Expedition Alaska – race report del 3: livspepp och målgång

Recap: De fyra vännerna har återfunnit sina förlorade ryggsäckar, och befinner sig i djävuls-bush. De är utmattade och har tvingats stanna och slå läger i den täta björnskogen, där de typiskt ostrategiskt radat upp sina ryggsäckar (läs mat) runt sig som en mur. Likt fyra matskedar somnar de tätt ihop för att hålla värmen. Lina vaknar till, och skriker ”BEAR!”

20150703expedition-ak-day-6-0251

Men är det verkligen en blodtörstig 750 kilos grizzly som valt att överraska oss med ett avgrundsvrål på bakbenen? Svar nej, inte heller denna gång. Det är bara en stor svart sten som slagit sig till ro ute i forsen. Ja, den stod med största sannolikhet där även innan vi somnade. Och förra året. När adrenalinet lagt sig återvänder tröttheten från döden. Vi är låga på energi och rejält nedkylda, då två uppsättningar extrakläder gick åt i ryggsäcksincidenten. Kan vi skita i allt och åka hem? Nope, så fungerar det inte. Vi har varit ute i tre dygn, men lika lång tid och sisådär 40 mil återstår. Suck it up, princess!

11927496_10152933717356876_1003336885_n

Tävlingens motto. På riktigt alltså (alla fick såna här).

Vi bestämmer oss för att pga. matbrist avbryta sträckan och påbörja sträcka 4 istället, då sträcka 3 redan utgått för alla med Short Course (typ ¾ av alla lag). Man går alltså direkt på 4:an utan växling. Vi börjar moloket vandra tillbaka genom djävulsskogen, vilket är bokstavligt. Det finns nämligen en bush-växt som du snabbt blir särskilt oförtjust i. Den heter Devil’s Club, och den älskar att leva upp till sitt namn. Den är en till ett par meter hög, och har en stor grön ”bladhatt”, vilket gör att den från ovan ser lurigt snäll ut. Men tar du stöd av denna på din balansgång över stock och sten får du snabbt respons i form av centimeterlånga attack-taggar från stjälken. Växten gillar även att kasta sig efter dig oprovocerat. I TA gick det tydligt att se vilka som glömt långärmarna hemma, så att säga.

Mister Djävulsklubba.

Mister Djävulsklubba.

Onsdag lunch. Vi har varit helt utan vatten sedan kvällen innan, och läget börjar bli alltmer kritiskt. Solen gör dagen varm, och vi delar alla en febrig känsla som följd av vätskebristen. Det är som att skogen gömt bäckarna i sina innersta vrår, för ingenstans hör eller ser vi tillstymmelse till vatten. Vilket dock kan bero på att ”djungeln” är så tät att den knappt släpper igenom solsken. I vår desperation börjar vi dricka dagg från blad. Inte jätteeffektivt. Men plötsligt når vi ett sumpkärr. Stillastående, brunt, grumligt vatten – precis vad vi är sugna på. Men det smakar underbart. Vi överdoserar vattenrening, men unnar oss bara en flaska var av rädsla för magsjuka. Ännu ett dåligt beslut, skulle det visa sig.

Sträcka 4: Trekking/packrafting/Whitewater rafting

Äntligen nere vid forsen igen, ungefär där vi tog upp båtarna dagen innan. Vi pumpar upp kajakerna och sätter fart. Här börjar sträcka 4 – vi är back on track. Vi ska paddla ett par mil nedströms innan vi väntas nå en sjö, där vi ska börja plocka kontroller. Klockan är mitt på dagen och vi cruisar fram längs den breda älven. Solen skiner, livet är gott och forsen strömmar fram utan tekniska svårigheter. Det är en fantastisk känsla att avverka kilometer när bushen det senaste halvdygnet tvingat ner oss i taxvalp-tempo. Vi stannar bara en gång på vår väg genom den vackra dalen, då vi tycker oss se en bäckfåra. Jag och Matts i glider in på en smal strandremsa omgiven av tät bush, och i samma stund som vi rest oss upp ur båten hör vi ett grymtande. Ett väldigt tydligt grymtande. Följt av ett ännu tydligare prasslande, sisådär 4-5 meter bort. Trots att ingen av oss hört björnljud live förut räcker det att utbyta en kort blick innan vi båda kastar oss huvudstupa ner i packraften, med ben och armar åt alla håll, samtidigt som vi skjuter ut oss i vattnet. Det ironiska är att vi hållit låda konstant fram till dess just för att inte överraska björnarna, men ändå lyckades med just det. Väl i ”säkerhet” skrattar vi åt vår miss. Solen skiner, vi upplever ett fantastiskt äventyr, och vi har 100 % fokus på livet här och nu – en känsla vi knappast är bortskämda med i vår vardag.

