Race report: IRONMAN Kalmar 2019

Det var inte alls självklart att det skulle bli någon IRONMAN för mig i år. Förra årets insats i Köpenhamn var en riktig urladdning, där jag med råge övertäffade det mål jag hade satt upp. Det gjorde i sin tur att det inte fanns något självklart, tillräckligt utmanande men samtidigt realistiskt, nytt mål att träna mot. Jag hade också börjat ett nytt, mindre flexibelt jobb som innebar sämre förutsättningar att få till samma träningsmängd som förra året.

Det visade sig dock att det fanns startplatser till IRONMAN Kalmar kvar en bra bit in på hösten, och någon gång i november kunde jag inte hålla mig längre utan anmälde mig. Den målsättning jag då tänkte mig att ha var att putsa något på mitt personbästa och ta mig ned under 10:30 timmar. Jag funderade kring de splittider jag hade på IRONMAN Copenhagen förra sommaren (1:15, 5:40 och 3:34 med totalt elva minuter i transition) och tänkte att det utifrån dessa inte borde vara omöjligt att kapa tolv minuter.

Jag försökte också att anpassa träningsschemat efter min nya arbetssituation, fortfarande ambitiöst men med färre och kortare pass. I början av året gick detta också bra och jag lyckades hålla mitt schema någonrlunda. Från mars/april och framåt blev det dock svårare. Jobbet tog alltmer tid och energi och träningen blev lidande. Även om jag var noggrann med att röra på mig i någon form i stort sett varje dag så blev det färre kvalitetspass och mindre mängd än planerat (alltså också utifrån mitt redan bantade träningsprogram).

Från årsskiftet fram till Kalmar tränade jag drygt sex timmar i veckan, vilket ska jämföras med att jag låg på nästan nio timmar per vecka under samma period förra året.

Detta gjorde också att motivationen sviktade. Utan helhjärtad träning var sannolikheten låg att jag skulle klara mitt mål, och vad var det egentligen då jag tränade mot? Jag hade ju redan genomfört fyra IRONMAN/fulldistans, så att ”bara genomföra” tävlingen skapade inte så mycket motivation i sig.

Resultatmässigt började dock säsongen bra. På Premiärmilen tangerade jag så när som på en sekund mitt personbästa (36:27) och drygt en månad senare gjorde jag en fantastisk insats på Göteborgsvarvet och var 23 sekunder från att gå in under 80 minuter. På Stockholm Marathon i början av juni hade det dock vänt. Även om jag var mycket stark de första 25 kilometerna så var energin och kroppen slut efter 36 kilometer. På Laponia Triathlon en månad senare klev jag av efter en tredjedel av cyklingen.

När det var som allra mest intensivt på jobbet under juli tänkte jag att om jag inte får åtminstone de två sista veckorna inför IRONMAN ledigt så skulle det inte vara någon idé att åka. Det var dock precis vad jag fick, och en veckas full ledighet på landet fick mig att ändå vilja åka ned till Kalmar och starta. Vad som skulle vara mitt konkreta mål med tävlingen var dock fortfarande oklart.

***

Jag fick med mig Sara ned till Kalmar trots att hon inte skulle köra själv. Vi tog tåget ned, vilket var hyfsat smidigt (byte i Alvesta) och boendet i år var riktigt bra sett från ett praktiskt perspektiv. Jag hade lyckats få rum på First Hotel Witt i centrum, 100 meter från simstarten och 150 meter från målet. Dyrt men i sammanhanget värt det.

Torsdagen lade jag på att ordna allt praktiskt. Jag hade med mig det mesta hemifrån men behövde ordentliga mellanmål, bars till cyklingen och ville få cykeln servad. Jag hade också fått för mig att jag nu inför min femte IRONMAN behövde en ny och coolare hjälm. Italienska KASK hade en monter i expon så efter en snabb provning köpte jag deras mellanvariant.

Eftersom jag i början av veckan hade börjat känna av lite i halsen var jag också extremt noggrann med mat, vätska och sömn, samt intog Coldzyme och Esberitox forte utefter schema. På racebriefingen på kvällen var jag därför mest irriterad över att de startade en halvtimme sent, när jag skjutit på middagen och stressat till Kalmar Tennishall för att hinna i tid.

För fredagen var min plan att ta det väldigt lugnt på förmiddagen, äta lunch och sedan ordna med utrustningen och checka in cykeln under senare halvan av eftermiddagen. Efter lunch förberedde jag mina kläder, min ”nutrition” och mina vätskesystem, packade mina påsar. När jag bara hade simutrustningen kvar att lägga i ordning tog jag fram våtdräkten och vände den från sitt ut-och-in-läge.

Jag blev förvånad. Den här våtdräkten var lila på axlarna och inte blå som den ska vara. ”Aha, det är Saras våtdräkt”, tänkte jag. ”Det är ju inte så bra.” Jag SMS:ade till Sara som var på ett event med Team Powerwoman:

”Det är din våtdräkt jag har med mig.”

