AXA Fjällmaraton var magiskt!! Så vackert och roligt!
Vi åkte upp till Årefjällen med nattåget mot fredagen. Tåget var 3,5 h försenat, när det äntligen gled in på perrongen så hörde man jubel och applåder från resenärerna, nästan alla klädda i fritidskläder och med stora ryggsäckar.
Vi hade bokat boende i Undersåker eftersom vi sett att det skulle gå transferbussar dit från start och målgång. Kan verkligen rekommendera Fjällsätra, fina rum, trevlig personal och god mat.
På fredagen åkte vi in till Åre och tog oss upp på Åreskutan. Det var mitt första besök i Åre under sommaren och jag blev verkligen inte besviken. Så vackert! Min fot hade strulat något veckorna innan och bara några dagar tidigare hade jag fått avbryta en promenad i Montenegro och ta en taxi hem för att jag började halta och hade ont. Så in snälla och proffsiga naprapat Mattias som också var i Åre för att supporta några vänner som skulle springa mötte upp mig på ett café och tog sig an min fot. Top class service!
På morgonen åt vi en rejäl frukost (semesterns bästa under alla hotellnätter) och tog bussen till starten tillsammans med ett stort gäng som kommit upp med nattåget. I startfållan börjar jag prata med Jenny, en supertrevlig tjej som också sprang för första gången. Vi tog sällskap och sprang tillsammans innan jag släpper henne vid 27 km. 
Jag ställde mig i startfållan med gruppen med beräknad sluttid på 7-9h. Det är ju jättesvårt att att ha någon uppfattning om hur lång tid det skulle ta då jag är rookie på fjällopp. Vi gick uppför och sprang nedför. Jag tyckte det var så roligt med utförslöpningarna, ett stort leende på läpparna och ibland något glädjetjut. Jenny och jag varvade med vem som drog, jag med långa ben med stora kliv uppför och hon med snabba fötter nerför.
Vi tog en etapp i taget och såg fram emot första stoppet där det skulle serveras kanelbullar. Vi fyller på vätska och springer vidare. Vid det andra stoppet skulle maten serveras och vi stod där och åt överkokta snabbmakaroner tillsammans med saltlakrits.
Så vacker natur så att man får stanna för att ta bild.
Vid 26 km börjar jag få lite känningar i mitt vänstra knä (men det hade varit höger fot som nu var tejpad som jag var orolig för), och vid 27 gör det rejält ont. Jag får släppa iväg Jenny. Det börjar göra så ont att jag inser att jag nog kommer behöva bryta vid nästa kontroll Ottsjö vid 28 km. Så tråkigt!! Innan Ottsjö var den en flack sträcka och sen en rejäl uppförsbacke. När jag har kommit upp dit och stått stilla en liten stund och käkat kanelbulle så tänker jag att jag nog ändå ska fortsätta, i värsta fall kan jag ju gå 16 km. Så jag ger mig av. Detta ångrar jag efter någon kilometer in i skogen. Det gör skitont i mitt knä. Dessutom är det lerigt och allmänt deppigt eftersom jag inte längre har mitt trevliga sällskap. Tänker att jag får bryta vid nästa tillfälle som är vid 33,5 km. När jag kommer dit så är kontrollen en liten stuga på fjället, inte en kontroll som passar för att kliva av. Jag sitter en stund, resonerar med sjuksköterskan som kokar buljong, stretchar, äter chokladbullar och funderar på vad jag ska göra. Bestämmer mig för att fortsätta kämpa och får knät lindat. Så stapplar vidare, ibland några löpsteg och ibland snabb gång. Har ett sista fjäll att ta mig uppför, och uppför gick ju bra. Där börjar det regna och blåsa vilket nog ökade farten ytterligare något för regnet slog som småspik i ansiktet.
Här satt jag och grubblade…
Inte alltid så rolig terräng… Utöver lera fanns det myggor om man rörde sig för sakta.
Jag stapplade i mål på 8h och 5 min. Gråtfärdig tog jag emot en våffla, det var den godaste våffla som jag ätit! Vilken underbar känsla! Och vilket fantastiskt lopp! Det hade såklart varit ännu roligare utan stökigt knä, men ändå, vilket underbart lopp! Jag var ute och sprang/lufsade en hel arbetsdag vilket ju såklart är rekord. Min snabba sambo sprang betydligt snabbare, han gick i mål på 5.05. Grym prestation.
Tack AXA Fjällmaraton och Årefjällen för en fantastisk helg!
//Sara 
