Åre har sedan flera år varit min riktiga måttstock på hur formen ligger sådär mitt i säsongen. I år var egentligen avsikten att den skulle vara en mystävling mitt i AR-serien. Efter att planen mött verkligheten för oss och AR-seriens arrangörer seglade den istället upp som årets A-tävling.
Målsättningen jag gick in med, oskuld i solo-klassen, var övre tredjedelen dvs plats 50 lr bättre. Jag slutade som 27e herre i mål vilket ju lirar finemang med den målsättningen. Däremot med viss besk eftersmak eftersom jag var 17 efter löpningen…
Upptakten inför tävlingen har bestått mycket i att paddla i så krävande förhållanden som möjligt. Sedan 2012 har jag den nödvändiga formella kompetensen för forsen men sen dess har jag bara paddlat i havet. Så vilket bättre sätt kan man tänka sig att ladda upp än surf, surf och mera surf? För den oinvigde kan det kanske tyckas märkligt men jag hävdar att mycket av “necessary skills” går att få från surfandet.
Det var förvånansvärt bra förutsättningar under Juni månad och jag kunde logga ett par riktigt trevliga downwindsessions med både rak och skrå-surf. Det var med andra ord med ganska gott paddel-förtroende jag åkte upp. Cykelbenen var även de ganska krispiga efter mycket backintervaller. Löpningen däremot var det värre med. Skadan jag ådrog mig (Mango i knäet) på West Coast Adventure Race mitten av maj innebar ett (1) löppass inför HÅEC.
Efter att ha packat båtar, cyklar, tight lycra och halvrackiga ursäkter åkte vi upp. Efter inkvarering i Bubblans lägenheter inleddes den vanliga rundvandringen i byn för att låta ögonloberna poppa ur skallen till följd av alla snabba båtar, vaskulära vader och superdupersnabba solglasögon. Som en kompis, numera local uttryckte sig:
“folk är så j*dra snabba att de inte ens kan ta av sig glasögonen inne på Coop”
På tävlingsdagen morgon skyfflade jag ansiktet fullt med ägg, bacon och kaffe innan det var dags att under chefens ledning gå ned till stranden och värma upp. Alla vaskulära vader satt på plats I båtarna och rörde sig i cirklar runt startbojarna som att checka in motståndet och försöka erövra en plats med så dålig kongruens med faktisk egen förmåga till sprintstarter som möjligt.
När startskottet gick inleddes som vanligt paddelfäktning av seriös karaktär. Som tur var valde följebåten att dra på ordentligt ute på högerflanken vilket gav en del av oss extra fart, och jag misstänker att en del bakom fick extrabad…
Efter lyftet hamnade jag i täten av tredjeklungan tillsammans med Mårten Bergstrand, Niemi från Peak performande, ngn som jag tror var från Outdoor experten och en skön surfskikille från Götet. Efter att ha slitit I kapp med Mårten blev det till slut jag och den andra surfskikillen som klev upp på stranden först av tredjeklungan. Däremot blev vi omspurtade av de ruttade grabbarna som klev upp ett par meter bakom. Så vitt mina källor inte ljuger var jag 18 efter paddlingen.
Efter en demonsnabb växling modell Jari Palonen (det fanns en film på honom för ngt år sedan när han dansar igenom växlingen och driver på sig camelbacken i en piruett, obs bilden har inget med Jari Palonen att göra) började jag driva på uppförs. Spännande nog gick jag ikapp Christian från Försvarsmakten på vägen upp, för att sedan tappa den platsen och några till på vägen utför. Men efter den bra sträckan uppför hade jag plockat några ryggar så att totalt gick jag in till Huså som nr 17.
Där inträffar viss förvirring när jag varit snabbare än min support. Lätt chockad utbrister jag detta när jag kliver in i fållan varpå två killar bredvid svarar:
“Det är ingen fara, vi är din flickvän nu”
I samma sekund kliver min support in, trycker en banan långt förbi kräkreflexen och duschar mig i Red Bull. Snabb som en iller absorberar jag drycken genom porerna och forsar ut på cykelsträckan. Tyvärr forsar även syran från första tramptaget. Det där enda löppasset sedan maj var inte tillräckligt utan utförslöpet “got the best of me”. Cyklingen hem var inget annat än förnedring och jag tappade 10 platser. Sluttiden blev 5:45 och 27 herr i mål.
Erfarenheter jag tar med mig från tävlingen är givetvis att jag måste träna på samtliga discipliner, inte bara de jag tycker är roliga: cykling och paddling. Till del måste jag även hitta andra lösningar på näringsriggningen på cykeln.
Positiva erfarenheter är att min Trek Superfly 29” hårdsvans i prima kokoskolfiber funkar svinbra på banan. Samma sak gäller min kolfiberbåt, Mockeflytväst och Camelbak Marathon väst.
Sammanfattningsvis får jag säga att det enda som krävs för stordåd nästa år är en kropp som låter mig träna hela perioden och fler röda blodkroppar.
Bring it on!
