Jag hade egentligen inte tänkt köra Laponia Triathlon 67N i år. Men det faktum att jag under vintern och våren tränat mer än tidigare, samtidigt som jag tävlat mindre än vad jag egentligen vill, gjorde att jag – då jag fick en lucka i kalendern – tog chansen och spontanregistrerade mig till tävlingen.
Anmälan var inne fem minuter före anmälningstidens slut och endast 14 dygn före start.
Även om jag i allra högsta grad är bra tränad just nu kom detta av naturliga skäl att bli en tävling som jag tog lite grand på volley i förberedelserna inför IRONMAN Copenhagen i augusti, som är mitt huvudmål för säsongen.
Min målsättning nu var därför inte heller högre än att ”ta mig runt” och samtidigt ha trevligt. Upplevelsen stod i centrum, snarare än prestation och tid.
***
Som tidigare år gick tävlingsstarten på stranden Sandviken, strax utanför Gällivare centrum. Liksom tidigare hade arrangörerna också byggt upp en väldigt professionell ”startarena” med allt som hör en triathlontävling till. Lite publik hade också letat sig ned till vattnet, trots att vädret var sådär och att starten alltså går vid midnatt.
Lite tråkigt var att deltagarantalet halverats jämfört med förra året, men stämningen bland vi som stod på startlinjen var ändå god. Vi var alla i åldersspannet 27-58 år. 26 av oss var män och åtta var kvinnor, elva var ”återvändare” och fem gjorde sin första fulldistans triathlon. Fem nationer fanns representerade.
För att vara ärlig var jag personligen, när jag stod där på stranden, dock inte speciellt sugen på att kasta mig i vattnet. Alla upplever svackor under en fulldistans triathlontävling, men som man helt enkelt måste kämpa sig igenom för att ta sig i mål.
Denna gång upplevde jag min första svacka redan före start.
Det var sen kväll och dygnsrytmen sade till mig att jag istället borde sova. Det var grått och mulet. Det var kallt i vattnet (men precis 15 grader – och således inte tillräckligt kallt för att simningen, likt föregående år, skulle kortas).
Och det blåste, “tillräckligt mycket för att myggen inte skulle störa oss”, som arrangörerna uttryckte det. Men det betydde också att Vassaträsket inte alls bjöd på den närmast spegelblanka vattenyta, under förhållandevis klar midnattssolhimmel, som var fallet vid förra årets tävling.
Till dessa yttre förhållanden ska läggas att jag denna gång varken hade någon medtävlare som jag kände sedan tidigare eller någon support med mig.
Det hela blev dessutom inte bättre av att jag tycktes vara en av kanske fem deltagare som inte hade neoprenstrumpor på mig.
Arrangörerna hade några dagar tidigare meddelat att de fått dispens från Svenska Triathlonförbundets regler vad gäller användande av sådana. Jag hade visserligen uppmärksammat detta men spontant tänkt att det väl var för dem som var ”lite extra känsliga”.
Uppenbart var så inte fallet, utan det var vi som inte utnyttjade denna dispensmöjlighet som måste ha framstått som orutinerade. 🙂
***
Starten gick på land och som vanligt var jag defensiv under inledningen av simningen. Jag var i vattnet som sista deltagare och simmade bröstsim under en stor del av det första varvet. Men sedan kom jag igång och kunde simma på ganska bra.
Väl i vattnet var kylan inte något som bekom mig speciellt mycket. Istället var det en ganska skön simning, utan trängsel och där jag kunde mata på i min egen takt. Att momentet sker på en lite kortare bana som man kör tre varv, med varvning på stranden, är också något som passar mig. Då är man aldrig speciellt långt ifrån land.
Tidsmässigt klarade jag av de 3 860 meterna på lite drygt en timme och 24 minuter, motsvarande 2:10 minuter per 100 meter.
Det var tolfte bästa tid bland de 23 herrar som tog sig i mål och samtidigt långsammare än vad simmade i Kalmar 2016, trots att jag genomfört säkert 100 simträningspass de senaste åren. Det är såklart frustrerande, men en förklaring kan eventuellt ha varit kylan.