EXPAK-2015-344-X2

Onsdag eftermiddag. Det måste vara 25 grader varmt i skuggan, och vi har fortfarande inte hittat mer (icke-glaciär)vatten. Vi når den sjö där vi ska gå i land och plocka kontroller längs en strandkant. Sjön är likt det mesta i Alaska omgiven av magiskt vackra berg. Här ska vi bekanta oss med den omtalade tidvattenskillnaden i Alaska, med maximalt 12 meters differens mellan flod och ebb. Vattnet stiger i snabb takt, och drar med sig bitar av den strandkant vi planerar att gå i land på. Floden gör sjön oerhört ström, och vi paddlar frenetiskt för att nå fram. Väl på fötter sjunker vi omedelbart ned i ”kvicksanden”. Vi drar båtarna några hundra meter upp på stranden för att gardera oss, hyfsat osugna på att leta efter två gummikajaker i Arktiska havet, då det ju är relativt stort och kallt. Vi har även hört tragiska historier om vandrare som blivit fast i kvicksanden, då de väntat på ebb för att kunna passera en flodfåra. Ju mer flod desto farligare blir sanden, då den blandas upp med vatten och suger nedåt. Så vi håller oss hyfsat lätta på fötterna.

Tidal

Tidvattenområde, från dagarna innan tävlingen.

Det spansk/brasilianska laget Columbia Vidaraid (leder världsrankingen, reds. anm.), möter oss på strandkanten, och bjuder på en sipp vatten när de förstår vårt kritiska läge. De har själva tvingats bryta på grund av att en medlem skadade axeln när han ramlade ner i en glaciärspricka, och de tre återstående gör nu de roligaste delarna av banan utom tävlan. Starstruck beger vi oss till fots mot nästa kontroll.

20150629expedition-ak-day20725

Vidaraid (minus Marco) – favorittippade i Expedition Alaska. Foto: Chris Radcliffe.

Men det blir aldrig någon kontroll på sträcka 4. Vi tvingas efter långa diskussioner ta beslut om att bryta även denna sträcka, då vi inser att vi inte kommer fixa det på den energi vi har. Och vi måste ha vatten. Helst nyss. Som tur är fungerar just denna tävling så att vi samlar sträckor. Det lag som klarat den längsta sammanhängande serien av sträckor vinner. Men bryter du en sträcka kan du fortsätta på nästa och fortfarande vara med i tävlingen. Det är varmt som i en öken, och vi sitter utmattade på stranden. Då det finns en väg i närheten använder vi satellittelefonen för att ringa efter hjälp. Efter en timme blir vi upplockade. Och vi får vatten, det godaste vatten vi druckit.

Reflektion: Hur kunde det gå så fel på sträcka 2-4? I efterhand konstaterar vi att: 1. Ett inledande misstag ledde till en dominoeffekt. Det är fascinerande hur ögonblicksbeslut, som att lägga i båtarna på ett för svårt ställe i forsen, kan få så omfattande konsekvenser. 2. Vi tappade fokus på våra vatten- och energiresurser. Förblindade av att lösa problem gjorde vi den simplaste nybörjarmissen. 3. Sträckan hette ”The Soul Crusher” av en anledning. Mer än hälften av alla lag avbröt den. Vattnet var ovanligt högt, och i efterhand framgick en rejäl skillnad mellan den 20-30 år gamla kartan och verkligheten.

