Höstförkylningen är här

Japp då var man rejält förkyld för första gången på länge. Det började förra veckan med rejält halsont och har nu övergått till snorfyllda bihålor. Det känns som om tänderna i överkäken ska tryckas ut. Det är surt och lite stressande. Annars det bra. Vi var och hejade på Oskar som sprang lilla lidingöloppet 1,7 km i söndags. Jag hade sagt åt honom att ta det lugnt i början eftersom det är en brant backe efter startfältet. Han gjorde som jag sa vilket ledde till att han var en av de sista ungarna in i backen. Alla andra ungar tokrusade i starten. Sedan sprang han om över 60 löpare innan han gick i mål rosig om kinderna. Han såg trött ut på upploppet så han hade tagit ut sig bra!

Min svåger och hans barn var också med och sprang. Vi snackade lite Vasalopp och jakten på medalj där. Johan har varit nära några gånger men tycker inte att han hinner träna tillräckligt mycket för att satsa på medalj. Själv vill jag gärna försöka men det är svårt med tiden och motivationen att få till tillräckligt mycket träning. Men samtidigt tror jag att jag skulle ångra mig om jag inte gav det en chans. Det hänger nog ihop lite med hur jag filosoferar kring volleybollen. Efter att jag slutat på elitnivå har jag inte spelat något på lägre nivå, jag är helt enkelt inte intresserad av det. Lite samma känns det med Vasaloppet. Ska jag fortsätta åka loppet vill jag göra det så bra jag kan, annars kan det lika gärna kvitta.


Nöjd med medaljen runt halsen.


I lördags var jag i Täby och höll en kurs för blivande volleybolltränare. Det är alltid roligt att hålla dessa kurser.

Be first to comment