Expedition Alaska – race report (del 1)

Med facit i hand kan vi räkna upp ett par andra tävlingar som lämpat sig bättre för ett lag med 75 % rookies i Adventure Racing. Med facit i hand ångrar vi ingenting (jo, kanske att vi inte knöt fast våra dry bags i båten). Vi fick det äventyr vi drömde om. Och lite till.

Vill du ha möjlighet att åka till Alaska så kan ett tips vara att utnyttja Unibet bonuskod 2018 för att vinna pengar.

Expedition Alaska – på pappret en sju dygn och 67 mil lång världscuptävling i Adventure Racing. So far so good. Addera en amerikansk tävlingsledare och adrenalin-junkie av rang (David Adlard), med uttalad ambition att skapa en episk tävling i stil med klassikerna Raid Galloise och Eco Challenge. Upp till bevis. Mail-briefarnas dramaturgi ökade i takt med magfjärilarnas vingslag:

”Think survival, rather than fast and furious. This is NOT a spandex race. This is the real deal – expect the unexpected!”

”Managing hypothermia is going to be key! Until you’re walking through glacier water, with little icebergs in it, you don’t really know cold water!”

Varför Alaska? Ja, ni ser ju själva. Foto: Kaori Photo.

Åååkej. Men de överdriver alltid lite i Amerikat, intalade vi oss, och fortsatte naivt mula Delicato-bollar och spela in ”inför”-filmer. Kanske borde vi övat lite mer på glaciärräddning och första hjälpen, men hur kul är det? Det skulle visa sig att fler än vi kört struts-taktiken. Även de rutinerade super-hardcore-lagen lät småskakiga på mållinjen;

“An amazing and epic experience filled with many life changing moments including a rescue and near death experience for Jason” /Yogaslackers”

“I don’t think anyone will doubt that Dave’s hype of the difficulty of the terrain and course wasn’t backed up in reality” /Tecnu (vinnare Expedition Alaska)”

“After some of the toughest 7 days of ours lives, we finished in 5th place at Expedition Alaska” /Traces of Nuts”

Från världscupledande Columbia Vidaraid hördes inte ett knyst. De låg nämligen kvar i botten av en glaciärspricka… Nejdå! De kom upp rätt snabbt. Men dåligt skämt åsido, vi tar det från början.

Sightseeing utanför Anchorage, en hyfsat “naturnära” stad.

Alaska-vistelsen börjar med några dagar hos hjältarna John & Chris (Stefans vänner) i Anchorage, som lagom till ankomsten införskaffat ett hus modell XL med ett extra garage att avvara för ”the Swedes”. Vi roar oss med att shoppa björnspray, avnjuta förstklassig sightseeing i Johns monstertruck, och packa om all utrustning tre gånger bara för sakens skull. Därefter styr vi kosan mot Mount McKinley Princess Wilderness Lodge (nåja, låt oss kalla den Lodgen), ett par timmar i riktning Into the wild.

Säkerhetskurs-bonanza på Lodgen. Photo: Kaori Photo.

Väl på plats i Lodgen väntar ytterligare några dagars förberedelser. Utrustningscheck, glaciärkurs, björnsäkerhetskurs och packrafting-kurs. Nog för att just dessa moment kom att bli högst relevanta för vår fortsatta överlevnad, men ungefär här började vi känna: ”Kan vi inte bara STARTA nu?”. Vi hade nu förberett oss i cirka 153 dagar, med alltifrån sponsorjakt, logistikplanering och packning. Packning till förbannelse.

Vårt livs första flaggparad. Fler tävlande än publik, men ändå. Foto: Chris Radcliff

Prolog: trekking (20 km) – vi ska ”bara” upp på glaciären
Så kom dagen med stort S. Starten alltså. Iklädda de ännu neutralt doftande nummervästarna i härlig tvåkvarts-modell kliver vi ur bussen efter ett par timmars resa med många toabesök. Vi befinner oss vid sjön Eklutna Lake. Trots att vi dryper av Sportslick (för den oinvigde; en gelékräm som förebygger skavsår på alla delar av kroppen) får vi nu uppleva en oförtjänt känsla av kändisskap. En filmskola ska nämligen producera en dokumentärfilm om tävlingen (sänds i USA i april, reds. anm), och det visar sig snart att en mikrofon kan dyka upp på i princip alla platser du trott att en mikrofon INTE kan ta sig fram.

Det obligatoriska 10 km-tempot trots sju dygns stundande tävling. Foto: Chris Radcliff.

PANG! Eller ”Klick”. Starten går, och tempot är förstås orimligt högt i relation till tävlingens längd. Vi lägger oss i mitten av fältet, vi är ju ändå svenskar. Efter fem sekunder är fötterna genomblöta, vilket ska visa sig vara ett ihållande tillstånd den närmaste veckan. Tävlingen inleds med 20 km flack löpning längs sjön. 20 minuter in på denna uppstår probläm (termen ”probläm” används hädanefter för problem som inte är livshotande). Lina ligger plötsligt som en liten räka på backen, med ben och armar upp i luften. Foten är stukad. Allt blir svart. Hejdå 150 dagars förberedelser – vi hörs!