Onsdag kväll. Vi anländer till lägret precis försent för att hinna med sista rafting-turen. Även om vi brutit sträckan vill vi såklart uppleva en av Amerikas finaste rafting-sträckor. Men här är det klass 5-fors och därmed guide som gäller, och vi får snällt vänta till gryningen. Så vad gör vi nu? I efterhand kan vi tycka att sömn varit en bra idé. Istället följde några timmar av vätskepåfyllning, mat, chillande i solen, skvaller med banläggaren Mike Kloser, utrustningsfix och fotvård (tävingsorganisationen erbjöd en oslagbar metod för att torka upp totalt uppblötta fötter: saltbad + sprit = som nya). Kanske var det precis den typen av omladdning vi behövde just då.

20150702expedition-ak-day-5-0322

Darkzone-växling innan rafting.

Torsdag morgon (svintidigt). Vi sover på stranden nere vid forsen, på en presenning. Det obligatoriska tältet kom aldrig till användning under veckan, då vädret var med oss på nätterna. Nattemperaturen pendlar mellan 0-5 grader, och outfiten är: underställ, dunjacka, mössa, tunn sovsäck, överlevnadssäck och myggnätshuva. Efter 3-4 mindre goda timmars sömn vaknar vi i panik av att någon skriker ”SWEDEN, YOU’RE LATE FOR THE RAFTING!”. Oooops, vi har missuppfattat starttiden i vår vätskebrist-bonanza. Vi vecklar ut våra stela lemmar, släpper på trycket från pulsklockans armband (som varje morgon framkallat en ballonghand, då kroppen sväller upp under natten i ett försök att reparera sig själv). Vi är trötta. Ja, ni ser ju själva hur snygga vi var.

11745751_10155815137490511_5490616157758562864_n

Pigga och alerta.

Någon trär på dig en torrdräkt, en flytväst och en hjälm. Berättar för dig vad du ska göra om du ramlar ur båten. Ber dig göra ett testsim för att se att du kan ta dig in mot land. ”Ett morgondopp! Då kanske man piggnar till?”. När vi vevar frenetiskt med armarna i det iskalla vattnet känns det inte lika upplyftande. Förmågan att hålla uppe kroppstemperaturen är begränsad när du hållit igång i tre dygn nästan utan sömn, och alla står och huttrar på stranden. Vi sätter iväg i de stora rafting-båtarna, och även om vi är fruktansvärt kalla är det en grym upplevelse att guppa fram i den till en början ganska lugna forsen. Omgivningarna är sagolika. Vi kör en dryg halvtimme, och forsen blir alltmer teknisk. När den går över från klass 4 till 5 får man ta ställning till om man tror att man klarar mer. Jag, Matts och Stefan kliver av, då vi alla känner oss för nedkylda för kunna ”rädda” oss själva. Jag är fortfarande mentalt påverkad av min upplevelse från packraftingen. Modiga Lillräkan Lina kör vidare, men får senare agera Hulken då tre av sex i hennes båt ramlar ur i ett kritiskt skede. Dra upp 100 kilos-amerikaner i en båt går lättare när man ser forsen i vitögat.

20150702expedition-ak-day-5-0416

(NU! Det är nu det vänder från misär till livspepp. Eller snart iaf…)

Sträcka 5: Mountain biking (112 km)
Torsdag förmiddag. Efter att ha värmt upp oss vid en eld, invirade i en gemensam presenning likt en jätte-sushi, beger vi oss iväg på sträcka fem. Äntligen ska vi få avverka den första cykelsträckan, som utlovar en magisk utförskörning på mååånga kilometer. Vi ska ”bara” hämta cyklarna först, som praktiskt nog finns utplacerade på andra sidan en mindre bergskedja. Inga problem, tänker vi, och skuttar iväg med våra trekking-stavar i högsta hugg.

(Jag besparar er bushen denna gång. Vi kan sammanfatta den såhär: urskog med nedfallna träd = oframkomligt, djävulsklubba-växten i oanade proportioner, jordgeting-attacker x 4, 3456 björnspår och typ lika många svordomar.)

