Martin Nordstrand

Martin Nordstrand är killen som tog familjens friluftsintresse och adderade till ett högre tempo och pulsklocka, ur detta föddes ett galet intresse för multisport och Adventure racing som på senare tid mer eller mindre smalnat ner på paddling i olika former. Brinner för friluftsliv och favoritårstid är alla. Klyschigt, ja.

Första natten i Multivanen

Åh, mer sånt här!

Första natten i Multivanen inatt, extremt extremt mysigt. Såna här ska det bli många av.

Madrassen (inte den från Postnord) kom i veckan så jag körde ut till päronen och la in den i bilen. I torsdags så bäddade jag och päronen upp bilen med lakan och två duntäcken.. så extremt mysigt.

Igår efter jobbet där vi hade Afterwork så drog jag iväg runt åttatiden och hade tänkt ut ett bra spot vid djurgårn, Biskopsudden som jag anade är toklugnt med inga bilar eller folk som passerar men ändå sade eftersom det ligger båtar för miljoner ett stenkast ifrån och därigenom bra bevakning osv.

Parkerade precis vid havet, satte på musik på telefonen och gungades till sömns av stormen Knud som rullat in inatt.

Så mysigt!

Och vaknade till solen vid halv sju sjutiden.

Inte alls kallt, inte speciellt fuktigt heller tror jag.

Såg igår att det skulle sluta regna efter midnatt så jag tänkte att om jag skulle vakna till nån gång på natten skulle jag öppna ett fönster vilket jag gjorde nån gång vid tvåtiden. Litegrann bara.

Nyss åkte vikingline förbi.. skilda världar. Fylla och ångest på den där båten. Harmoni och lycka här i bussen.

Gooodmorgon!

Marre


Tisdagstävling 5000 m

Tja,

Tisdagstävling idag och ett varv åttan dvs lite mindre än 5000 m. Nils Toresson trodde det är 4,9 km runt.

Isak Forsberg var också med som kom nyss hem från maraton VM i Portugal.. alltså riktigt bra form!

Starten gick, det gick snabbt som satan. Nils drog första biten sen tog Isak över och körde hårt. Jag fick slita. En bit in i kanalen körde jag på och drog Nils och Isak som var på varsin sida om mig. På utsidan av Långholmen var det lite båtar som drog upp vågor som jag i min NELO 560 plockade lätt! Jäklar vad smutt den är i vågor, surfar på allt!

Jag hade som mest kanske tjugo meter som isak tog ikapp lagom till sista vänstersvängen vid Långholmens udda (den mot Lilla Essingen). Nils lite efter.

Isak tryckte på, jag slet på nåra vågor bakom. Nils på min våg. Sista svängen till upploppet tryckte Nils på och tog andraplatSen före mig.

Sjuuukt kul och hårt, fy satan vad det går.

Snitthastighet typ 13,9 med flera skarpa svängar som drar ner farten.

/Marre


Tisdagstävling essingeöarna runt

Tisdagstävling igår med bra startfält, där mest utmärkande var:

Nils Toresson, 3a på Dalslands kanotmaraton, 4a på maraton sm.. bra helt enkelt!

Jonas från min klubb, skk.

K2an från örnsberg med två rutinerade “gubbar”.

En till k2a från örnsberg med Stefan Erlandsson och Henrik Bunge.

Starten gick, jag ville köra hårt från start.. efter några km var det jag i spets sen ena k2an, nils och Jonas på mina vågor..

Jag fortsatte dra på och och alla utom Nils hängde på.

Jag körde fortsatt på men ändå i “prattempo” där jag och Nils Toresson hade det rätt trevligt runt de här 9km.

Han låg på min våg hela varvet rätt lätt. Vid två tillfällen fick jag lucka där det var stora båtvågor. Han körde dock ikapp rätt enkelt hela tiden.

100 m från mål blev det spurt om vinst som jag vann, skönt, viktigt, kul!

/Marre


Klubbmästerskap 2018

Gick av stapeln igår lördag. Jag var stört laddad, kanske överladdad?

Jacob Holst skulle köra, Daniel från Sydafrika, Jonas mfl. Bra startfält!

