Det var dags för laget att ta sig an ett nytt äventyr ihop, ett knappt år efter att björnbjällran tystnat i det nordligaste av Amerikat. En helt ny kontinent väntade de fyra vännerna. Afrika – roten till mänskligheten, löpning och Djungelboken. Vad kunde rimligtvis gå fel?
Jag (Hanna) fick nyligen låna boken ”Adventurer at Heart” av den entusiastiske multisportaren Anders Brohäll (tack för lånet!). Boken är skriven av AR-legenden Nathan Fa’avae, världsmästare och nyligen abdikerad lagkapten från det Nya Zeeländska topplaget Seagate. Såhär beskriver han sporten i bokens inledning;
”It takes a Tour de France cyclist about 90 hours of cycling, spread over three weeks with rest days, to complete the race. An adventure race, however, can take up to 160 hours of non-stop racing over as much as six days, with virtually no sleep or rest. To excel at this sport requires an elite level of skill in mountain running, mountain biking, kayaking, rafting and navigation, but above all an almost superhuman capacity to endure suffering and pain.”
Nathan Fa’avae – till 95 % tillverkad av järn (tror vi)
Nog för att vi inte tillhör världseliten. Och de där ”Mountain Running”-sträckorna känns mer igen som stapplande promenader i vårt fall. Men ändå. Det är bra att påminna sig om att vi valt en relativt krävande sport. Hade vi t.ex. pysslat med badminton skulle både tävlingstiden, materialkostnaden och skavsårsprocenten reduceras med cirka 225 procent. Men det hade blivit en förjäkla kort race report, och det vore ju trist. Här är vår upplevelse av Expedition Africa, en 500 km lång ARWS-tävling i Sydafrika, genom spektakulaber natur. Ett fantastiskt äventyr. Nu kör vi!
Fast vänta nu! Vi behöver först reda ut kommande smeknamn och förkortningar;
AR = Adventure Racing (den kunde du!)
ARWS = Adventure Racing World Series – typ en världscup, där även vi nybörjare får vara med
TA = Transition Area – växlingszon, där man byter gren, räddar fötter, sover, får kartor etc.
CP = Checkpoint – kontrollen, som den orange-vita tyggrejen i orientering, här ett A4-papper
Räkan = Lina – lagkapten och TA-general (den enda som får röra växlingslådan)
Krabban = Hanna – Marknadsavdelning, tidman (läs kvinna) och Water Boy på banan
Ztefano = Stefan – Förstenavigatör och logistikgeneral
Mädz = Matts – andrenavigatör, utrustningsexpert och klätterguru
Redo för start – med alla svenska attribut i högsta hugg; flagga, blont hår och skägg etc.
Starten – från ångest till harmoni (sträcka 1-4: kajakrogaining tot 10 km + trek 13 km )
Dagarna innan start i en AR-tävling kan närmast liknas vid ”den sista måltiden”. En ångestladdad väntan på en spännande men domedags-inspirerad aktivitet, med oviss utgång. Med vetskapen om att du mycket snart och med 97 % sannolikhet befinner dig i fyrtio nyanser av misär. Dagarna innan start bestod av främst fyra aktiviteter; att inta rikligt med föda (läs pizza/hamburgare) på den restaurang som fanns att tillgå på hotellområdet, delta i någon form av välgörenhetsprojekt som gick ut på att göra bokstäver i mosaik ihop med afrikanska barn (bra grej!), packa om saker som redan packats om 2-4 gånger och prata igenom potentiella situationer som kan dyka upp under det stundande äventyret. Räkan och Krabban ägnade bl.a. cirka tre timmar åt att visualisera vilka sätt en haj kan tänkas vilja angripa en kajak och/eller person. Det visade sig (såklart) finnas en uppsjö scenarion. Vi firade detta med två pizzor var, och kände oss redo för start.
Krabban och Räkan lägger mosaikplattor med sydafrikanska ungdomsbarn
Fokuserad Mädz innan start.
PIP PIP PIP! Den GPS-lösa klockan ringer. ”HELVETE – det var den sömnen för fem dygn framåt!”, tänker du. Packning, mobil och ditt liv är inlämnat och förseglat (nåja) kvällen innan, och du är nu utelämnad till ditt tävlingskit. Du drar med dröjande rörelser på dig syntetkostymen ovanpå din kroppsstrumpa av Sportslick (skavsårsmotverkande gel som bör doseras i riklig mängd). Nu finns ingen återvändo!