Vad vi dock inte tagit i beräkning är att Lillräkans pannben är odlat i Norrlands djupaste urskogar, och således helt inställt på att forcera Alaskas vildmark, även om foten så antar storleken av en pilatesboll. En tanke som visserligen gör henne lite sammanbiten för stunden. Men laget jublar! Av med räkans rygga…rask gång…lätt jogg…det funkar så länge vi rör oss! Stämningen är på topp, och vi firar med 2-3 Delicatobollar. Vardera. Snart är 20 km avverkade, och vi anländer till platsen där vår glaciärutrustning väntar.

Ett snabbt ombyte till kängor och 235 kg prylar. Aldrig tidigare har vi känt oss så hardcore. En uppsjö av pinaler hänger och dinglar från våra ryggsäckar. Snöskor, stegjärn, kängor, klättersele, prusikar, repbromsar, isyxa, hjälm, ice pickets (en skena man slår ner i backen för att rädda en vän) och lite för få karbiner för att det ska vara riktigt säkert (viktigt med låg vikt!). Lägg till obligatorisk utrustning (tält, sovsäck, ombyte, skalplagg, överlevnadsfilt, satellittelefon, pannlampa osv.) och mat för det kommande dygnet. Löpsteget kortas nu något. Matts, som ska agera sista man i replaget, ser hårdast ut då han i tillägg har ett jätteskägg och typ 200 meter glaciärrep dinglandes runt halsen. De andra lagen kallade honom vikingen. Vi kallade honom bara super-Matts.

Innan vi når glaciären återstår dock lite trekking. Vi når en relativt stökig fors, där fler än vi blir fast i jakten på en bra passage. Vi får för första gången känna på det 3-5-gradiga glaciärvattnet, iklädda löpartights. Efter 3-4 försök att ta oss över börjar marginalerna till kritiskt läge minska. Vi MÅSTE över nu. Super-Matts tar täten och trevar sig med stavarna framåt likt en blågul hummer i det midjedjupa vattnet. Strömmen drar i benen som en otålig treåring med övernaturliga krafter. När vi kommit två tredjedelar är vi nära att dras med allihop, och vi trycker i panik fram Matts i en push som tar oss sista biten i land. Puh! Fyra torsos vandrar i raskt tempo vidare, och vi får snart tillbaka känseln i benen. Första utmaningen avklarad, och vi når snart starten på glaciären.

Inte vi – men rent teoreiskt samma procedur. Foto: Chris Radcliff

Sträcka 1: glaciärvandring (64 km) – lyckligt ovetandes
Innan vi åkte undrade ekonomen Lina om det verkligen var nödvändigt med en isyxa per person. Kanske kunde vi spara lite vikt och pengar där? Övriga tyckte att det verkade som en dålig idé, och med facit i hand (åtta personer ramlade på ett eller annat sätt ner i glaciärsprickor under tävlingen) kändes det ganska skönt att slippa kasta isyxan mellan oss. Den som nu oroar sig för lagets fortsatta överlevnad kan vara lugn. Smeknamnet Super-MädZ hade sina grunder. Medan vi andra hade begränsad (läs ingen) erfarenhet av att gå på glaciär hade Matts, friluftsinstruktör/klätterinstruktör/allmän Outdoor-expert till yrket, stenkoll. Dock inte likvärdigt med att vara immun mot glaciärsprickor.

Fixa, trixa, rodda innan glaciären. Foto: Kaori Photo.

Starten på glaciärsträckan aka den oändliga vandringen. Foto: Kaori Photo.

Med varsin isyxa i handen börjar vi gå, med 10 meters rep mellan varje person. Det är sen eftermiddag, och det kommande dygnet ska spenderas på glaciären. Navigatören Stefan går först. Statistiken säger att han är den som med 85 % sannolikhet kommer ramla ner i en spricka, om olyckan är framme. Jag går som andreperson, och kommer med 85 % sannolikhet att behöva leda räddningen (slå i ice picket och påbörja någon form av räddningsaktion i minst 12 steg). Detta oroar mig lite, då jag även går under namnet fiskminnet. ”Hur var det nu igen…prusiken…repet…åttan?”. Det finns mycket tid för reflektion.

“Om man ändå tagit med sig fusklappen…”

Första delen av glaciären består av massiv is med synliga sprickor. Vi går sicksack mellan dem, och leker äventyrare när vi får använda isyxorna för att ta oss upp över branta kanter. Det handlar mest om att kliva/hoppa över hål, vissa till synes grunda, andra avgrundsdjupa och svarta som natten. Du kollar helst inte ner. I MTB-cykling är ju regeln nämligen att ”man hamnar där man kollar”.

