Förra veckan påbörjade jag och pappa att bygga båthus åt deras båt, det slutförde vi i lördags i strålande solsken och härligt väder. Jo på lördagsmorgonen tog vi också upp syrrans familjs Buster som nu står i viksjö hos mina föräldrar. Småbåtshamn på baksidan…

Mina föräldrars båt är en Myra21. Fin och kult!

Marre

Hej! 
Nu är det dags för mig att köra senior EM i Moskva, det blir den sista internationella tävlingen innan OS och det ska bli kul och spännande att se hur formen är. Jag har inte form-toppat mig till den här tävlingen men det har känts bra på träningspassen på senaste tiden. Jag Missade den svenska tävlingen i Nyköping eftersom att jag har fortsatt varit sjuk fram och tillbaka. Det är tufft men jag har haft väldigt bra kvalitet på den träning som är gjord så jag försöker fokusera på det och det är jag nöjd med. Jag har dels varit hemma i Vaxholm och tränat, sen har jag även varit ett öar dagar i Oslo och ett par dagar i Jönköping. Erik Sandbacka som jag ofta tränar med har peppat Mig och hjälpt mig med bland annat starterna. Det är extremt viktigt att vara med i de första dragen för att inte börja loppet med att ta igen de andra. Det är självklart  Mycket att jobba på men det ska bli kul att testa just starterna i ett stressat tävlingsmoment. Jag startar k1 200m först på lördag så det blir en del träning på banorna här torsdag och fredag. Förhoppningsvis så kan jag även få se lite av stan! 

Här är en bild på mig och Erik från tävlingen i Racice!

​​

​​

Mycket har hänt sedan jag sist skrev, men att jag i helgen lyckades kvala in en svensk plats på k1 200 till OS I Rio toppar listan. Det är svårt att förklara alla känslor som jag känner just nu. När jag blev uttagen till att köra k1 200m på det europeiska OS-kvalet så blev jag superglad. Vårens tävlingar i Sverige och Danmark hade inte varit perfekta, jag hade fortsatt problem med min rygg och jag kände mig inte nöjd med min paddling. Jag var orolig att jag inte skulle få chansen att kvala på 200 vilket jag kämpat för hela vintern och våren så det var en enorm lättnad när uttagningen kom.
Redan i Florida hade jag gjort upp en plan för veckorna innan kvalet så när uttagningen kom så var jag i Ungern tillsammans med det danska landslaget för att ha 100% fokus på träningen och ha bra sparring. Träningen gick väldigt bra, jag kände mig snabb och hade det kul! Men på onsdagen precis en vecka innan kvalet startade så vaknade jag upp med ont i halsen. Jag höll mig lugn och trodde det skulle gå över inom någon dag men det blev bara värre och värre så jag började på en antibiotikakur. Mådde lite bättre och Försökte paddla på lördagen sen flög jag till duisburg i Tyskland där kvalet skulle avgöras och vaknade upp sämre på söndagen igen. Då spenderade jag hela dagen i sängen på hotellet och tyckte synd om mig själv. 

Om det är en stor påfrestning mentalt att förbereda sig för ett OS kval så var det extremt påfrestande mentalt att vara superförkyld. Jag försökte hela tiden att hålla mig lugn, intala mig själv att det var bra att vila men jag ska inte säga att det var lätt. På Söndag kväll bestämde jag mig för att hur jag än kände mig på måndagen så skulle jag vara frisk och börja förbereda mig för tävlingen. Jag Paddlade en tur på måndagen, en på tisdagen samt en gång på onsdag morgon. Sedan på Onsdag eftermiddag startade heaten på k1 200. 