På plats vid starten bjuder den Sydafrikanska kustorten Knysna på en soluppgång med ljussättning direktimporterad från Hollywood. Efter obligatorisk flaggparad, gruppfoto (200 pers!) och ett nervöst antal toabesök är det dags. Starten går i vattnet, en hord av färgglada kajaker sprätter iväg. Det känns som att paddla i en dröm, det blir liksom overkligt att tävlingen är igång – efter så mycket väntan, Vi hänger på i stabilt tempo i OK placering i fältet, och ropar glatt till varandra. Peppen är total!
Äntligen på väg! Foto: Kirsten Oliver Photography
Efter en halvtimmes kajak-rogaining runt bryggor och kajer är det dags för öppnare vatten. Det är en mäktig känsla när drygt 100 båtar sprider sig som ett pärlband på det glittrande havet. Vi rundar en segelbåt där viken mynnar ut i öppet hav, och får en försmak av havets krafter. Mädz och Krabban paddlar ihop, och Räkan och Ztefano (aka Helan och Halvan) utgör andra kanotlaget. Vi har bara testat ”Sit-on-top”-kajakerna en halvtimme innan tävlingen, och då de saknar roder i någon form har personen där bak hyfsat fullt upp med att få plastbiten i rätt riktning.
När Ztefano lägger långa benet före får man lägga på en rem. Foto: Marie Krysander
Havs(haj)paddling – exit via tvättmaskin (sträcka 5-6: kajak 17 km)
Efter att ha släpat upp båtarna på land väntar första trekkingen. Vi springer härs och tvärs på en stig längs en höjd ovan klippor. Havet slår upp nedanför, och vi får första vykortsvyn Sydafrika-style. Här är det tätt mellan kontrollerna, och många lag runtomkring oss. Tävlingsnerven är på topp, och vi springer (med löpsteg alltså) hela sträckan, som fortsätter längs en lååång strandremsa. Sanden är jävlig. Räkans ben är ju som bekant inte så långa, så medan Krabban kan springa i Matts fotspår får Lina göra en enklare dressyrövning för att lyckas synka med Ztefanos 2-metersben. Men peppen är med oss, och lååångt därframme hägrar växlingen.
Strandlöpare. Foto: Kirsten Oliver Photography.
Första trekkingen var (också) lite kuperad på sina håll. Foto: Bruce Viaene
Vi växlar till paddling – tävlingens enda havspaddlings-sträcka. Kanske borde vi anat oråd när de pratade om att ställa in sträckan pga för stora vågor. Eller när de tog hand om allas ryggsäckar på just denna sträcka. Men glada i hågen gav vi oss iväg. Naiva och glada i hågen. Normalläge alltså.
Ganska snart börjar havet bekänna färg. Indiska Oceanens vågor, långt ifrån så stora de kan bli förstås, känns lite som väggar. Berg- och dalbana! Vi tappar varandra ur sikte titt som tätt, när vi kommer i osynk. Det är lite Moby Dick-stämning över det hela, och det känns heller inte otippat att Pinocchio ska dyka upp ridandes på en valsvans. Vi håller ut ordentligt när vi rundar en udde. Ett par hundra meter längre in slår vågorna in med besked över klippformationerna i vattnet, och vi konstaterar att där blir det icket någon fikarast – åtminstone inte just nu.
Vi får senare veta att vi paddlade på en mycket populär surfspot, tillika en av kustens mest hajattack-täta sträckor (hur tätt det nu kan vara mellan dem). Tydligen är strömmarna starka här, med tillhörande drunkningsstatistik. Hade vi vetat det hade vi kanske förstått varför två räddningsbåtar stod patrull längre fram. Vi blir uppmanade att runda dem, för att få en rak vinkel in mot stranden, x antal hundra meter in. Vi hinner ropa ”det här blir kul!” mellan båtarna. Sedan går allting fort.