Flera av de andra deltagarna sade efter loppet att de hade sämre simtider än vad de brukar ha och i princip alla deltagare simmade dessutom långsammare för varje varv. Till exempel avverkade jag de tre varven på 27 minuter, 27 minuter respektive 29 minuter – detta trots att jag alltså simmade bröstsim under en betydande del av första varvet.
Hur som helst var det en befrielse att komma upp ur vattnet och in till första växlingen. Jag stressade inte, utan tog med mig en mugg varm saft från arrangörerna, drack en smoothie, hämtade min cykelpåse och gick in i det omklädningstält som satts upp på stranden.
Detta hade i år försetts med en ordentlig elvärmare, vilket gjorde att det var väldigt varmt och skönt… så pass varmt att jag (på mina visserligen 14 minuter i T1) lyckades få upp värmen ordentligt och kunde ge mig ut på cyklingen utan att frysa.
Jag hade kört med badbyxor under våtdräkten för att kunna byta om till helt torra kläder. Dessutom hade jag, baserat på tidigare erfarenhet, med mig små värmepåsar som jag stoppade i skor och handskar.
Jag vet inte om det var dessa, eller det faktum att jag fick upp värmen ordentligt i omklädningstältet, som gjorde att jag inte frös om vare sig fötter eller händer denna gång. Oavsett vilket blev det i detta avseende en betydligt trevligare cykling än året före.
***
Cykelbanan var ny för året. Nu skulle två varv avverkas: en vända norrut, fram och tillbaka till Tjatjus, och en vända söderut, fram och tillbaka till Nattavaara.
Cyklingen kändes inte alls lika ensam som i fjol. Att banan innehöll två vändningar bidrog alldeles säkert till det, och därutöver var det väl tillfälligheter som gjorde att jag hade en handfull cyklister i min relativa närhet under större delen av banan. I princip hela tiden såg jag någon annan cyklist.
De första 35 kilometerna till varvningen i Tjatjus innehöll bland annat en ganska ordentlig stigning på 260 höjdmeter över åtta kilometer (3,3 procent i genomsnitt) och under denna fick jag min andra svacka under tävlingen.
Dels berodde det på att cyklingen rent generellt inte är min favoritdisciplin och att bara vetskapen om att ha en 18 mils cykeltur framför sig, i all ensamhet genom den lappländska natten, tär på psyket.
Men det berodde också på att det blåste en del längs med banan, fullt tillräckligt för att sidvindarna skulle gripa tag i mina splitternya kolfibelhjul (med ganska hög profil) som jag såklart fått för mig att premiärköra på tävling.
Jag såg framför mig hur jag förmodligen skulle blåsa av vägen både två och tre gånger under resans gång.
Som tur var försvann de negativa tankarna när jag kom fram till energistationen i Tjatjus och fick en kort pratstund med både funktionärerna där och några medtävlare.
På vägen tillbaka till Gällivare var det sedan, av naturliga skäl, en hel del utförsåkning och när jag gav mig ut på det andra varvet mot Nattavaara kändes cyklingen lättare än väntat. Några mil utanför Gällivare – efter totalt 81 kilometer – kom nästa energistation, där jag stannade och tog en kopp kokkaffe.
Sedan körde jag på de resterande fyra milen till Nattavaara, dess hembygdsgård och den tredje och sista energistationen. Här kollade jag in den närliggande älven och pratade triathlonträning med lite fler av funktionärerna.
Det tog mig inte många minuter efter vändningen att förstå varför cyklingen gått så fort och enkelt på utvägen: vi hade haft medvind.
Nu hade denna medvind bytts ut mot motvinden från helvetet och de 5,5 milen tillbaka från Nattavaara kom därför att utgöra min tredje svacka under loppet. Om jag på utvägen kunnat hålla en snitthastighet på 33 km/h kunde jag nu inte köra fortare än 23 km/h.