Jag gjorde ett okej heat och tog mig direkt till final, paddlingen var inte perfekt, jag hade lite hög frekvens och allt för korta drag. Försökte att koppla av onsdag kväll, tänka på annat. Ville inte tänka mer, hade redan alla möjliga situationer klara för mig i huvudet. Antingen såg jag till att vara topp 2 eller så skulle jag få ha en sommar hemma och se mina konkurrenter starta i Rio utan mig i augusti. Var nervös när jag vaknade på torsdag morgon, hade svårt att äta både frukost och lunch. Starten skulle gå 13.57 och jag gjorde mina rutiner, kände mig ganska bra i kroppen, lite tung i paddlingen men såg det bara som något positivt, att det var tungt eftersom att jag kom långt på varje drag. 10 minuter innan start märkte jag att loppet skulle vara 5 minuter försenat, accepterade det och kände mig helt lugn, fokuserade bara på vad det var jag skulle göra, hur jag skulle paddla. När starten gick kom jag iväg riktigt bra. Jag såg ingen annan, visste inte hur jag låg till men kände att paddlingen stämde, det gick fort och jag blev inte trött för tidigt. Väl över mål såg jag tyska Sabine volz på banan bredvid korsa mållinjen samtidigt som mig. Förutom henne var det ingen mer på banorna till höger där jag visste att några av de snabbaste tjejerna låg, när jag vände mig åt vänster och även där såg att det inte var någon som korsat mållinjen före mig så visste jag att jag var hemma. Topp 2 var vad jag måste vara för att kvala och det var precis det jag var, etta eller tvåa spelade ingen roll. Glädjen och lättnaden som jag kände då var helt fantastisk, jag hade gjort det. Uppladdningen inför tävlingen tävlingen hade inte varit som jag ville men när det väl var dags lyckades jag få till ett av de bästa loppen på länge med en paddling även den bättre än på väldigt länge! 

Jag är faktiskt väldigt stolt och förvånad över min egen prestation. Jag har gjort vad jag kan nu för att ta mig till OS i Rio! Nu är det bara att vänta och se om Jag blir uttagen till att köra. Under tiden ska jag fortsätta prestera på världscupen som startar imorgon i Racice och träna träna träna!! Även superkul och imponerande att se att mina landslagskompisar Karin Johansson och Sofia Paldanius kvalade in en K2 på 500m. Om vi alla blir uttagna så innebär det att vi är 3 tjejer från Sverige som startar i Rio i sommar och det vore hur kul och häftigt som helst. 

Landade på svensk mark i tisdags eftermiddag och välkomnades med första klassigt väder och Taxi-Stensils efter 68 dagar i staterna. Flygresan var som flygresor är, mycket väntan och obehagliga sovställningar. Jag satt mellan Moa och en Pratglad italienare som bjöd in mig till alla hans hus runt om i världen och berättade hela historien om Sankta Lucia. Grät än skvätt till Filmen The Danish girl och åt jordnötssmörsmackor som vi tagit med oss. 
Det är väldigt skönt att vara hemma, jag paddlade ett fint pass hemma på vaxholmsfjärden som bjöd på spegel och 15 grader igår. Hade inte bestämt något pass men det slutade med 10×6 min i fart 2. Det var skönt men lite speciellt att paddla på svenskt vatten, inget salt och typ 20 grader kallare. Men om jag är glad över att vara hemma på det svenska paddelvattnet så är det ingenting jämfört med det svenska kranvattnet. Älskar att komma hem och ta ett stort glas kallt vatten ur kranen efter att ha druckit ljummet vatten ur sunkig vattenflaska från vattendunk. 
I tisdags åt jag middag med min mamma, pappa och yngsta storasyster Julia, det var trevligt och kul att få umgås lite med dem. Idag har jag varit och träffat Jörgen som är min sjukgymnast från SOK, vi kollade lite på ryggen som är mycket bättre men inte 100% ännu. Nu ska jag hem och paddla innan jag börjar jobba vid 16. Tänkte köra 200m träning, har ju tävlingspremiär nästa helg så det är bra att testa på lite högre farter hemma i det kalla vattnet! Hoppas på lika fin spegel som igår! 🙂 