Efter några timmar når vi trädgränsen, och går över karga men vackra berg. Linas stukade fot (från dag 1) börjar undra om hon inte ska ägna den lite uppmärksamhet snart, och mitt knä har fått någon slags överansträngning av alla höjdmeter (totalt ca 15 000 under tävlingen). Tempot är minst sagt lågt, och det är ett haltande gäng som tar sig fram. Men vi peppar varandra, turas om att hålla björn-låda, och avverkar några branta kilometer. Efter några bergskammar med häpnadsväckande utsikt börjar vi vända neråt igen. Vi möter ett av de amerikanska lagen, som har en svensk lagmedlem, och får trevligt sällskap ner till växlingen.

11912999_10152933717366876_1933450977_n

In i dimman, mot cyklarna.

Torsdag kväll. Vi gör en effektiv växling (främst pga mygginvasion), och det är rätt fint att få sätta sig på cykeln efter 10 timmars trekking med blandade krämpor. Vi kör så det ryker på en grusväg nedåt dalen, och anländer precis innan stängning till den restaurang vi blivit tipsade om (ja, det är okej att köpa mat under en AR-tävling om du har egna pengar med dig). Vi befinner oss i den spöklika byn Hope, en pytteliten fiskeby där alla hus ser övergivna ut. Men vi förstår snart varför, för exakt alla locals befinner sig på baren där vi äter. Precis som på film. Det känns konstigt att få smak för civilisationen efter fem dagar i vildmarken, så vi äter snabbt och cyklar vår kos.

DCIM108GOPRO

Vi tajmar natten perfekt. Solen är nere mellan 23-04, så nu väntar många timmars cykling i mörker. Samtliga av de nästan tio milen går på stig, något som kan låta lyxigt för dig som är MTB-frälst läsare, men mindre lockande när skogen är becksvart, björnbajset färskt och sömnmonstren många. Vi bestämmer oss snabbt för ett system, där vi med jämna mellanrum ska fråga varandra var på trötthetsskalan (1-10) man befinner sig. Däremellan ska vi hålla björnlåda förstås (snabbare tempo = större risk att överraska björnarna), vilket var lättare sagt än gjort. Den som kört en dygnstävling och längre vet att cykling har en sövande effekt. Navigatör-Stefan håller sig vaken med tankarna på att han är förste man fram till ett eventuellt grizzly-möte. Stefan kontrollfrågar Lina, Lina mig och jag Matts. Ganska snart börjar skalan smyga uppåt. ”Svag 5…”, ”…medioker sjua…”, ”en kritisk åtta…”. Jag är själv ganska pigg, förmodligen pga att jag är den mest björnrädda i sällskapet, men märker att jag börjar tappa Matts där bak. Det tar längre och längre tid för honom att svara. Vi stannar och bestämmer att de som är tröttast för stunden, Stefan och Matts, ska ta en power nap. Jag och Lina sitter rygg mot rygg med våra pannlampor riktade ut i den beckmörka snårskogen. Vi får prata tyst nu när de ska sova. ”Tur att björnar hör bra”, tänker jag…

Fredag morgon. Efter 4-5 timmars svag stigning planar stigen ut på en ås, omgiven av en vacker dalgång. Dalgången är liksom högt över havsnivå, så vi är som på en platå kan man säga. Gryningsljuset tränger undan sömnmonstren, och den pressade stämningen lättar. I efterhand konstaterar vi att den natten var extremt tuff mentalt, då vi avverkade en monoton sträcka och samtidigt befann oss i ett skede av tävlingen där sömnbristen var som värst. Oproportionerlig glädje uppstår när vi ser en drönare komma farandes mot oss. Den följer oss från ovan när vi i lätt nedförslut sveper fram i tät klunga på den mjuka slingrande sandstigen, högt uppe på åsen (man kan inte låta bli att längta lite till att se dokumentären från tävlingen).

Det ger energi att träffa på människor, och efter att vi tagit två kontroller börjar nedförskörningen. Nu väntar några mils downhill av ganska lagom teknisk karaktär. Men energin från kontrollen räcker bara ett tag, och stigen verkar ändlös. Jag kan själv uppleva att sömnmonstren är som värst på morgonkvisten runt 6-8. Vi får stanna ett par gånger för att ta koffeinpiller och ruska om oss lite, och däremellan försöker vi mota bort monstren med mattefrågor. När Lina för tredje gången svarar fel på frågan om vad 5×8 är så blir det obligatoriskt stopp. Ibland känner jag att stigens höga kanter är det enda som håller mig upprätt. Det är samma känsla som när du kör bil och klipper med ögonen, men kanske ännu mer bedövad, då vi sovit extremt lite under så lång tid. Ibland liksom ”tappar” du en bit av stigen, och inser att du mikro-somnat. Och mycket riktigt. Plötsligt är Matts borta. Vi stannar och väntar. Han kommer ikapp, något tilltufsad. ”Jag vaknade, och upptäckte att jag låg i diket”. Snälla, säg att vi är framme snart.