***
Vid sidan om känslan att jag aldrig tycktes komma fram till Gällivare var jag också orolig för att jag gjort en rejäl taktisk miss. Efter att ha druckit kanske en liter sportdryck och ätit bra fram till Nattavaara, och då jag föreställde mig att cyklingen in till T2 skulle gå ganska lätt, prioriterade jag vatten i alla mina flaskor vid den sista energistationen.
Jag tänkte helt enkelt att det viktigaste inför löpningen var att hålla magen i schack. Men allteftersom timmarna på cykeln gick, utan att jag fick i mig något ytterligare salt, blev jag allt orolig för att jag skulle få saltbrist och istället av den anledningen få problem under löpningen.
Till sist kom jag dock tillbaka in till Gällivare och jag kunde svänga av upp mot Dundret, Hellnerstadion och T2. Cykeltiden blev inte bättre än sju timmar och tio minuter, vilket motsvarade en genomsnittshastighet på knappt 25 km/h och att jag gjorde 20:e bästa tid bland de 23 herrar som tog sig i mål.
Anledningarna till den svaga tiden? Tja, motvinden under de sista 55 kilometerna var väl en och den kuperade banan en annan. Enligt min mätning avklarades 1 274 höjdmeter längs med banan, vilket kan jämföras med exempelvis (IRONMAN) Kalmar-banans runt 600 höjdmeter.
Men en tredje anledning lär tyvärr vara att jag helt sonika tar i för lite under cyklingen. När jag i efterhand tittar på mina data ser jag att jag under fyra procent av cyklingen låg i pulszon 3, under 50 procent i pulszon 2, under 36 procent i pulszon 1 och att jag under tio procent av momentet hade en puls lägre än pulszon 1. 🙂
Genomsnittskadensen låg samtidigt så lågt som 71.
Nog finns det förbättringspotential här, inte minst med tanke på att jag kört tre cykelpass per vecka, varav minst ett tröskelpass, under hela vintern och våren. Rimligtvis har jag med andra ord ett bra flås på cykeln, som jag uppenbarligen inte utnyttjade denna gång.
Också i T2 tog jag det lugnt och använde omklädningsrummet för att byta om. Funktionärerna sade att det var både kallt och blåsigt uppe på Dundret och rekommenderade att man klädde på sig ordentligt.
Mitt främsta fokus var nu annars att få i mig salt och näring. Jag drack den koncentrerade resorb som jag förberett, men åt också en kanelbulle och en del chips. Efter drygt 15 minuter gav jag mig i väg på det avslutande marathonloppet, mumsande på en mellanmålsbar och russin.
Den långa växlingstiden till trots lyckades jag passera de fyra medtävlare som redan var i T2 när jag kom dit.
***
Också löpbanan var ny jämfört med föregående år, och långt ifrån någon traditionell marathonbana. Damsegraren Sara Elfving beskrev den som att det var “fyra olika typer av banor i en”, och jag är beredd att hålla med.
Det var en del kuperat (typ) elljusspår. Det var en del ren bergslöpning (upp till Dundrets toppstuga och tillbaka). Det var en del ren skogslöpning på den så kallade Rallarstigen. Och det var en del mer traditionell löpning på grus- och asfaltsväg.
Totalt innehöll banan 790 höjdmeter, jämfört med 110 höjdmeter i Kalmar.
För mig gick löpningen blandat. I slutet av cyklingen hade jag börjat känna av en viss stelhet i höger knä och höftböjare, som gick över i ömhet och svag smärta då jag gav mig ut på löpningen.
Eftersom jag inte hade något tidsmål för tävlingen valde jag att helt enkelt acceptera läget, inte riskera något utan istället ta det väldigt lugnt. Jag blandade därför lätt jogging och rask promenad under de inledande delarna av momentet.
Och när jag kom fram till Rallarstigen vågade jag knappt springa alls på den smala stigen av rädsla för att ramla eller vricka foten, så där gick det väldigt långsamt.
Detta var såklart klokt, men samtidigt lite deprimerande. Löpningen är min överlägset starkaste disciplin och det kändes tråkigt att inte kunna ge järnet under denna.