Alltid lika svårt att paddla flygande båtar. Foto: Kirsten Oliver Photography
Krabban och Mädz lyckas kantra kajaken redan i första vågbrytet (som förövrigt känns som en rodeo-häst), och virvlar runt några varv innan vi lätt chockade konstaterar att paddlarna är i tryggt förvar (en förutsättning för att fortsätta tävla). Vi får tag i båten några sekunder, innan den slits iväg av enorma krafter i nästa våg (och gör entré på stranden ca 15 min innan oss). Sedan trycker någon på ”90 grader – bomull – snabbprogram”, och vi spenderar 20 minuter i vågornas vals. En lätt omtumlande upplevelse. Trots tappra försök att hålla sig upprätt vänds du likt förbannat upp-och-ned i varje våg, och när du äntligen når ytan känns stranden om möjligt ännu längre bort. Vi passar på att dricka cirka 15 liter saltvatten i väntan på bättre tider.
Allmänt stökig paddling. Foto: Kirsten Oliver Photography
Liksom under forspaddlingen i Alaska (när jag och Mädz hängde i ett träd i ett kritiskt skede), har Räkan och Ztefano lekt vattenland medan vi lekt livräddning. Väl på stranden möter de oss glada i hågen ropandes ”VI surfade! Vi surfade!”. Nog för att de varit i och vänt, men de surfade!? Livet är orättvist ibland. Vi fortsätter den 17 km långa sträckan på en ringlande flod. Det lugna vattnet är välkommet. Vi fyller på med energi och njuter av eftermiddagssolen. Ett gäng babianer agerar hejarklack i vattenbrynet. Eftersom det är mot reglerna tar vi inte emot några bananer från dem. Grönskan är så grön att den osar Instagram-filter. Landskapet är magiskt vackert.
Skön kontrast till havets påhitt. Foto: Bruce Viane
Äntligen cykel – och hej mördartrekk! (sträcka 6-7: cykel 30 km + trekk 58 km)
Efter växling till första cykelsträckan meddelar Marie Krysander (tillfälligt skadad lagmedlem i Sportson, på plats som deras mediaperson) att vi ligger på en peppande 19:e plats. Det är alltid skönt att sätta iväg på två hjul, då känslan av att avverka kilometer i rask takt ger mycket energi. Det är sen eftermiddag, och vi dundrar på längs dammiga grusvägar. Dammet eskalerar snart till regelrätt sand, och ja – alla ni som cyklar MTB vet ju hur lätt det är att cykla i djup sand. Räkan leker odödlig med sin låga tyngdpunkt, medan lång-Krabban välter ett par gånger pga bristande balans. Svordomarna haglar i bakre led, men som tur är tar sanden snart slut. 30 km går fort på grusväg, och vi närmar oss växling igen. Känslan är att vi har flow!
Krabban svär inombords över underlaget.
En sträcka vi bävat för är den 58 km långa ”löpsträckan” som nu tornar upp sig likt ett berg. Den visar sig dock bokstavligen bestå av ett GÄNG berg. Kanske borde vi ha förstått det då tävlingens s.k. Road Book utlovade 3000 positiva höjdmeter på denna sträcka (som AXA Fjällmara, med två bonus-mil, 1000 hm extra och lite packning på det). Vi ger oss iväg, glada och naiva, lyckligt ovetandes om hur vi en natt senare ska känna i kropp och själ. Det är sen eftermiddag, och mörkret kommer snart ikapp oss. Sydafrika bjuder på 13 timmar mörker varje dygn, och den första natten blir också den längsta mentalt.
Ett lag som hittat sin Arthur. Foto: Bruce Viaene.
Vi går genom djungelliknande skog, dock med sydeuropeisk touch. Vi fick senare lära oss att landskapet i den region vi tävlade var en hybrid, då vi rörde oss mellan två klimatzoner. Det förklarade varför vi i ena stunden kände oss hemma bland barrskog och kyligare vindar, men bakom nästa krök mötte en kaktus ackompanjerad av diverse odefinierade djungelbuskar. En och annan rekorderlig elefantbajshög påminde också om var vi höll hus. Nåväl. Trekking-sträckan sammanfattas bäst på följande sätt. Vi gick och gick, åt och drack, och gick lite mer. Vi fördelade packning regelbundet beroende på vem som kände sig som Hulken och tvärtom för tillfället. En strategi vi anammat av proffslagen i syfte att kunna hålla en jämn och hög lägstafart.