EXPAK-2015-330-X2

Lyxhotell i sammanhanget.

Sträcka 6: Havskajak (48 km)
Fredag lunch. Jag minns inte hur vi kom fram till växlingen och hamnade i våra sovsäckar, det är som en minneslucka från en rejäl fylla (kan jag TÄNKA mig, självklart är jag inte bekant med sådant…). Den trötthet vi upplevde under femte dygnet snuddade gränsen till vad vi skulle klara utan att öka på den planerade sömnmängden. Vi vaknar efter två timmars sömn i en lastbil som de snälla arrangörerna låtit oss låna för att komma undan solen. Det är många lag i växlingsområdet, och vi äter en ”lyxig” lunch (de firade något, kanske 4 juli en dag för tidigt) innan vi ger oss av i två dubbel-havskajaker.

RIMG0535

Paddlingen går faktiskt bra. Förutom för Lina, den supermodiga rafting-guden som av oförklarlig anledning nu får dödsångest över att befinna sig på öppet vatten. Kanske stämmer inte det mentala helt med verkligheten efter fem dygns hög påfrestning både mentalt och fysiskt. Vi stannar till för att reka läget med alla då och då. Det är kraftigt strömt i vattnet (för att vara platt) och vi har dessutom en rejäl motvind under hela paddlingen. Glaciärvattnet är turkost och djupt, och magiskt vackert. Solen skiner, och får en sövande effekt. Under perioder får man hålla lite extra hårt i paddeln, då mikrosömnen ligger och ruvar bakom varje våg. Det blir fem långa men sceniska mil, med vykortsvyer i alla vinklar. Vi hinner faktiskt njuta lite mellan blinkningarna.

11703209_10155815168360511_3407142646840946897_n

Oklar kurs.

När vi når växlingsområdet sent på kvällen är vi kalla och nedkylda, och spenderar ett par timmar framför elden, med mat och fotvård. Vi har nu avklarat (dock inte fullbordat) de sex första ”obligatoriska” sträckorna, och ska nu ta beslut om hur vi ska spendera sista dagen fram till målgång lördag kväll. Från och med nu är det fritt val vilka sträckor du vill göra, och eftersom vi redan brutit 2:an handlar det inte längre om att ta dem efterföljande, utan om att samla så många kompletta segment som möjligt. Trekking går bort, då både Stefan, Lina och jag har stora problem att gå utan att halta rejält, och sinka oss. Nog för att Matts är Super-MÄDZ, men även han börjar bli lite lätt mör och känner inte för att ta tre personer + packning på ryggen. Trots att vi tjatar. Vi får helt enkelt hoppa trekkingen, och gå direkt på de tre cykelsträckor som följer.

Sträcka 7-9: EGET VAL – 3 x MTB (ca 75-80 km)

Lördag morgon. I gryningen ligger sjön spegelblank. De lag som får paddla i de här förhållandena får nog sitt livs vackraste kajakupplevelse (men vi är inte bittra!). Vi har sovit två timmar, och ska nu avverka tre cykelsträckor i följd. En asfaltstransport ned till Seward, där vi senare under dagen ska gå i mål, en lååååång stigcykling på cirka 4 mil tillbaka till växlingen där vi nu befinner oss, och en stigcykling tillbaka ned till målgång i den lilla fiskebyn Seward.