Jag hade målsättning att köra hårt, riktigt hårt.. men hade inte riktigt den riktiga överfarten (över 13,5) på Kungsholmen runt.

starten gick, Jacob körde på riktigt hårt, jag låg på våg ett par hundra meter, sen när farten gick ner gick jag upp och drog hårt (ca 13,5-14) fem-tio min, Jacob låg på våg, jag lät honom dra, farten gick ner lite men skönt att ligga på våg.. jag gick upp och drog, farten gick upp. Så höll vi på typ tjugo min.

Vid pampas föreslog jag som polare emellan att vi skulle dela på vinsten iom vi ändå körde ihop och hade rätt “trevligt”.

Vi gick i mål på 39,20. Ingen rekordtid men ändå snabbt. 13,3 i snitt tror jag.

Hade jag kört snabbare om jag legat i spets hela tiden? Ingen aning. Den som lever får se nån annan gång.

Kul var det iallafall och Jacob körde bra!

Se den första bilden här nedan där Jacob grinar illa och jag har det rätt bra…

/Marre


Förtält till Multivanen

Är nu hämtat hos ombudet här hos mina päron. Nu kan det regna, snöa osv men inget kommer komma in i bilen!

Så ser det ut.

Jag testade att sätta upp det hos päronen men som ni se är det inte helt rätt att sätta upp i plommonträdet. Ni ser på bilden hur det ska se ut!

Marre


Update Multivan

Jag var hos päronen idag efter jobbet och såg nu hur otroligt bra dom har fått till det, otroligt impad och tacksam för deras tid, engagemang och kunskap (och pengar). Tack tack tack!!!

Så ser det ut när sängen är bäddad (men här bara med filt) sen blir det lakan, täcke mm.

Sen fäller man upp ryggstödet och får då massa bagageutrymme, kolla bara.

Verkligen hur mkt som helst.

Och fram i mittendelen är det här fenomenala bordet och soffan.

Marre


Multivan in i familjen Nordstrand

Tjena bloggen,

Jag har införskaffat en folkabuss, närmare exakt en Volkswagen Multivan. DRÖMMEN!

 

När jag och päronen var uppe på resa i nordnorge i somras med Lofoten som huvudmål så fullkomligt kryllade det av Multivans ute på vägarna och i naturen. Det fick mig och mina päron att verkligen inse det extremt funktionella med en mindre husbil. Fördelarna med Multivan är många:

-Storleken, precis lagom stor. Man kan köra överallt, vända överallt och komma ner på varenda skogsväg, och inte att glömma, det är personbilspriser på färjor/broar mm.

-Man sitter fem pers riktigt bra i den och när man ska sova fäller man baksätet och rullar ut en madrass så blir det en riktigt fin dubbelsäng.

-Fyrhjulsdrift (ej alla modeller) men ett måste för mig/och mina päron. Man behöver det sällan, men väl när man behöver den är det oslagbart.

-Komforten, man åker bra, riktigt bra i den. Inge burkigt, plåtigt, svajande längs med vägarna. Hela bilen är mer isolerad än en vanlig transporter eller caravelle.

-Dieselvärmare, say no more. Med fjärrkontroll. Tack och hej vinter, välkommen.

-Bra förvaring, märks att tyskarna har tänkt till. Allt andas kvalité och praktiskt.

 

Se bilder nedan!

 

Jag tog tåget upp till Järvsö där jag köpte den. Här första tankningen. Den rymmer 80 liter, bara det.. riktig äventyrsbil.

Körde hem i regnet, som en dröm. vilken väghållning och komfort i kupén!

Rätt praktiskt inredd (default). Kolla bara bordet i baksätet, som gjort för att äta mat och fika regniga dagar/kvällar. Längtar.

 

Vi tog bort två stolar så den nu “bara” har fem sittplatser, två fram och soffan med tre där bak.

Sju platser lär ju inte behövas så himla ofta tänker vi.

 

Sängen blir till genom att baksätet fälls och tillsammans med en hylla i bagageutrymmet blir en stor dubbelsäng på 150*200 cm.

Mina älskade föräldrar är (minst) lika taggade som jag på det här så de har nu ett par dar gjort en hylla som är längs bak med en fällbar skiva som är ihopfälld vid sängläge och utfälld vid köra-bil-läge.