Under natten växlar vi placeringar med ett antal lag. Vi har periodvis lodräta stup nedanför oss, vilket gör den redan knixiga mörker-navigeringen snäppet knepigare. Ztefano gör ett grymt jobb med kartan, och vi andra haltar efter – för vid det här laget har fötterna börjat göra sig påminda. Efter vad som känns en evighet närmar vi oss växling. VI har alla ont i fotsulorna pga skavsår och/eller den rena belastningen.
Men okej, trekking hade sina fina stunder också. Foto: Bruce Viaene
Känslan att ha ont i fötterna av belastning brukar vi något dramatiskt benämna ”att gå på benpiporna”. Det är när du undrar om skorna tappat sin dämpning i diket, och fotsulornas naturliga kuddar tagit semester. Känslan av att ha ont pga skavsår däremot, ofta sådana längs med hälen eller främre trampdynorna, är mer ”att tappa fotsulorna”. När du lyfter foten och upplever att fotsulan ligger kvar i botten av skon. Oavsett orsak gör det ju (ursäkta ordvalet) helvetes förbannat jävla ont, och du anammar en lätt trippande gångstil i tro om att kroppsvikten minskar då. Tyvärr funkar det inte riktigt så. Den sammanlagda trekkingsträckan för Expedition Africa var 160 km, vilket är längre än vad vår första långtävling i Alaska bjöd på. I kombo med att tempot var högre nu blev det en större belastning på fötterna, och då vi upplevde denna smärta för första gången kom den tyvärr att påverka vårt lägstatempo rejält, och vår placering därefter. Lärdom: nästa gång bunkrar vi rejält med värktabletter!
Att cykla över ståltråd och möta LIVE-hajar (sträcka 8-9: cykel 84 km + trekk 35 km)
Efter trekken tar vi vår första sömn. Då har vi tävlat i 36 timmar. Stretegin var att sova 2 h per dygn, ingen sömn första dygnet och med prio på att sova de mörka timmarna. I stundens hetta, och med de fötter vi hade, tar vi dock beslut om att sova innan vi ger oss ut på första långa cyklingen. Fel beslut, då sömnkvaliteten är sådär i ett varmt och soldränkt tält och då vi borde insett att fötterna ändå skulle fått sin nödvändigaste återhämtning på cykeln. Men det är lätt att vara efterklok.
Den 84 km långa cyklingen är kuperad (ca 2500 hm), men flyter på. När vi väl når nästa växling är det med vissa svårigheter vi tar oss dit. Växlingsområdet visar sig ligga beläget på en stooor farm, omgiven av högt och minst sagt ogästvänligt järnstängsel toppat med taggtråd (tänk Tom Cruise hus i Hollywood – inte för att vi varit där, men). Vi har följt stängslet en lång bit, och befinner oss nu vid en enorm grind med övervakningskameror storlek XXL vända mot oss. Vi okynnes-ringer en stund på någon form av porttelefon.
Efter en stund dyker en polisbil upp från ingenstans på den öde landsvägen. Klockan är typ midnatt. Vi tänker att de nog inte kommer vara så glada när de kliver ut, men sydafrikaner verkar ha osedvanligt jämngott humör. Ut kliver två muntergökar till konstaplar som hjälper oss ringa runt halva tävlingsorganisationen (dock utan resultat). Snart lyckas de också öppna grinden, som högtidligt glider upp, med en kod de hittat – fråga oss inte var.
Fort Knox aka växlingsområdet.
Det gäller att ta varje chans till återhämtning för benstackarna. Foto: Kirsten Oliver Photography
Efter en timmes ofrivillig sömn (nåja) i kofarms-gården, till följd av att våra cykelboxar inte passat tiden till växlingen (läs slarv av organisationen) ger vi oss iväg på nästa trekking vid 2-tiden. Vi går genom natten, i sällskap av andra lag, och när gryningen kommer har vi tävlat i två dygn. På den här sträckan gör vi tävlingens större navigeringsmiss, då vi efter en brant klättring/krypsträcka i buskarna på en bergssida når en platå med lika ogenomtränglig terräng – och rekorderligt molokna får vända tillbaka. Vi förlorar ca 2 timmar på detta. Stämningen får sig en törn.
