När jag var ung fick jag höra att 40 minuter på milen var en skamgräns. Då jag sprang fortare än så reflekterade jag inte nämnvärt över det. Men det är någonting som jag ändå haft med i bakhuvudet sedan dess. Jag har alltid varit livrädd för att springa långsammare än 40, och har medvetet undvikit den distansen för att aldrig hamna på fel sida skamgränsen. I somras, efter mer eller minde obefintligt tränande, tog jag tjuren vid hornen, sprang milen för första gången på sju år, och klockade in på 47 minuter. Jag var så stolt över att jag vågade springa den sträckan trots att jag visste att jag skulle vara långt ifrån tiderna jag gjorde som ung.
I måndags lyckade jag hamna under 40 minuter igen. För mig är det ingen skamgräns längre. Det finns ingen skam med att träna, varken snabbt, sakta, långt eller kort. Huvudsaken är att man mår bra och gör det som man blir glad av! Men visst är det en skön milstolpe att passera!
Passet i sig var givetvis jobbigt. Jag sprang en rundslinga på 2,1 kilometer. När jag rekade sträckan innan så tänkte jag att det skulle bli ett platt lopp utan höjdmetrar för att det skulle gå så fort som möjligt, dock luftade hela den högra sträckan (sett från bilden ovan) svagt uppåt vilket slet på kroppen, och samanlagt blev det faktiskt fler höjdmetrar än under mitt tidigare 10 kilometers-test där jag sprang upp för två lite brantare backar! Hur som helst så märkte jag efter 3 kilometer att det skulle bli tufft idag, men med en långspurt, som var 10 sekunder snabbare än kilometern innan, så lyckas jag komma i mål med en sekunds marginal till 40 minuter.
Jag är glad att träningen fortsätter åt rätt håll. Trots att jag nyligen var sjuk i covid-19, och ligger inne i ett tufft träningsschema så lyckas jag kapa 1 minut jämfört med mitt test från den 12 november. Om 3 månader börjar tävlingssäsongen och innan dess kommer jag ha gjort fler test på både 10 och 21 kilometer, och då hoppas jag att jag är ännu snabbare! 🏃🚴♂️🛶