EXPAK-2015-261-X2
Att komma iväg går nu extremt långsamt. Kanske för att ”tävlingsmomentet” gått lite förlorat i och med det avslutande rogaining-upplägget. Lina frågar mig vid ett tillfälle vad fän jag håller på med? Sedan hon kollade för fem minuter sedan har jag stått och apatiskt glott ner i min växlingslåda, lyft på en zip-påse med ombyte för att sedan lägga ned den igen. Glott vidare. ”SKÄRP DIG! VI SKA JU DRA NU!”. Hur jag än försöker vill inte hjärnan styra kroppen. Det krävs extremt fokus (nåja) och enorm tankeverksamhet för att få ihop den lilla packning som ska med. Vi börjar nog bli rätt trötta nu, och kanske kanske har både huvudet och kroppen fattat att snart, SNART ska du få sova.

RIMG0555

Alla barnen var glada över att cykla. Förutom Stefan – hans fot ville bara gyckla.

Landsvägssträckan går på ett kick, om än sponsrad av x antal koffeintabletter. Om skogscykling är sövande är asfaltscykling totalförlamande. Äntligen ska vi påbörja den fyra mil långa sträckan ”Alaskas vackraste cykelstig”. Vi cyklar in i skogen, på en lagom teknisk och rolig stig. Med undantag för Stefan, som har extremt ont i sin fot (som senare skulle visa sig ha ett trasigt ligament), är stämningen i laget mer uppsluppen än vad den varit på hela veckan. Vi börjar få nos på mållinjen, och en nu alltmer verklig tanke på att få korsa den med komplett lag fyller våra tankar. Cyklingen är verkligen makalöst vacker. Återigen har vi efter en längre stigning nått trädgränsen och cyklar uppe på en ås omgiven av berg på båda sidor. Det är lite som i de där cykelfilmerna du sett, där en lyckligt lottad person slingrar sig fram på en singletrack omgiven av sound of music-natur. Nu är det vår tur.

Lördag lunch. Efter en downhillkörning på sisådär en timme (lyx!) nåt vi åter växlingsområdet vi utgick från på morgonen. Vi gör en snabb växling, vad behöver vi ha med oss när vi ändå bara ska i mål? Känslan är obeskrivlig. Vi är så nära nu. Vi tar oss an en sista teknisk cykelsträcka på vår väg mot Seward. Den är knappt cykelbar på många håll, och för första gången i tävlingen får vi smaka på ”AR-släp”, en ganska miserabel gren där du försöker forcera svår terräng med en cykel på släp. När Stefan meddelar att det bara är kilometer kvar tills vi kommer ut på asfalt som ska leda oss mot mål, ja då går luften ur hela laget. Tempot sjunker, och det är som att någon sagt åt kroppen att stänga av i förtid. Jag har aldrig upplevt en liknande känsla av att vara så totalt uttömd på energi både mentalt och fysiskt. Men på något sätt tar vi oss ut ur skogen. Fnitterfrekvensen är hög, och vi beter oss som ett gäng fulla tonåringar, men ser förmodligen mer ut som sengångare. Speedade av adrenalin, men förlamade av trötthet. Nu är mållinjen nära.

Att gå i mål efter 6,5 dygn
Även om en epilog i form av ett kort bergslopp återstår på söndagen, så är det på lördagseftermiddagen vi går i mål på riktigt. Jag kan varmt rekommendera att köra en veckolång Adventure Racing-tävling. Om inte annat för att få uppleva känslan av att gå i mål efter så lång tid. Vi korsade mållinjen med ett komplett lag, vilket vi är oerhört stolta över. Många lag ”tappade” en lagmedlem under tävlingens gång. Vi hade bestämt att göra allt för att vara fyra i mål, oavsett om det skulle innebära lägre tempo eller längre växlingar pga skador. Den filosofin, beslutsamheten och självklart ”flytet” belönades med en 10:e plats av 20 lag i vårt livs första långa Adventure Race. Vi kan fortfarande knappt tro att vi klarade det. Så många gånger som vi trott att det var kört.

20150704expedition-ak-day-7-0290

En ganska skön känsla.