Rogaining på halvön (hajön?). Foto: Bruce Viaene
Resten av sträckan spenderas med rogaining (läs: du tar kontrollerna i valfri ordning) på en vacker halvö. Här får vi se våra livs första vithajar, då ett gäng turister ropar ”Great white” och pekar ned mot vattnet. Mycket riktigt. De karaktäristiska haj-siluetterna rör sig förrädiskt nedanför oss, där vi står i tryggt förvar på klippavsatsen. Det känns overkligt, och alla förutom navigatören är naivt omedvetna om hur nära vi är den plats vi nyligen paddlat (läs simmat) på.
Typisk vithaj. Och typiskt tur att man inte var i vattnet precis då. Foto: Bruce Viaene
Skön publik på vissa sträckor. Foto: Bruce Viaene
Att paddla uppströms och simma i grottor (sträcka 10-11: kajak 16 km + trek/canyoneering 45 km)
Efter två sköna timmars sömn ger vi oss vid midnatt iväg på paddling. Tidvattnet är kraftigt som tusan på Sydafrikas kust, och vi har otajming med naturens krafter. Det blir tunga och långa kilometer motströms längs en flodfåra, som snart övergår i en smalare ”fors” – klass 0,3. Sista kilometerna bjuder på den nya grenen ”släp-paddling”, då vattnet är så grunt att vi får släpa kajakerna mer än vi paddlar. Vattnet är halvkyligt, och vi tackar gudarna för grymma skalkläder från Lundhags, som på något sätt låter oss hålla värmen trots att byxbenen är dyngsura sedan länge.
Lagom till gryningen når vi växlingen, och vi har nu tävlat i tre dygn. En soluppgång känns ju sällan så efterlängtad som när du spenderat natten med att paddla uppströms utan vatten. Vi livsnjuter lite i morgonsolen medan vi byter om från träskkläderna till torrt. Efter att ha forcerat en bergssida där buskarna valt att växa sådär tätt som bara naturen tillåter traskar vi med ny-rispade ben iväg på den trekking som ska ta oss till canyoning-sträckan. Krabbans fotproblem eskalerar under en period, och laget erbjuder tacksam avlastning med packning och mentala vilseledande manövrar.
Canyoning innebär typ att fira/krypa/simma/hoppa/hala sig fram i ett slags grottliknande vattendrag med små (och stora) vattenfall. En SJUKT rolig sport! Sträckan inleds med en 20 meter lång firning som dimper ned oss i vattnet, som är behagligt svalt. Det är underbart att få kyla ner kroppen, och särskilt fötterna, och energinivån i laget kilar snabbt upp på stegen. Tyvärr kommer mörkret återigen ikapp oss, och halva tiden (typ 1,5 h) spenderas med pannlampan på. Både Räkan och hamnar med huvudet under ytan vid ett hopp, och fyra lampor blir genast två. Tillslut är bara Mädz lampa i form, men nu är vi snart ute, och det kravlas, kryps, halkas och hasas fram i halvblindo sista biten. Att simma i en mörk grotta är ett äventyr!
Att leka McGyver i ett vattenfall kan vi leva med.
Vid nästa checkpoint får vi göra ett val. Då tidigare lag blivit nedkylda och i vissa fall hypotermiska under andra delen av canyoning-sträckan (cirka 7 h i vatten) rekommenderas vi att gå direkt till nästa kontroll. För detta får vi tidstillägg, men vi väljer det säkra före det osäkra. Nu ska vi ”bara” trekka till nästa växling, sen får vi sova. Men Mädz fotsulor har börjat strula rejält. Han har ordentligt ont, och vi börjar oroa oss för om vi överhuvudtaget ska kunna gå vidare. Laget går igenom ett mindre mentalt break down, men med gemensamma krafter lyckas vi peppa varandra att fortsätta framåt. Alla har ont, men vi påminner oss om att alla andra lag upplever samma smärta. Efter många långa och dryga timmar av nattlig trekking når vi havet, och ska nu ta oss vidare längs en lååång sträcka av klippor- och strandkant.