9 veckor av hård träning hade jag framför mig när jag åkte hit i början på februari. 9 veckor för att höja min nivå ytterligare och skapa en bra grund inför tävlingssäsongen som startar i slutet på april. Redan innan jag reste så hade jag lite problem med min rygg, någonting som jag trodde var en låsning i bröstryggen. Som elitidrottare så är jag van vid att nästan alltid ha ont någonstans. Därför så jag tog det inte på allt för stort allvar, jag kunde fortfarande träna på utan att det gjorde för ont och jag försökte stretcha och massera för att det skulle bli bra. Problemet var att det inte blev bättre av massage, det blev värre. Likaså när jag försökte knäcka ryggen hos en kiropraktor så fick jag extremt ont efteråt. Tillslut så fick jag även så pass ont att jag inte kunde köra passen längre, då blev jag orolig och tog ett par dagar off. Det blev snabbt bättre och jag trodde det var okej att köra på igen men efter några sprints i kanoten så låste det sig helt och det var tillbaka värre än någonsin. Här brast det och jag var nära på att boka om flygbiljetten för att åka hem och få hjälp med problemet. Som tur var så skulle team Danmarks fysio komma hit bara någon dag efter och de trodde att jag skulle kunna få hjälp av henne om jag vara väntade… Och hjälp det fick jag! Då blev det sakta bättre och bättre! Jag fick ta ytterligare en hel vecka off med värktabletter, behandling, massage, akupunktur, kiropraktik, rehab och en himla massa promenader och lättare träning för att få igång musklerna. Sedan i veckan efter kunde jag paddla mer igen, först lugna pass och sedan även trycka på lite. Jag fortsatte få hjälp av Marlene som är oerhört duktig och hjälpsam, hon brydde sig verkligen och kom med övningar och tips på saker att höra för att jag skulle bli bättre. Det var så himla skönt att hon var på plats och att jag kunde få börja paddla lite igen. Nu har jag fortfarande lite ont men jag kan träna nästan fullt ut och har även fått testa på att köra intervaller hela vägen upp i maxfart. Den träning som jag tycker bäst om!

2 veckor av 9 blev inte ens i närheten av vad jag hade tänkt mig, de andra låg i en hård träningsperiod och jag promenerade på cross trainer och paddlade 15minuters pass. Det var tufft både mentalt och fysiskt men jag försökte hela tiden vara positiv och bara jobba för att se till så att ryggen blev bra igen. Nu har jag en vecka kvar och jag känner att träningen går bra och jag är motiverad att köra på den sista tiden. Sedan kommer jag hem och det är dags att tävla, någonting som jag trott att jag skulle vara helt redo för men som jag i dagsläget känner mig lite osäker över. Det blir dock bättre och bättre och om jag får till några fler bra träningspass i höga farter så tror jag att jag kommer vara redo när jag ligger på startlinjen om ett par veckor. Det blir som sagt inte alltid som man tänkt sig men det är bara att göra det bästa av situationen och våga lita på sig själv.

Ett stort tack till Marlene och Team Danmark som inte bara fixat min rygg, de har också låtit mig träna tillsammans med dem på vattnet och pushat mig upp i högre farter! Det är bra med snälla grannar 🙂

Förra säsongen så satsade jag främst mot k4 500m tillsammans med mina 3 landslagskompisar Karin Johansson, Klara Andersson och Moa Wikberg. Men jag fick även chansen att köra k1 200m på samtliga internationella tävlingar. Det gick bra och även fast jag inte hade fokus på 200m så lyckades jag få några riktigt bra lopp och resultat under säsongen. I och med att vi inte kvalade till OS i k4 så hade jag inför 2016 möjlighet att antingen satsa mot K2 500m eller k1 200m. Jag tycker om båda sträckorna väldigt mycket men 200m är det som jag har känt att jag är starkast i de senaste åren och efter lite diskussioner med min förbundskapten så ville han att jag skulle försöka gå enbart mot k1 200m. 
Därför så är min träning här i Florida lite annorlunda jämfört med vad jag brukar köra och även annorlunda jämfört med hur de andra tjejerna tränar. Därför har det blivit några pass tillsammans med killarnas 200m-grupp (THMG). De är självklart mycket snabbare än mig men har låtit mig vara med på kortare sprints för att jag ska ha någon att köra med. Jag hinner inte tappa så pass mycket på 10 sekunders intervaller att jag störs av det och om det är längre sprintintervaller så har jag fått starta lite framför dem. Jag är väldigt tacksam över att få köra med dem. Även fast jag känner mig långsam och alltid hamnar bakom så är det riktigt bra sparring. Igår så hade de K2 vilket går ännu fortare men trots detta så  körde jag med dem och fick ett bra pass! 
Jag är nöjd med mitt val om att satsa mot 200 inför kvalet som går i Maj och för varje dag som går så blir jag mer och mer nervös och taggad att börja tävla. Eftersom att det är en ny situation för mig att köra mindre besättning och mer k1 så är jag spänd på att se hur jag kan utvecklas. Jag önskar dock att jag kan få till lite besättningsträning de sista veckorna, det är bra för att få upp frekvensen något och att köra i högre farter. Förhoppningsvis så kan jag köra något pass med de andra tjejerna i K2, annars funderar jag på att höra om någon utav de danska tjejerna som är här har lust att testa. 