Kolla nedan på vilket löjligt fint hantverk.

Kolla vad mina päron trollar!

 

och slutresultatet nedan,

 

LÄNGTAR EFTER ATT DRA UT PÅ ÄVENTYR!!

 

Mer update om hur den ska “inredas” kommer,

 

Marre


Race report: IRONMAN Copenhagen 2018

IRONMAN-tävlingen i Köpenhamn, som avgjordes förra helgen, var mitt träningsmässiga huvudmål för året. Jag anmälde mig i augusti 2017 och satte redan då målsättningen att ta mig runt på under elva timmar i totaltid, genom att klara av ”splittiderna” 1:20 timmar på simningen, sex timmar blankt på cyklingen, 3:30 timmar på löpningen och därutöver totalt tio minuter för de båda växlingarna.

Som jämförelse kan nämnas att jag i augusti 2016, efter att ha tagit mig igenom mitt dittills tuffaste träningsprogram, gjorde IRONMAN Kalmar på 12:31 timmar. Det handlade alltså om ett ganska högt satt mål som jag sedan årsskiftet tränat hårt och disciplinerat för att nå.

”Hårt och disciplinerat” innebär i detta fall 280 träningstimmar under årets inledande 32 veckor, eller nästan nio timmars träning per vecka, och förhållandevis hård disciplin i avseende på kost och sömn. Min strävan att nå detta mål har med andra ord i ganska stor utsträckning påverkat mitt liv under årets åtta första månader.

Hjälp hade jag, för fjärde året, av coach Magnus Hagström / Performance by Hagström och, för andra året, av Sats-PT:n Camilla Finn, liksom av att träningen inte överhuvudtaget påverkats av någon skada, förkylning eller liknande.

***

Det är i få sammanhang jag upplever så mycket känslor som inför den mäktiga starten av en långdistans triathlon-tävling. Dels oro, nervositet och nästintill ångest. Det är svårt att ta in den utmaning som ligger framför mig, där det för min del tar emot att ens gå i vattnet och känna dess kyla innanför våtdräkten.

Samtidigt: stolthet för att jag ändå vågar och är en av de övriga drygt 2 000 personer på samma plats som har mod, disciplin och viljestyrka nog för att åtminstone försöka.

Den här gången var det dock de mer negativa känslorna som hade övertaget.

Det kändes lite skakigt. Även om jag visste att jag var väl förberedd hade det sista dygnet inte varit optimalt. Jag hade slarvat med planeringen, varför måltiderna blivit för oregelbundna och oplanerade samtidigt som jag yrat runt på stan för mycket till en kostnad av både fysisk och mental energi. Dessutom var jag osäker på om jag hade kontroll på allt inför själva tävlingen; frukosten, utrustningen, nutritionen.

Ett annat osäkerhetsmoment var vilken seedningsgrupp jag skulle välja. Mitt personbästa på simningen var 1:22 timmar, vilket indikerade en start i den fjärde av fem grupper.

Min fru Sara (som också körde tävlingen) insisterade dock på att jag istället skulle starta i den tredje gruppen, för de med förväntade simtider på 1:11-1:17 timmar, dels för att det inte helt ovanligt att folk ”överseedar” sig själva men också för att hon trodde att jag skulle simma snabbare denna gång.

Kompromissen fick bli att jag ställde mig långt bak i det tredje startledet. 🙂

***

Väl i vattnet kändes det mesta bättre. Vattentemperaturen var behaglig (drygt 19 grader) och det var inte alls speciellt trångt. Dessutom var det aldrig långt till land och grunt längs med hela banan. Man såg botten i princip överallt och jag kunde på vissa ställen till och med känna sjögräset med händerna.

Eftersom jag tycker att simningen är lite läskig var allt detta sådant som lugnade mig.

Simbanan vid Amager Strandpark, en dryg halvmil utanför centrum och med den mäktiga Öresundsbron i bakgrunden, var i princip en rektangel som simmades i vänstervarv. Man simmade ut en bit från stranden för att sedan svänga höger och fortsätta drygt en kilometer rakt fram. Därefter två 90-graders vänstersvängar med kort mellanrum för att sedan simma den långa sträckan tillbaka.

