3.55.03 och jag grät och försökte hämta andan. Möter upp Aron, tar lite mat och dricka och stapplar sedan till hotellet. Benen värker och jag vill helst av allt lägga mig på gatan, som tur är bodde vi nära målgången. Så nöjd och så glad. Får sms från mamma som suttit hemma och följt mig via hemsidan. Är så trött och matt, men att försöka sova så nära inpå ett mara visar sig vars nästintill omöjligt.

Det är den första av mina fem maror som har känts bra hela vägen. Inte någon gång ville jag sluta springa och istället lägga mig på trottoaren. Den där brutala tröttheten och de negativa tankarna infann sig aldrig. Tror jag kan tacka vårens alla långpass för det.

Tromsö levererade verkligen! Så fantastiskt vacker stad och trevligt lopp. Välorganiserat, enkel och bra information och bra support med vätska mm under loppet. Det som var negativt var banans sträckning, otroligt vacker att springa men segt med två vändningar.

Nu har vi lämnat Tromsö för Narvik, staden som Gud glömde. Hit kan man låta bli att åka. Som tur är har vi bara en natt här för vidare färd mot Kiruna och Kebnekaise.