Jag klippte ihop en liten video från några av sprintpasset med killarna, det kommer gå fort för dem i år! 

Imorse så flyttade mina två lägenhetskompisar Honk och Marre ut, de ska hem till Sverige i två veckor innan de åker vidare till Portugal. De har valt att ha två kortare läger med lite tid hemma emellan istället för att vara här i Florida hela tiden. Det är svårt att veta vilket som fungerar bäst, men jag är nöjd med mitt beslut om att ha ett långt läger. Träningen rullar på fint, jag har fått några väldigt bra pass på vattnet och börjar bli sugen på att tävla. 

Förra tisdagen fyllde jag år och det firade jag med att köra ett 200m race med fokus att det skulle kännas som en riktig tävling. Det innebär att jag började med att köra en så kallad “wake up paddle” ungefär 60-90 minuter innan start. Jag brukar göra det på tävling för att komma igång och få lite känsla i kanoten. Sedan körde jag ett lopp över 200m, planen var att jag skulle köra själv direkt efter ett stort gäng med K2 killar kört sitt race. Men det slutade med att jag fick sällskap från Orion Pilo ifrån Danmark. Han är en superduktig kanotist från Danmark som också satsar 200m just nu. Han körde inte själv sitt Max utan försökte köra i mitt tempo för att jag skulle pusha det sista och det var till stor hjälp! Jag tänkte försöka få till något lopp varje vecka, jag tror att det är viktigt att lära sig distansen och se till så att jag är 100% säker på min lopp-plan. 

Imorgon går vi in i vår första vecka av två hårda veckor, det kommer att bli tufft men jag är spänd på att se hur kroppen ska svara. Jag ska se till att äta och vila ordentligt för att orka. Det blir även viktigt att hålla nere farten på de lugnare passen och fokusera på vad det är jag vill ha ut av träningen. 

I övrigt så händer det inte så mycket här borta, idag har jag mest tagit det lugnt, badat i havet och börjat läsa en ny bok. 

  
Här kör jag i min nya Cinco kanot som jag fått hit. Den går riktigt bra i vattnet och jag är verkligen nöjd med färgen! 

  
Livet här borta rullar på, 17 pass blev det i förra veckan och nu har jag fått pusta ut i en och en halv dag. Tiden här borta flyger iväg, jag lever i rutiner och behöver aldrig fundera på vad som ska göras här näst. Jag startar varje morgon med att äta en tallrik havregrynsgröt med frukt, kanel och mjölk. Oftast är det morgon pigga Moses som både ställt in min tallrik i mikron och hackat min frukt, och på så sätt är jag i princip alltid i skuld till henne. Ett tag innan 8, (och jag skriver ett tag då jag inte alltid kollar klockan) så gör jag 4st serier med olympisk rörelse, 8st utfall med bröstryggsrotation och 10st sidoböjningar. Detta tar ca 4 min och om jag känner mig stel så kompletterar jag, oftast med lite töjning av höfter, axlar och rumpa. Sedan klockan 8.00 är vi på vattnet, synkar våra klockor och kör passet för dagen. “Vi” består oftast av:

 -Linnea “speedexplosion” Stensils 

-Klara “Speedmachine” Andersson 

-Moa “Speedmachine Jr” Wikberg

-Karin “Speedendurance” Johansson 

Denna process upprepas i princip innan varje pass.. 