Navigeringen var något som fungerade ovanligt bra denna dag. Sara hade googlat lite på navigeringstekniker kvällen innan och sagt till mig att prova att bara lätt lyfta ögonen ovanför ytan, istället för att som tidigare lyfta mer av överkroppen, då jag tittar framåt för att ta ut kursen. Och faktiskt – jag fick ett mycket bättre flyt i simningen än tidigare.

Detta bidrog säkert till att en av de saker jag varit orolig för inför starten – att jag skulle bli förbisimmad av mängder av athleter som startat i den fjärde startgruppen (med gröna badmössor) – inte inträffade. Istället tog jag mig framåt i den tredje gruppen (med rosa badmössor) och till och med i kapp några från den andra (med ljusblå badmössor).

Jag simmade i ett jämnt tempo men kände mig så pass stark att jag kunde trycka på lite extra efter den sista vändningen, med 500-600 meter kvar.

När jag klev upp ur vattnet var känslan betydligt bättre än före start. Denna stärktes ytterligare då jag kastade en blick på klockan: 1:15 timmar = väl i linje med planen och nytt personbästa med sju minuter. Yes!

All min osäkerhet var dock inte borta då jag sprang vidare upp mot den första växlingen för att hämta min cykelpåse och ta på mig cykelskor och hjälm. Jag hade inte gått igenom detta tillräckligt innan.

Hur kommer det egentligen att gå att lägga mina energi- och chokladkakor i fickorna på den blöta trisuitöverdelen? Blir det inte kladdigt? Ska jag ha handskar på mig – ja, nej, ja?

Jag fick stå och fundera lite och växlingen tog åtminstone en minut längre tid än nödvändigt.

***

Trots att jag var blöt och det var mulet och blåste en del frös jag inte alls när jag gav mig iväg på cykeln. Det kändes bra, men samtidigt som vanligt lite snurrigt att sätta sig på cykeln efter att ha guppat runt med ansiktet ned i vattnet i över en timme.

Den första dryga milen av cykelbanan, som gick genom city, var ganska ”knicksig” med många 90-graderssvängar och vid ett parti på vad som närmast får betecknas som kullersten. Men därefter kom vi ut på den varvbana norr om Köpenhamn som skulle avverkas två gånger. Till att börja med var det 30 kilometer av ganska rak, men böljande, väg längs med Öresund.

Det blåste en del men på denna sträcka hade vi vinden företrädesvis med oss och det gick att hålla ganska höga hastigheter. Jag snittade 33-34 km/h, väl över min plan men det kändes bra eftersom jag till skillnad från under Laponia Triathlon en dryg månad tidigare förstod att skön medvind åt ett håll innebär tuff motvind när man vänder.

Efter runt 45 kilometer svängde banan av åt vänster och ut på den själländska landsbygden. Vägarna var bra men ganska kurviga och även här böljande. Det var inte speciellt mycket publik längs med banan med vid de mindre byar vi passerade hade en del familjer intagit sina välskötta trädgårdar för att heja. Banan innehöll också en passage genom väldigt vacker, nästan sagolik, lövskog.

Generellt sett var det under det första varvet ganska trångt längs med banan. Min generella känsla var att jag rörde mig framåt i startfältet efter simningen där jag ju både startat sent och simmat förhållandevis fort. Det gjorde att jag med regelbundna mellanrum kom ikapp, inte klungor men hoper av cyklister, som knappast höll det regelmässiga avståndet på tolv meter mellan sig.

Det gjorde också att det var lite svårt att köra om cyklist för cyklist samtidigt som jag själv höll mig till regelverket. Jag fick istället vänta lämpliga in lämpliga passager där jag kunde köra om flera cyklister i stöten.

När jag efter cirka 80 kilometer kom fram till energistationen vid den omtalat tuffa ”Geels Bakke” – som dock med svenska mått mätt inte var mycket till backe – gjorde jag mitt första stopp. Jag plockade på mig en flaska vatten, energikakor och började mumsa på en banan samtidigt som jag lutade cykeln mot en stor, grön soptunna för att kunna ställa mig vid urinoaren.

En dansk motorcykeldomare som också skulle lätta på trycket pekade på cykeln och soptunnan och hojtade något oförståeligt.

