Halvmara & cykling

Jag fick ett mail av en helt annan anledning än träning och bloggen där avsändaren skrev att hon följer min blogg. Inte så mycket att följa eftersom vi är så dåliga på att uppdatera, men det gav mig en spark i baken att komma igång och skriva igen.

Just nu är det stort fokus på att planera så att vi båda två kan få till våra sex träningspass per vecka, det är ju lite krångligare när vi har en valp som inte kan vara ensam längre stunder.

I helgen lämnade vi Moses till vår kompis Hanna så att vi fick lite tid till att tillsammans försöka lära oss att hantera våra nyinköpta cyklar. Vi cyklade runt på en skolgård och övade på att klicka i och ur skorna. Att vi om mindre än fyra månader ska cykla 18 mil på de där cyklarna känns ju minst sagt overkligt. Men det ska väl gå det också. Hundvakt är bokad även till söndag då vi ska våga oss ut i ett par timmar utanför skolgården. Hundvakt är även bokat till på lördag då vi båda springer Kungsholmen runt 10 km. Jag sprang min snabbaste tid förra året på det loppet. Får se hur det känns om jag kan nagga på tiden, 47.09.


För drygt en vecka sedan sprang jag Women’s health halvmaraton, jag tycker det är fånigt med tävlingar endast för tjejer. Det hade aldrig gått med en halvmara enbart för män. Men det låg bra till i tiden och jag hade en kompis som också skulle springa. Det var ganska kyligt, men vi klarade oss precis från haglet. För två år sedan bröt jag loppet då jag fick väldigt tungt att andas. Det låg en lite negativ känsla över loppet samtidigt som jag hade en revanschlust. Målet var att försöka komma under min bästa halvmara tid på 1.48 från Göteborgsvarvet förra året. Det kändes lite segt i början och jag hamnade efter 1.49 farthållaren, vilket störde mig, jag höll ju tänkt fart som skulle vara under 5.08 genom hela loppet. Vid 5 km tog jag mig om dem, vilket krävde sin energi eftersom det i princip innebar att jag fick ta fart ut i diket och springa om den stora klungan. Att ha dem i ryggen kändes bättre och jag kom in i ett skönt flow. Vid 12-13 km blev det fruktansvärt jobbigt och jag hann börja tänka en massa negativa tankar om att det aldrig skulle gå. Energin kom tillbaka efter ett vätskestopp där det serverades någon form av bar som jag sprang och gnagde på en stund. Den riktigt jobbiga kampen där jag i huvudet mantrade “det här är ett krig som du ska vinna” och “jag är inte trött, det här går”, kom vid 18-19 km. Jag lyckades hålla in i mål och kapade mitt personbästa med 45 sekunder. Tiden landade på 1.47.45. Jag tycker att jag någon gång borde kunna ta mig ner mot 1.45, men vi får väl se om den dagen kommer. Min goda vän Hanna som brukar göra mig sällskap på långpassen persade med 6 minuter, sjukt bra jobbat!

  


 

Be first to comment