Efter passet är det kaffe och Äggamacka med kaviar som gäller, ibland blir det även en “yoghurt parfait” med yoghurt, keso och någon slags frukt innan vi drar iväg på andra passet för dagen. 

Efter lunch har vi planerat 60 minuters plugg, gärna utomhus även här med en kopp kaffe i handen. Cirkus en timme innan klockan 4 så är det dags att äta igen och här hinner vi oftast med rätt så många asgarv åt allt och lite till. Ju konstigare man är desto bättre passar man in på The Pines. 

Förhoppningsvis så slipper man löpning eller chins och armhävningar efter passet, då kan man luta sig tillbaka i hängmattan, njuta av kvällen och hoppas på att det inte är en själv som har mat-dag. 

Vissa kvällar orkar man inte mer än att ligga i sängen och grimasera i snapchat, andra kvällar försöker vi ta oss ut på en inspektionsrunda, spela något spel, ta kvällsdopp eller bara snacka skit med personerna som kommer i vår väg. 

Klockan 10 är det oftast läggdags. Är man själv ute på äventyr så ska man helst vara hemma innan 11, men den tiden går att förhandla sig till… Vi försöker endå vara öppna för nya traditioner och idéer. Moas och mina 2 nya lägenhetskompisaf bestående av Honk och Marre är väldigt bra på att påpeka vårt annorlunda beteende. Speciellt att vi alltid sitter på samma plats runt bordet och alltid dricker kaffe ur vår egen kopp. Men det handlar om att Ge och ta, jag har testat att äta på en ny plats och Honk deltog idag på Vårt “söndagsmöte”, testar man inte så vet man inte. Men när man testat och bestämt sig för att rutinerna håller så ser jag ingen anledning till att genomgå en förändring. 

Jag kan även meddela om att jag i princip har lärt mig att jonglera! Måste bara få lite mer kontroll på’t!  

Gästinlägg
Det är jag som är Moa och jag tänkte beskriva lite hur det är att dela rum, säng och ibland även täcke med Linnea runt 250 dagar per år. Om vi börjar med täcket så skulle jag nog säga att just dela täcke är en av Linneas sämre egenskaper. Allt som oftast slutar det med att jag vaknar och fryser mitt i natten och får leta upp någon form av alternativt täcke, typ filt, handduk eller toapapper funkar också i nödfall (haha). 

Som tur är finns en hel del fina sidor med Linnea också.

Linnea är bra på att säga rätt saker när det bara finns fel saker att säga och när det inte finns något alls att säga så finns hon där ändå. Hon köper glass när jag är sjuk och vi hjälper varandra med det allra mesta. 

Vi har tävlat mot och med varandra sedan vi var 10 år, och det har satt sina spår. Linnea berättade här om dagen att hon känner i luften och hör på min andning om jag blir trött eller irriterad på något. Nästa gång jag inte vill visa att jag blir sur måste jag alltså komma ihåg att hålla andan. 

Det finns såklart även praktiska saker med att känna någon innan och utan. Till Linnea behöver jag sällan prata i hela meningar för hon vet redan vad jag tänker på och när jag ska försöka förklara något svårt så räcker det med att säga ”ja men du fattar vad jag menar”. Skulle kunna säga att vi är lite som ett gammalt gift par, förutom att vi inte gifta och att vi inte är så jättegamla än! 

Det var lite om hur det är att vara kompis med Linnea, fortsättning kommer kanske i ett senare inlägg:)

Nu har jag äntligen kommit igång med träningen här borta, det har inte varit lätt men en vecka är snart nere. Trots att jag vet att man ska starta lugnt efter sjukdom så så rivstartade jag veckan med 4 pass i Måndags. Kroppen svarade bra där och då och jag var taggad på att komma igång, men redan tisdag eftermiddag fick jag sota för min drastiska start när jag gästade de danska tjejerna på ett washleads pass över 12km. Det gick inte superfort men jag fick kämpa hela tiden, hittade inte någon bra känsla på vågen och inbillade mig att jag hade 3kg sjögräs i rodret… Lyckades överleva och körde lite lugnare på onsdagen och torsdag förmiddag för att sedan trycka på 6x400m max/hårt i löpning innan torsdagens halvdagsvila skulle ta plats. Gick lite väl hårt 2,3,4 där jag lyckades spurta ifrån Klara och Christian. Sedan insåg de min svaghet och drog på ett jäkla tempo redan från starten och jag fick se mig besegrad på de två sista. Körde 3st under 1.10 och resten strax över så det blev ändå ett grymt bra pass med allt för mycket mjölksyra i de stackars benen…