Isyxan kom till användning. Tur vi hade varsin…

Vi äter något litet varje halvtimme, och vid vissa pauser ”coilar” vi ihop repet för att samlas och stämma av läget. Vi växlar placering med närliggande lag, och småpratar lite. Vid det här laget är det ingen av oss som vet att Marco i favorittippade Columbia Vidaraid ramlat ned och skadat axeln i en glaciärspricka. Vi som ligger längre bak i fältet har turen att kunna följa Waypoints på en gps (endast tillåten på glaciären), för att kunna gå där det är färre sprickor. AR-legenden Mike Kloser, som satte upp dessa, gick dock efter Vidaraid. Oturligt nog. (OBS! Det gick bra för Marco. Räddningen finns faktiskt på film, och han fick lift med en helikopter till säkrare breddgrader).

Checkpoint 3. Vid varje CP skulle en bild tas, som bevis för att man varit där.

Efter några timmar når vi kanten på ett snöfält, och får äntligen byta till snöskor. Nu upphör de synliga sprickorna, vilket känns som en både bra och dålig grej. Vi går och går, timme efter timme. Omgivningarna är magiskt vackra, trots att det duggregnar lite. Vi går på en av världens största sammanhängande glaciärer, och känner oss ödsligt små. Det blir aldrig natt den här tiden på året, precis som i norra Sverige. Snön ger ett trollbindande nattljus, och vi följer fotspåren från ett annat lag… Oooops! En liten omväg senare når vi en efterlängtad liten stuga. Alla är kalla, så en påse varm mjukkonserv sitter fint. Finns det något fiffigare egentligen? En vakuumförpackad påse med ”färsk” mat (som håller lääääänge!), tillsätt 2 dl kallvatten och lägg i en värmepåse med kemisk funktion. Tio minuter senare har du varm mat – tretton gånger godare än frystorkat.

Natt på glaciären.

Andra delen av glaciären blir en utdragen historia. Från tidig morgon till mitt på dagen går vi och väntar på slutet. Fötterna är trötta av ovanan i snöskor, och utrustningen som kändes hard core känns plötsligt mest som onödig vikt. Är vi fraaaaaamme snart? Nä, det vågar man ju inte fråga, fast man gör det ändå. Kartan är från 1978, och som bekant har ju glaciärer en förmåga att ändra form och storlek. De uppskattade tre kilometerna visar sig vara 11. Stefan gör ett hästjobb med både navigering och på första position. Det är lätt hänt att den som går först får extra tyngd av rycken i repet. Hur långt vi än går är det lika långt kvar till den förmodade ”kanten” av glaciären. Vi närmar oss ett skidområde, och en glad pistör dyker upp. Antalet personer vi såg längs banan under veckan var relativt begränsat, så varje livstecken ger energi. Vi småpratar lite och det visar sig att Anna Haag varit precis här på längdskidläger i vintras. Glaciär-kuriosa!

Coming down. Foto: Chris Radcliff

Vi ser glaciärkanten, och börjar slappna av. Plötsligt sitter Stefan fast i en glaciärspricka XS, och det krävs en rekorderlig mängd svordomar för att ta sig loss. Foten får en del stryk, något den senare ska påminna om. Väl nere på barmark är det dock fest för fötterna. Och hur mycket man än gillar sina lagkamrater är det rätt skönt att koppla loss sig från dem efter 18 timmar i samma rep. Vi börjar leta efter en väg ner, med Daves ord färskt i minnet; ”ropa inte hej när ni klivit av glaciären, moahahaha!”. Det enda vi hittar är branta kammar, på tok för branta för att ta sig ned utan rep. Vi är nere och vänder på ett snöfält, men det är konkavt och vi ser inte fortsättningen. Vi vänder upp igen, och får tio minuter senare betrakta x antal stenblock med 50 cm i diameter dundra nedför snöfältet där vi just stått. Kunde blivit problem, på riktigt.

Paret Gandalfs coming down. Foto: Chris Radcliff.

Trötta men “glada” framme vid TA1.

Efter cirka tre timmars letande offrar sig Super-Matts i någon form av solo-klättring uppför en klippkant. Det var nog inget han skulle skriva hem till Klätterförbundet om, men tack vare detta kan han topprepssäkra oss andra upp. Väl uppe får man som smått höjdrädd en överraskning, då kammen vi ska gå på är två meter bred. Skakiga och hasande tar vi oss ned på en inte-riktigt-lika-snorbrant plats, och kan fortsätta. Efter nedstigning från samma berg via en introduktion i sporten bushwhacking, samt ett gäng ytterligare checkpoints på havsnivå, når vi klockan 22 på måndagskvällen första växlingsområdet. Vi har varit ute i 36 timmar och ska avnjuta vår första vila; 1,5 timme skönhetssömn. Vi äter den varma mat som utlovats på TA (Transition Area). Det bjuds på nudlar, men who cares? Den luktar åtminstone gott, för plötsligt ropar någon ”BEAR!”

To be continued…

/Hanna

PS. För dig som har semester och vill döda tid finns en 1,5 min lång film om sträcka 1. Enjoy! DS.