– Pardon?
– You can put it inside instead if you want to, upprepade han men nu på engelska.
– Ah – maybe on the next lap.

Väl uppe för backen var det sedan riktigt rullvänlig asfalt de 15-20 kilometer som återstod av vägen tillbaka till centrum och jag kunde åter hålla lite högre hastigheter. Vid 90 kilometersmarkeringen – då jag kommit halvvägs – hade jag drygt tio minuter till godo gentemot min plan.

Strax därefter nådde jag varvningspunkten och kunde fortsätta ut på det andra varvet, återigen längs med Östersjön.

Det andra varvet kändes tuffare än det första. Jag kände av motvinden mer och ryggen smärtade lite – men jag måste ändå säga att det fortfarande gick bra. Fältet var mera utspritt och det fanns mer plats längs banan.

Jag försökte att inte tänka så mycket utan enbart köra på.

***

Cyklingen är den del av träningen som jag ökat på mest jämfört med tidigare år. Dock har den framför allt bestått av kortare spinningpass eller tröskelintervaller på trainern. Distanspassen utomhus har varit väldigt sällsynta. Faktum är att jag bara kört totalt 65 mil, inklusive 22 mil på tävling.

De nya kolfiberhjul med ganska hög profil som jag premiärkörde under Laponia Triathlon var jag betydligt mer bekväm med nu, även vid de tillfällen då vinden kom från sidan. Dock var jag fortfarande för feg för att ligga ned i tempobågarna med dessa på, så jag satt upp under säkert 90 procent av tiden.

Jag höll inte så jättemycket koll på den momentana hastigheten men däremot på mina femkilometerstider, som klockan larmade för. Om de låg på under tio minuter så snittade jag över 30 km/h och körde således i enlighet med planen.

Då motvinden var som värst klockade jag ”femtusingar” på över tio minuter, men det var bara under sex av de totalt 36 totalt sträckorna. Under betydligt fler låg jag istället rejält under.

***

Jag stannade vid en energistation till, vid mitten av det andra varvet, men denna gång utan att kliva av cykeln. Jag plockade bara på mig vatten, fler energikakor och ytterligare en banan. Därefter matade jag på mot växlingen.

Geels Bakke var inte något problem heller under det andra varvet och min känsla därefter var väldigt god.

När jag åter var på det rullvänliga segmentet in mot växlingen förstod jag att jag med råge skulle klara av mitt cykelmål och de korta sträckorna in mot in mot centrum efter att jag svängt av från varvbanan använde jag till att försöka ”trampa ur” benen.

Det var som vanligt en fantastisk känsla att få kliva av cykeln efter den långa cyklingen som jag denna dag tog lite drygt 5:40 timmar på mig för att avverka, med en snitthastighet på drygt 32 km/h.

Det andra växlingsområdet var beläget i ett parkeringsgarage vid Ofelia Plads mitt i stan. Man cyklade ned för en kort och ganska brant backe, hoppade av cykeln och lämnade över den till en av de ungdomsfunktionärer som i ett exemplariskt rakt led stod redo att ta emot deltagarnas alldeles för dyra cyklar

Jag hittade ganska direkt påsen med min löputrustning och satte mig på en träbänk.

Återigen något förvirrad men målmedveten vad gäller att göra en snabb växling tog jag växelvis på mig mina löparskor, min keps (självklart bak-och-fram – det här är en av få möjligheter som jag som ”pluggis” får möjlighet att vara lite cool :)) och ”racebeltet” med min nummerlapp samt drack min koncentrerade vätskeersättning.

Växelvis frågade jag de funktionärer som råkade vara närmast:

– Vilket håll ska jag åt sedan?
– Vart ska jag göra med påsen?
– Är det ditåt?

Min bristfälliga planering märktes av även i T2 då jag hade lagt tio av de gels jag brukar använda i min påse, som om jag skulle klara av mig att få i mig dessa under löpningen. Och om jag skulle det, hade jag tänkt springa omkring med tio gels i händerna?

Jag tog istället med mig ett par stycken och sprang åter upp för den lilla backen och ut på Köpenhamns gator. Det blev en snabb växling – förmodligen den bästa jag gjort på de tolv triathlontävlingar jag genomfört hittills.