Dessutom räknade jag gång på gång på hur oerhört lång tid det skulle ta för mig att slutföra loppet om jag skulle gå alla resterande kilometer, vilket också också tärde på humöret.
Väl framme vid grus- och asfaltsdelen blev det dock betydligt enklare att springa. Då kom också en ”vändbana” där man skulle springa två kilometer åt ett håll för att runda en kona och sedan springa samma väg tillbaka.
Det var tacksamt eftersom jag då fick lite koll på de medtävlare som låg framför mig och därmed lite ny motivation. Jag började springa mer målmedvetet och i takt med att jag tog ut löpsteget bättre försvann också smärtan i knät och höftböjaren.
Sammantaget kunde jag under denna sista dryga mil hålla en genomsnittsfart på 5:30-6:00 min/km, men sprang bitvis också ganska mycket snabbare än så.
Jag lyckades passera de sex medtävlare som låg närmast framför mig och min känsla var därför att jag avslutade tävlingen med lite mer värdighet.
Fem timmar blankt (motsvarande 7:19 min/km), på en visserligen tuff marathonbana, var den sjunde snabbaste löptiden bland de 23 herrar som tog sig i mål och räckte till en niondeplats totalt – en placering som jag i efterhand är mycket nöjd med.
Totaltiden skrevs till 14 timmar och tre minuter.
***
Att gå i mål på en fulldistans triathlontävling är naturligtvis en väldigt härlig känsla, även om målgången sker på en folktom Hellnerstadion i Gällivare.
Funktionärerna som varit helt fantastiska under hela tävlingen var om möjligt ännu bättre efter målgången och jag vet inte hur många gånger de kom fram och frågade om jag behövde hjälp med något. Jag hämtade andan lite i det uppvärmda ”måltältet”, duschade och åt en souvasklämma, men bad sedan om skjuts till hotellet för att kunna få i mig mer mat och såklart sova.
Vad tar jag då med mig från årets Laponia? Utöver det jag redan tagit upp, om att jag behöver vara betydligt mer offensiv på egentligen alla moment för att kunna nå mitt elvatimmarsmål i Köpenhamn i augusti, så gav loppet åtminstone två väldigt positiva signaler.
Den ena var att jag inte heller denna gång hade några som helst problem med vare sig magen eller salt- eller energibrist. Nyckeln till detta är väl såväl god planering och disciplin i hållandet av planen (dricka var tionde och mat var femtonde minut på cykeln) samt en tålig mage och kropp.
Men ännu viktigare är det jag känt under de dagar som gått sedan tävlingen, nämligen i princip ingenting. Naturligtvis var jag trött i hela kroppen dagen efter, men från dag två har jag inte känt av någonting särskilt och jag har kunnat röra mig som vanligt.
Avslutningsvis måste jag – igen – rekommendera Laponia Triathlon, en väldigt trevlig tävling som verkligen förtjänar mer uppmärksamhet!
Den är charmigt småskalig men samtidigt oerhört professionellt arrangerad. Naturen är otroligt vacker och ”tomheten” vad gäller både medtävlare och publik gör den till en helt annan upplevelse och utmaning än IRONMANs event.
Den som ännu inte kört tävlingen i Gällivare borde verkligen skriva upp den på sin to do-lista.
***
Min plan är nu att ladda om inför IRONMAN Copenhagen som går om drygt fyra veckor.
Min tanke där är att simningen, T1 och T2 gemensamt ska ta 90 minuter och att jag därmed har totalt nio och en halv timme på mig för cyklingen och löpningen. Om jag realistiskt kan cykla på 6:10-6:15 timmar (28.8-29.2 km/h) så behöver jag alltså springa den avslutande maran på 3:15-3:20 timmar (4:37-4:44 min/km) för att ta mig i mål på under elva timmar.
Genom att jag deltog, i och genomförde, Laponia Triathlon också i år fick jag både en härlig upplevelse och ett bättre ”hum” om vad som krävs för att jag ska klara detta mitt huvudmål för säsongen.
Aron Modig
3 x Ironman triathlon finisher