Även Moa har lyckats komma tillbaka på benen nu i slutet av veckan så vi är inte isolerade från resten av laget längre. Vädret börjar bli bättre, det har varit ganska kallt och blåsigt även fast solen varit framme men börjar som sagt bättra sig och jag hoppas vi får några riktigt fina veckor framöver. Förutom att träna har det blivit ganska mycket studier, powernaps, surdegsbak och ett antal försök till att lära mig jonglera. Jag har som mål att lära mig det innan lägret är slut, mamma skickade med det som en liten present hit så jag känner pressen!

Nu ska jag laga en kvällsäggmacka till Moa och föreslå att vi går på en inspektionsrunda runt området för att registrera felparkerade bilar och allt det där!

Tjejligan gör explosiva chins efter sprintpass

Fint häng på stranden med Moa och Klara

Jag och Moa tog med studierna ut idag,

Jag och Moa välkomnades till Florida med två stycken förkylningar. Jag blev dålig redan i början på veckan och har lyckats dra med mig Moa på köpet. Inte helt lyckat men vi försöker hålla humöret uppe och hoppas på att kunna komma igång ordentligt på måndagmorgon. Ska man vara sjuk är det i alla fall skönare att vara det samtidigt som någon annan. Vi dricker te, planerar stark soppa till middag och tar han om varandra så gott det går.

Jag och Moa delar rum här i Florida och man skulle kunna säga att vi delar på allt annat också. Vi har gemensam garderob, delat kaffekonto och är delägare av The Pines resorts skönaste hängmatta. Varje söndag har vi infört söndagsmöte. Där myser vi till det, fikar, och utser ordförande samt sekreterare för att på ett vettigt sätt kunna utföra vårt möte. På dagordningen har vi 10 st punkter att gå igenom och planera för att veckan ska bli så smidig som möjligt.

Just nu sitter jag och försöker ta mig igenom några utav Sveriges alla lagar och funderar på att brygga en kopp Arvid. Ha det gött så länge!

Suttit i möten, haft föreläsningar, druckit kaffe, snackat skit, sovit på hotell i Stockholm och träffat en himla massa roliga och intressanta idrottare från SOK’s Topp och Talangprogram är vad jag gjort i början på den här veckan. Hade även Lyxen att få lyssna på roddaren Lassi Karonen berätta om sin satsning och sina erfarenheter om OS och att vara bland de bästa i världen. Superintressant att få lyssna, ställa frågor och prata med personer som haft och har samma drömmar som en själv.

Nu sitter jag tillsammans med Moa på Arlanda och väntar på att få boarda vårt första plan för en mellanlandning i Frankfurt innan vi tar oss över Atlanten. Det känns alltid lite konstigt när man ska lämna Sverige under en så lång tid, mamma nämnde igår att det nästan är 1/5 av 2016 som jag ska spendera i Florida nu. Men tänker man på det sättet så låter det alldeles för långt, 10 veckor är bättre. Jag tänker ta en vecka i taget och fokusera på varje träningspass för att säkra att jag går framåt under dessa veckor.

Hittils har jag lyckats glömma halva vår matsäck, ringt runt till diverse far och morföräldrar och köpt historiens dyraste Te för 40 svenska riksdaler. Nu bär det av! Hej!

