Jaha, då har jag åkt mitt andra Vasalopp (jag har även åkt öppet spår en gång). Jag har tänkt en hel del kring detta lopp och min längdåkning och kommit fram till vissa slutsatser. Men jag börjar med söndagens lopp. Förra årets vasaloppsresultat hade gett mig en startplats i led 6. Jag har hela tiden haft som ambition att försöka seeda upp mig till led 5 men så som vintern sett ut med lite snö och inställda lopp i kombination att jag har en familj som ju så klart är viktigare än att prestera på Vasaloppet har det inte blivit något seedningslopp för mig den här säsongen. Trots det hade jag som mål att slå min placering 5600 från förra året.
Tanken var att min bror och min mamma skulle följa med upp och serva under loppet men min bror blev sjuk så vi fick lämna honom hemma.
På söndag morgon var vi vid starten strax efter kl 5 men redan då var det lång kö till startfållan. När jag la ut skidorna gjorde jag det i sjätte raden och något till vänster om mitten. När starten gick kändes det lite segt och till en viss del oroligt eftersom jag varit förkyld de senaste två veckorna. Men från led 6 är det lugnt tempo i backen. Det verkade dock som om det gick betydligt snabbare i den högra delen av backen eftersom det kom led 7-åkare som åkte förbi. Detta stämmer nog också för jag skulle uppskatta att jag startade runt 5600 och Smågan passerade jag på plats 6300. För min del gick det inte att åka snabbare till Smågan eftersom det var kö i alla spår.
Men efter mångsbodarna började det att glesas ut och i backarna upp mot Risberg matade jag på lugnt och metodiskt medan många hade det kämpigt och i Risberg var jag på plats 6000. Det var ganska jämnjobbigt och jag låg på så mycket jag vågade. Pulsen och flåset var aldrig något problem utan det var muskulärt som kroppen började säga emot. I gopshus kom en liten vägg som jag ändå ganska snabbt med hjälp av Coca-Cola och en vaniljgiffel kunde mota bort. Jag fortsatte att plocka placeringar hela vägen till eldris men när jag där insåg att jag inte skulle slå min placering från förra året tappade jag lite mentalt. Jag hittade en bra rygg som jag valde att lugga bakom tills det var 2 km kvar. I mål slutade jag på plats 5956 .
Så här efteråt känner jag mig ändå ganska nöjd med min prestation. Det var jobbigt hela tiden men jag bet ihop och matade på så gott jag kunde. Från eldris blev jag lite bekväm och slog av lite på farten vilket jag inte är helt nöjd med.
400 meter kvar.
Efter målgång stötte jag på Staffan Larsson som vunnit Vasaloppet en gång och dessutom (vad jag vet) var den första som körde loppet utan fästvalla. Det var 1994 som Staffan opererat ett knä och han kunde inte diagonala. Så men en extra stav på ryggen stakade han alla 90 km. Han var efter i första backen men kom ifatt på myrarna. Sedan la han in ett ryck och ledde loppet länge men kroknade på slutet. Han var absolut före sin tid.
Staffan Larsson bjöd på saft, stort!
Efter att jag varit och duschat såg vi Måns Zelmerlöws målgång. Kul och se att han tagit ut sig rejält. Publiken jublade men Måns stakade hela vägen in i mål med dimmig blick.
Måns Zelmerlöw med tunnelseende.
Ja nu har jag alltså åkt det riktiga Vasaloppet två gånger. Det har varit kul. Och jag ser mig själv som en medelmåttig motionär. Med min idrottsbakgrund som volleybollspelare på elitnivå med junior-landskamper i bagaget känns det lite konstigt och trist att vara en motionär som “bara” tar sig mål. Jag vill vara mer och bättre. Efter förra årets Vasalopp sa jag till mig själv att nästa år då ska jag vara mycket bättre. Det blev inte så. En anledning kan ju såklart bero på att vi fick vårt tredje barn i sommar. En annan kan vara att jag är lat och har lättare att träna om jag ingår i ett lag. Men när jag stod på starten i berga by i söndags i led 6 kände jag oerhört starkt att jag inte ville stå i led 6. Jag vill längre fram. Den känslan ska jag ta med mig varje dag som det vankas träning. Jag vet att jag inte kommer att göra stordåd i Vasaloppet men jag vill se var min gräns går på riktigt. Det kanske tar stopp i led 4 eller redan i led 5. Det kanske aldrig blir så att jag står på startlinjen en söndag i mars med målet på medalj. Men jag vill ändå veta om det med riktig träning kan bli så.
Så med bra planering (mycket träning till och från jobbet samt stakmaskin i källaren), en förstående fru (Emma du är bäst) och rätt motivation (påminna mig själv om att jag inte vill stå i led 6) ska jag ge detta en seriös chans. För mig blir det mycket roligare då.
