Som så många märkte så körde stora delar av surfski-possén Leif på Aterras Wave Challenge tävling förra lördagen. Själv valde jag att dricka espresso, klä mig i frack, åka höskrinda, bevista ett bröllop och bugga lite. För att kompensera för det hela passade jag på att pricka in Super Wace challenge på måndagen. Enligt infon var det lovande:
“Who is the best surfskier in difficult conditions? This years race is a fun race, no service, no safety boats. We race only for the fantastic experience.
Do you have the skills to compete in one of the toughest surfskitracks? On wind speed from 8 m/s we present a world class surfskitrack with swell that can come up to three meters in hight. The track is demanding and respectfull. You will paddle close to the spectacular Kullen cliffs in tough conditions” (http://www.wavechallenge.se/super-surfski-wc.html)
I slutändan var det jag och två tyska surfski-fenomen som skulle köra fulla banan från Mölle till Sibirien (stranden, inte ryssland) och ett halvt dussin som skulle plocka russinen ur kakan och köra Arild till Sibirien.
Banan
Eftersom frack som bekant är ett utomordentligt dåligt plagg att nyttja som surfski var det svingött att få kliva in i Mölle Hamn, sätta sig i en sproilans Mazu 45 skida och bara bränna iväg (tack Hans och Sportkajaker).
Efter starten var det motvind en bit, här höll jag tätt sånär som knappa minuten, med tyskarna innan vi vände runt Mölle Udde (?) och siktade in oss mot Sibirien (stranden, inte ryssland).
Direkt vid vändningen märkte jag två saker. 1) det var faktiskt gött att ha lite extra stabilitet kontra min Elite Sl jag vanligtvis paddlar, när det var ordentlig skråsurf som gällde 2) Tyskarna, Steffen Burkhart och en till herre var bra snabba i downwinden.
Nog så, tappade succesivt tyskarna och var ca 15-20min efter i mål dvs tappade ca 1min/km. Det är givetvis för mycket. En del av svaret finns i att jag helt enkelt var för långsam. En del av svaret finns även i att jag inte har någon gps. Det ledde till att jag tog en onödigt lång väg där jag hängde nära land och sen var tvungen att traversera långt för att komma i mål vid Sibirien istället för längst söderut på stranden. Det gjorde även att jag stannade flera ggr och tog upp tfn för att kontrollera position.
Till slut fick jag syn på Leifs vita beachflags och kunde gosurfa mig in på den långgrunda stranden innan det var dags för rask transport till Malmö och Passionsfruktstårta på Hollandia.
Att bonka en skarv då? Sådär halvvägs in i downwinden, ni vet mitt emellan fina rullande vågor på 1-1,2m så ser jag först ett sälhuvud kika upp och sen två skarvar som sitter på ytan sådär 20m framför mig. Då kliver jag på en riktigt bra våg och de där 20m tar nog väldigt mycket kortare tid än vad Skarvarna har räknat med. Den ena dyker för sent och ett tydligt “bonk” hörs när min för hjälper den dykande skarven lite på traven. Enligt mina snabba kikar bakåt blev resultatet två skarvar som tog sig därifrån levande. Men både jag och den ene av dem var defenitivt en erfarenhet rikare.
Nu taggar vi inför Seamasters. Tjipp tjillevipp!