”Haha, otippat. Var rädd om den är du snäll”, fick jag till svar.

Jag tänkte att jag väl då fick köra simningen i hennes våtdräkt, den borde vara av nästan samma storlek. Det dröjde dock bara några minuter innan jag fick ett nytt SMS från Sara där hon skrev att hon nu ordnat en annan våtdräkt till mig; en lånedräkt från Colting Wetsuits. Värstingmodellen.

Otroligt ordnat, såklart, men just då var jag rätt skeptisk. Jag gillar inte simningen och att genomföra den i en våtdräkt jag aldrig ens provat kändes tveksamt. Till sist kom jag dock iväg till incheckningen med komplett utrustning.

***

Lördagsmorgonen i Kalmar var magisk. Vi som satt i hotellets frukostmatsal strax efter klockan fyra kunde se soluppgången över Kalmar hamn, där simstarten skulle gå av stapeln några timmar senare. På en storbildsskärm visades tidigare års ”race movies” varvat med hälsningar från tävlingsledningen. Gästerna satt samanbitna spridda över salen.

När jag därefter gick till växlingsområdet för att ”ladda” cykeln med vätska och näring, samt kolla utrustningen en sista gång, infann sig äntligen lite av den rätta känslan i magen. De här timmarna före start är enligt min mening de bästa på en IRONMAN-dag. Ja, förmodligen de bästa under hela träningsåret. Stämningen går verkligen att ta på.

När jag stått stilla en stund och bara njutit gick jag tillbaka till hotellet, satte på mig min lånedräkt, väckte Sara och vi gick tillsammans ned till simstarten.

***

Simträningen var det jag prioriterat ned mest under året. Triathlonpionjären Odd Larsson hade i Gällivare förra sommaren berättat för mig att han aldrig tränade simning på vintern – det var helt enkelt för tråkigt – utan enbart i öppet vatten på sommarhalvåret. Det var en filosofi jag gillade och tog efter. Jag tror att det blev tre eller fyra pass inomhus under våren, och sedan ett tiotal pass i öppet vatten på landet under juni-augusti.

Seedningsmässiggt ställde jag mig längst bak i 1:10-gruppen, alldeles framför den grupp athleter som räknade med att ta sig igenom den 3 860 meter långa simbanan på drygt en och tjugo. Det tänkte jag var rimligt i och med att jag simmade på 1:15 i Köpenhamn i fjol.

Nationalsången sjöngs. Kentas ”Just idag är jag stark” spelades traditionsenligt och det långa tåget av nästan 3 000 deltagare började röra sig ned i vattnet. Jag började min simning med runt 200 meter bröstsim för att känna in vattnet och göra mig hemmastadd, för att sedan börja crawla. I vanlig ordning sökte jag till en början ett ”ytterspår”. Det gör visserligen att simningen blir lite längre, men å andra sidan har man mer fri lejd.

Det är svårt att i vattnet hålla koll på vilken fart man håller och hur man ligger till, men känslan var förvånansvärt bra. Navigeringen gick bra också utan att jag emellanåt stannade upp och tog några simtag bröstsim. För ovanlighetens skull kunde jag crawla på och ta ut kursen simultant.

Jag började känna mig alltmer bekväm och vågade mig en bit in i simningen till och med röra mig in mot mitten av banan och gå in i närkamper med medtävlarna. Jag matade, matatde, matade.

Dräkten kändes också bra. Det var skönt att den var lite större än min egen – det gav en friare känsla. Jag tror också att den hade bättre flytkraft för benen och att det var det som underlättade navigeringen.

När jag kom upp ur vattnet och kastade en blick på klockan bekräftades också den goda känslan. Jag hade simmat på 1:12, och alltså slagit mitt tidigare personbästa med runt tre minuter.

Väl inne i växlingsområdet gick dräkten förvånansvärt snabbt att få av sig. Jag drack min smoothie, satte på mig hjälm, strumpor och cykelskor, och var ganska snart på väg mot min cykel.

***

Min strategi för cyklingen var att ta det försiktigt ut från växlingen, över Ölandsbron och under den första biten på Öland. Helt enkelt att ge mig själv lite tid att komma igång och känna tryggheten på cykeln.

I stort gick det bra men jag kände ganska snart att åtminstone vägen söderut på Öland skulle innebära en förhållandevis kraftig motvind. Dessutom visade sig hjälmen inte alls vara speciellt skön…

… Och om italienska KASK inte lyckades göra en skön hjälm, kunde jag då lita på att den var säker?

Hur kunde jag inte köpa en tysk hjälm?!?

Trots motvind och negativa tankar tryckte jag dock på ganska bra, lyckades hålla en snittfart på över 30 km/h och hoppades att vinden inte skulle hinna vända inför min väg tillbaka mot Kalmar.