Det här med att se sig själv i spegeln för första gången på en vecka, det är en speciell känsla. Benen är sig inte lika, då både vader och knän är väldigt svullna. Fötterna är ett kapitel för sig. Men att få duscha, efter ett veckolångt träningspass, är ganska skönt. Även om kroppen skriker efter sömn lyckas vi på något sätt duscha, inte en välbehövlig middag och transportera oss till kvällens aktivitet – ”bonfire stories”. Alla lag samlades utomhus (varför gå in när man varit ute en vecka?) och utbytte den ena galna historien efter den andra. Plötsligt inser man att alla upplevt samma sak, vilket är väldigt lätt att glömma när du är mitt uppe i det. Det var fler som halvt frusit ihjäl hängandes i träd i forsen. Det var fler som tvivlat på glaciären. Det var fler som somnat på cykeln. Och det var fler som frågat sig själva ”Is he trying to kill us?”. Tävlingsledaren själv skrattade bara gott, och erkände att det kanske blir lite mer ”epic” än vad till och med han själv räknat med. När vi meddelade att detta var vår första tävlingen ihop, och den första tävlingen över ett dygn, fick vi en blandning av förvånade blickar och gapskratt i respons. De tyckte nog att ”The Swedes” var en aning naiva. Och vi höll med.

11666115_639423026194358_6855915923929914759_n

20150704expedition-ak-day-7-0445

Epilog: Mount Marathon (6 km, 1000 hm)
Det mytomspunna bergsloppet Mount Marathon i Seward är en klassiker som folk vallfärdar till i Alaska. Sex kilometer med i genomsnitt 60 graders lutning. Det riktiga loppet hade gått dagen innan, och Kilian Jornet och Emelie Forsberg hade putsat banrekorden rejält med sina imponerande 41.48 och 47.48. Även om vi inte varit AR-zombies hade vi nog haft problem att slå den tiden, så att säga. För oss i Expedition Alaska handlar det om att klara av det på 2.5 timme. Stefan får tyvärr löpförbud av läkarna, då hans fot svullnat upp till oigenkännlighet efter en natts sömn. Som tur är räknas inte loppet till tävlingen, utan är ett PR-jippo. Hur som helst. Jag och Lina knaprar Ipren, och vi sätter iväg. Utsikten är otrolig, och vi får en sista häftig naturupplevelse innan vi vänder neråt i de branta grussluttningarna. Konstigt nog finns krafter kvar. Kroppen är fantastisk när det kommer till att tillföra med adrenalin och skjuta upp trötthet. Vi hinner faktiskt njuta lite på vägen ner.

EXPAK-2015-369-X2

Mount Marathon.

20150705expedition-ak-mt-marathon0441

Lillräkan och undertecknad på språng, betydligt snabbare än utan 4-5 Ipren.

11897024_10152933717336876_713171282_n

Toppselfie med Chris Radcliffe, en av fotograferna som tagit de proffsiga bilderna i inlägget.

Efter vår andra ”målgång” väntar bankett, utrustningsfix och förberedelser för hemresa. Allting går förstås i slow motion, och som tur är kommer John (vår snälla husvärd från Anchorage) och hämtar oss i sin stora truck. Vi får för första gången berätta om våra upplevelser för någon utanför laget. Morgonen efter flyger vi hem. Vi sover genom exakt hela resan. Det kunde lika gärna varit en flygtur mellan Östersund och Stockholm. Vi hade inte märkt någon skillnad.

11903591_10152933717361876_341912923_n

På Arlanda möter några vänner och föräldrar upp. Vi blir rörda till tårar när de förberett blommor och champagne till oss. Som att vi vore värsta hjältarna. När vi egentligen bara är ett gäng knäppskallar som hållit våra anhöriga oroliga i en vecka. På jakt efter vårt livs äventyr. Ett äventyr vi aldrig kommer glömma.

Vi vill rikta ett stort lass tacksamhet till våra sponsorer. Everest, 24H Meal, Woolpower, Klingheim, Kajaksidan, Feelalive.nu, Avanza Kayak & Outdoor, Delicato och Gococo. Ni har hjälpt oss förverkliga en dröm, och ni har gjort det med stort engagemang och glädje. TACK för det!

Och tusen tack för att ni följt och hejat på oss!

/Hanna

PS. Nästa gång vi hörs ska ni får veta hur vi återhämtat oss, och hur framtiden för Everest Adventure Team ser ut. Vi hörs! DS.

Vill du trots allt se mer? Kika på tävlingens recap-filmer från dag 4, dag 5, dag 6, dag 7 och epilogen.

Be first to comment