Bland det bästa jag vet är när jag bestämmer mig för att träna det som jag är sugen på just för stunden. När man ständigt följer ett träningsprogram så är det inte alltid man är som mest motiverad för den träning som står planerad. Då är det ibland väldigt skönt att bara känna efter och fundera på vilken träning man är sugen på att utföra just där och då. När jag vaknade upp förra fredagen så var det blå himmel, snö på marken och solen sken på isen utanför mitt sovrumsfönster. Skräll eller inte men jag blev inte speciellt sugen på att sätta mig inne på maskinen så jag bestämde mig för att gå ut och springa en liten runda. En liten runda slutade med 2h och 20km längst med vattnet ute på Bogesundslandet vilket är mitt absoluta favoritställe att springa på. Det blev ett superbra pass och jag var pigg och glad efteråt. Trots att jag ibland får lite ångest när jag känner för att ändra i programmet så tror jag att det är väldigt viktigt att man vågar göra det för att få de där riktigt fina träningspassen.

I måndags gjorde jag också personligt rekord i Bänkpress där jag tog 85kg och fick bevis på att de senaste 6 veckorna med tung styrketräning gett resultat. Alltid skönt att veta att delar av sin träning går i rätt riktning. Styrkan är något som jag har valt att fokusera på. Jag ligger lite efter i styrka om man jämför med vissa av mina konkurrenter och som 200m kanotist är det viktigt med power i musklerna. Planerade även in gymmet för de kommande 10 veckorna i Florida och är supermotiverad till att sätta planerna i verk.

Den här veckan ska jag vara i Stockholm på Kick-off med de nya som är med i SOK´s Topp och Talangprogram. Jag kom med i det programmet för ett år sedan men har inte kunnat vara med på den här Kick-offen tidigare så det ska bli kul att äntligen få vara med. Sen drar jag även till Florida på Torsdag tillsammans med min Partner in Crime Moa Wikberg. Vi skriver listor och planerar för att göra allt så bra som möjligt den här våren. Det som står näst på tur är inköp av svenskt kaffe, Kaviar, Örtsalt och YUP som vi brukar ta med oss till Florida. Ser fram emot våra rutiner och tuff och bra träning där borta!

Här är jag och Klara Andersson som jag kommer att få äran att hänga med där borta. Hon vet hur man tar livet och känslor med Ro och ger aldrig upp på ett träningspass. Bilden under är från min fina löptur ute på Bogesund.

Idag handlar det om mitt första inlägg på Multisportbloggen, en annan dag handlar det om mitt första träningspass för dagen eller första gången jag flyger med Sveriges rikes lag på nästan 3kg över Atlanten.

Idag är jag en 21 år gammal/ung tjej som tränar och tävlar för Svenska landslaget i Sprint kanot och kämpar för att ta mig till OS i Rio nu till Sommaren. Jag gillar att träna men har alltid älskat att tävla, jag gillar att göra saker som går fort där jag får ge allt jag har direkt från start. Utmaningar är roliga, utveckling är fantastiskt och mitt mål i livet är att se hur bra jag kan bli. Jag studerar även ekonomprogrammet på distans och tackar inte nej när jag har tid, ork och möjlighet att jobba ett extra pass som aktivitetsguide, lärarassistent, turistinformatör eller som psykolog till nära och kära i behov av två öron som lyssnar.

Idag är det precis 2 veckor kvar tills jag åker till Florida i 10 veckor för att träna, äta, sova, dricka kaffe, umgås med kompisar och förbereda mig inför tävlingssäsongen 2016. Någonting som jag ser fram emot med tanke på det istäcke som ligger över Eriksöfjärden hemma i Vaxholm. I morse blev det ett hårt paddelpass på maskin med Christian Svanqvist som bor och tränar i samma klubb som mig. Vi körde 200m race-plans i hög fart och det märktes tydligt att kroppen glömt bort hur det känns att ha mjölksyra överallt.

På väg hem från träning besökte jag min Mormor och åt sedan soppa och pannkakor till lunch. Det ska man tydligen göra på Torsdagar och jag klagar inte eftersom att jag anser att pannkakor, plättar, våfflor och allt som hör därtill är det bästa som finns. Ikväll ska jag jobba ett pass ute på Vaxholms Kastell, vilket passar bra då jag har halvdagsvila.

Så, lite kort om vem jag är och vad jag gör på en dag. Ser fram emot att blogga här på multisportbloggen tillsammans med alla andra idrottsintresserade och berätta lite mer om vem jag är och vad det är jag gör om dagarna.

Foto: Evelina Menning