Det gjorde den inte, utan när vi svängt runt Ölands sydligaste del blev cyklingen genast betydligt lättare och jag kunde höja farten väsentligt. Jag kände tacksamhet och tänkte att det var lika bra att vara glad så länge som medvinden höll i sig, vilket den gjorde hela vägen tillbaka över bron.

Vid rondellen i infarten till Kalmar, där vändningen sker inför den andra loopen på cykelbanan, stod Sara och hejade och jag kände mig fortfarande förhållandevis stark när jag trampade på ut mot de sista sex milen av cykelbanan.

Precis som jag mindes den från 2016 var den sista delen av cyklingen otroligt seg; underlaget sämre, vägarna mindre och antalet svängar betydligt fler. Dessutom var motvinden tidvis tillbaka och cyklingen här kändes ganska ensam eftersom startfältet hunnit sprida ut sig ordentligt. Flera femkilometerspasseringar i rad gick genomsnittsfarten ned till strax under 30 km/h.

Jag började bli trött på att cykla, men samtidigt hade jag inte riktigt ont någonstans. Inte speciellt ont i ryggen, till exempel, vilket jag haft under slutet av cyklingen på mina tidigare långdistanstävlingar.

Även om det var segt de sista 60-90 minuterna så kunde det ha varit värre. När jag kom tillbaka tillväxlingsområdet var jag inte slagen. Jag hade cyklat på 5:41, och därmed snittat 31.7 km/h. Nästan lika fort som i Köpenhamn förra året och för mig en bra cykling.

***

Denna dag var det istället löpningen – som ju ska vara min starkaste sida – som blev den svagaste länken. Jag sprang inte dåligt, gjorde maran på 3:47 och jämfört med mina medtävlare var det här jag låg absolut bäst till.

Men kombinationen av att jag 1) inte var lika väl tränad som förra året och 2) att jag inte hade ett tillräckligt tydligt mål för dagen, gjorde att jag inte kunde förmå mig själv att hålla en fart hög nog för att nå en sub-10:30-tid sammantaget.

Jag minns egentligen inte mer från löpningen än att det inte var speciellt roligt. Fokus var helt och hållet på att bli färdig, men jag brydde mig inte om hur lång tid det tog. Inte en enda gång tittade jag på klockan för att se hur jag låg till på totalen, eller räknade på vilket tempo jag skulle behöva hålla för att komma under 10:30, eller åtminstone slå min 10:41-tid från förra året.

Lockelsen att börja gå var stark, men den lyckades jag åtminstone hålla tillbaka och jag sprang hela sträckan, förutom genom vätskekontrollerna under sista varvet/tredjedelen.

Publiken var som vanligt helt fantastisk i Kalmar och arrangemanget var minst lika bra som det brukar vara. Men när jag själv sprang på upploppet och över mållinjen kände jag inte mycket mer än att det var skönt att komma i mål. Lite stolthet såklart, men det var framför allt skönt att ha det avklarat.

***

Nu när två veckor gått sedan tävlingen har jag en mer positiv känsla än direkt vid målgången.

Jag är stolt över min simning, som var betydligt bättre än vad jag vågat hoppas på och det utan speciellt mycket träning. Jag är också nöjd med min cykelsträcka, där jag lyckades hålla en medelhastighet en bit över 30 km/h trots att jag tappade en del under de sista milen. Dessutom gjorde jag för mig snabba växlingar, sammantaget tre minuter eller drygt 25 procent snabbare än i Köpenhamn ifjol.

Och i efterhand är jag lite imponerad av att jag lyckades komma i mål gott och väl under elva timmar trots att min träning, till såväl mängd som kvalitet, varit långt ifrån vad den var förra året. Det var såklart just detta som visade sig under löpningen. Jag var helt enkelt inte tillräckligt väl förberedd för att kunna springa en snabb och kontrollerad mara efter fyra kilometer i vattnet och efter att ha pressat på i 18 mil på cykeln.

Sammantaget är jag glad att jag åkte ned till Kalmar och genomförde också årets tävling. Det är ett fantastiskt arrangemang och sammanhang att vara i, och jag är nöjd med flera delar av min insats. Jag är också tacksam för att Sara hängde med som support, för bra träningsprogram (som vanligt) från Magnus Hagström / Performance by Hagström och såklart för att jag rakt upp-och-ned fick låna en 6 000 kronors-våtdräkt från Colting Wetsuits.

Så till sist – som vanligt – blir det fler IRONMAN-tävlingar nästa år? Tror inte det. Jag känner mig lite sugen på att köra medeldistansen i Jönköping i juli, men i övrigt tror jag att den träningsmängd jag kan lägga in just nu är mer anpassad för att köra exempelvis enbart löpning. Kanske att det blir en marathonsatsning.

För att kunna motivera mig för en ny låmgdistansvända behöver jag både ett rejält utmanande mål (sub 10?) och tillräckliga förutsättningar för att klara av träningen. Just där är jag inte i dagsläget.

På väg ut på cykelbanans andra “loop”.

Be first to comment