Liksom i Alaska, när vi ofrivilligt fick ta sovpaus i Grizzly-nästet, möter vi nu en kritisk punkt. Sömnbristen, som varit oväntat lindrig hittills, börjar komma ikapp oss, och de många timmarna till fots har satt sina spår. Vi märker hur tempot sjunker ytterligare, medan vi trippandes tar oss över klippig terräng, hoppandes och hasandes i partier där de brant sluttande klipporna pekar alltför rakt ned mot vågorna som slår in med rejäl kraft i mörkret.
Vi ställs inför ett ultimatum, då vattennivån gör det omöjligt att ta sig runt klipporna på en liten udde, och alternativet är att ta en massa höjd och gå över ”berget”. I vårt skick är det inte aktuellt, vi är för utmattade, och vi lägger oss för att sova i en klippskreva på stranden för att vänta ut tidvattnet och gå runt strandvägen. Räkan utbrister plötsligt ”Det här var ju lite oskönt”, och håller upp sin dyblöta sovsäck, som tydligen spenderat Canyoning-sträckan i en icke-försluten dry bag. Luften går ur oss alla för en sekund, innan Krabban och Räkan slår följe på Krabbans sovsäck som en utbredd madrass. Till saken hör att sovsäcken är minimalt tjock och redan från början för tunn för att sova bekvämt i, och det blir en huttrande natt i våra tunna ”resque blankets”, i en skedposition så tät att inte ens en skorpion orkar göra sig besvär (såna fanns det tydligen rikligt av, upplyste oss Sweco om i efterhand).
Efter två timmars sömn med noll kvalitet gör vi ett nytt försök. Vi lyckas tajma ett pratglatt tvåmanna-lag, och slår följe med dem runt klipporna och vidare längs stranden. De visar sig vara ”ihopsatta” av tävlingsledningen, och har lärt känna varandra längs banan helt enkelt. De verkar fortfarande gilla varann, och vi imponeras av modet att göra en sådan chansning. Kunde ju blivit livets värsta vecka om planeterna stått fel. Det är fascinerande hur energin stiger i gruppen när nya människor influerar i en sådan här situation.
Vi utbyter upplevelser från tävlingen, och snart har den oändliga (?) strandsträckan avverkats. Vi blir halvt religiösa när solen kravlar sig över horisonten efter 13 långa och mörka timmar. Det innebär att vi påbörjar vårt femte dygn. Efter en avslutande simning för att korsa en tidvattenfåra når vi äntligen tävlingens mest efterlängtade växling. Kuriosa är att såhär långt in i en AR-tävling har den sista gnuttan integritet lämnat laget. Vi byter om spritt språngande nakna inför varandra och de nyfunna vännerna. Ganska märkligt om det varit hemmavid. Men just då är vi alla upptagna med att få saker gjorda med våra slow motion-hjärnor som enda verktyg.
10 mila-cykling i klunga (sträcka 12-13: kajak 13 km + cykling 100 km)
Vi har sedan innan fått veta att sträcka 14 och 15 utgått för samtliga lag, då banan bedöms ta för lång tid. I detta TA får vi också ”valet” att fortsätta på full course eller avsluta tävlingen på ”short course”, vilket skulle innebära att två sträckor; 10 km paddling och 32 km trekk, stryks från vår bana. När vi kommer in i växling informeras vi dock om att ”de som ska köra full course måste vara härifrån om tio minuter”. En omöjlighet för oss, i det skick vi är (det visade sig i efterhand att lag som kom bakom oss dock tillåtits gå ut på full bana). Med vår trekkingstatus (lät fotstatus) i åtanke ”väljer” vi short course. Ett beslut vi ångrar med facit i hand.
Hanna brände tårna, då hon tappat känseln i dem. Men skönt ändå! Foto: Kirsten Oliver Photography
Efter en “kort” paddelsträcka på 12 km längs en lugn flodfåra väntar en lång cykling på drygt 10 mil. Vi ger oss av sen eftermiddag, och den första delen avverkas i vacker kvällssol. Backe upp och backe ner i magiskt vackra miljöer. Det är fascinerande hur benen fortfarande matar på i uppförsbackarna, när kroppen egentligen borde vilja kollapsa i en liten blöt pöl. Men att kroppen har ett helt gäng av dolda växlar, det blir tydligt ett tillfälle som detta. Och kanske, kanske börjar vi känna lukten av målsnöret. Bara en natt till.
Det blir en märklig natt. Efter mörkrets fall bli vi ikappkörda av ett gäng schweizare, och efter ett kartstopp har vi sällskap av ytterligare två lag. De sista milen, som förövrigt är en enda berg- och dalbana (hej backintervaller efter fem dygns tävlan!), ökar farten rejält pga att vi hjälps åt att dra ”klungan”. Den höga pulsen håller tröttheten borta uppförs, men när vi swishar nedför långa asfaltssträckor i pannlampans sken kommer tunnelseendet krypande och vi får hjälpas åt att hålla låda för att tränga undan sömnmonstren. Mädz är ute och sladdar ”off road” vid ett tillfälle, men vaknar lagom till att kunna styra ut cykeln på vägen igen. Maxpuls.
Låååååååååång cykling. Foto: Bruce Viaene
Att gå i mål i sällskap av en älgflock (sträcka 18: kajak 9 km)
Trötta och kalla växlar vi kring midnatt till tävlingens sista sträcka. Nio kilometer kajak känns överkomligt i sammanhanget. Månens sken gör våra pannlampor överflödiga, men nattpaddling är inte nådigt för en AR-hjärna. Det undermedvetna har förstått att tävlingen snart är slut, och slår över på avslappnings-mode. Att paddla i mörker framkallar efter fem dygn med 7 timmars sömn både det ena och andra längs flodkanten. Både Krabban och Räkan ser rader av krokodilögon i ögonvrårna (och vi tror inte att sådana fanns just där), och väl ute på öppnare vatten är förvirringen total när tidvattnet motarbetar oss på vår väg mot mål. Krabban skriker till Mädz att vi inte kommer någon vart, för vi har haft samma stenröse under oss en lång stund nu. Mädz upplyser Krabban om att vi paddlar över sandbotten.
När vi äntligen skymtar målgången, i form av färgglada ljus på en strand långt därframme, har Ztefanos hjärna fått spratt, och han sätter av i helt fel riktning med motiveringen ”Det där är en fiskebåt! Dit ska vi INTE!. Vi paddlar en bra bit innan vi lyckas övertyga honom om att riktningen faktiskt är rätt, och att fiskebåten är mål. Krabban får sällskap av en flock älgar med spindelben som dansar på vattnet, men varje gång man försöker titta närmare på dem flyger de sin kos. Mädz upplyser Krabban om att hon beter sig som ett fyllo, och att hon borde fokusera mer på att paddla om vi någonsin ska komma i mål. Krabban paddlar resterande del av sträckan med blicken fäst på kajakens för. För säkerhets skull.
Målgången. För de som fick nöjet att uppleva den i dagsljus! Foto: Bruce Viaene
När målet närmar sig uppstår en överväldigande känsla, men på grund av ovan nämnda tillstånd också en väldigt overklig sådan. I och med att klockan är två på natten är det ingen enorm publik, men tävlingsorganisationen tar emot oss och ger oss champagne och kramar. (Vi slutade på plats 31 av 54 lag, får vi veta långt senare). Vi minns inte riktigt vad vi sa till varandra i målfållan, men vi ser ju glada ut på bilden i alla fall. Och det är ju en jäkla tur det, för nu är vi ju i MÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅL!
VI vill säga STORT och VARMT tack till våra oslagbara sponsorer och vänner på;
- 24 Hour Meals – för att vi får tävla med glada magar, och god aptit!
- Ulvang, Swix och Lundhags – för att ni håller oss varma och snabba!
- Gococo – för att era grymma strumpor gör 12 000 höjdmeter lite mer överkomligt!
- Kalas/Original Teamwear – för att ni låter oss tävla i svinsnygga lagkläder!
Och förstås – ett stort och varmt grattis till våra nyfunna vänner i Sweco Adventure (3:e plats) och Sportson Adventure Team (8:e plats) till fantastiska prestationer!
/Hanna & hela laget
(Nyfiken på hur det såg ut? Här är en kort film som sammanfattar tävlingen bra!)
PS. Så varför rubriken om djungeldjuren? Jo, efter att ha trekkat genom tät bush och krälat runt på backen x antal vilopauser konstaterar vi att det inte finns några Sydafrikanska djungeldjur. Alternativt att de är osynliga. Tur för oss (och dem)! DS.