***

Det ord som absolut bäst beskriver min löpning denna dag var ”kontrollerat”.

Enligt den ursprungliga planen skulle jag alltså springa maran på 3:30 timmar, motsvarande en fart på 5 min/km. Även om jag ännu inte ”vågade” kolla upp min totaltid på klockan så förstod jag att jag nu borde ha runt 20 minuter ytterligare på mig.

Det fanns såklart ingen anledning att lösa in denna buffert redan från start, men inte heller att gå ut för hårt och riskera att ”vägga”.

Mitt initiala beslut blev därför att gå in för att hålla 5 min/km-fart de första två timmarna och därefter stämma av med mig själv hur jag skulle gå vidare därifrån. I början låg utmaningen i denna taktik i att hålla nere farten. Benen var liksom hjärnan glada att slippa cykeln och sprang gärna iväg i 4 min/km-tempo. Att det var gott om snabba löpare ute på banan vid denna tid bidrog säkert också.

Efter ett tag lyckades jag dock landa på min målfart som också är min ”distansfart”, den fart jag brukar hålla automatiskt om jag ”bara går ut och springer”.

Löpningen i Köpenhamn sprangs på en varvbara som skulle avverkas 4,5 gånger. Den gick genom stadens absoluta centrum och flera av de största sevärdheterna avverkades alltså flera gånger.

Det var absolut en hel del människor ute för att följa tävlingen och heja, men publiken skiljde sig ganska mycket från den i Kalmar. I Köpenhamn hejade respektive supporter framför allt på sin anhöriga, medan Kalmarsupportrarna gör allt för att stötta den atlet som råkar vara närmast för tillfället.

Energistationerna kom tätt, minst varannan kilometer i snitt. Dessa blev naturliga avstämningspunkter där jag saktade ned, gick några steg och plockade på mig det jag kände för just då. Växelvis vatten, sportdryck, Red Bull och saltade kex.

En av IRONMANs slogans är ”Race with a smile”, något som jag verkligen brukar försöka följa. Den här gången var det dock uppenbart att min ansträngningsnivå var för hög för att jag skulle orka med några excesser.

Jag sade naturligtvis tack till varje funktionär som räckte fram något till mig och vinkade trött till de supportrar som ropade ”Heja Sverige!” men därutöver bidrog jag nog inte så mycket till en mer positiv tävlingskänsla.

Jag följde bara banan och fokuserade på att hålla mitt femtempo.

Efter att de två timmarna gått blev resultatet av min självutvärdering att helt sonika fortsätta i samma fart. Hade det gällt något hade jag kanske kunnat öka farten ytterligare, men i detta läge var det svårt att motivera mig till att göra det. Det gjorde ont och började ta emot lite.

Att hålla samma tempo gick bra fram till 30-kilometersmarkeringen, men därefter blev det tuffare och jag började sacka något. Jag fick övergå till att fokusera på ”hur lite” jag hade kvar.

Om jag fortsätter jag i samma tempo är det bara en timme kvar nu.

Bara en mil kvar. Även om jag springer den i sjutempo kommer jag att klara mitt mål.

Bara att varv kvar nu.

Bara en halvmil kvar nu. Jag kan nästintill kollapsa, promenera resten i niotempo och ändå klara mitt mål.

Bara fyra kilometer, tre, två…

Shit, jag kommer att krossa ett av mina personliga huvudmål för 2018!

När jag kom in på den rödmattlagda målrakan vid Ofelia Plads orkade jag inte le, utan bara fokuserat knyta högerhanden samtidigt som jag försökte att njuta åtminstone något av situationen.

Jag klarade av maran på 3:31 timmar, motsvarande en snittfart på 5:05 min/km, och totaltiden skrevs därmed till tio timmar och drygt 41 minuter.

Jag klarade alltså av att putsa mitt tidigare personbästa med nästan två timmar, vilket också innebär att jag lär avancera runt 2 000 placeringar på den svenska personbästalista som Ironmanstatistik.se upprätthåller – från plats 3 394 till någonstans runt 1 300-strecket.

Min känsla när jag efter målgången satte mig i ”Athlete’s Garden”: stolthet, tillfredsställelse men också lite tomhet.

Stolthet och tillfredsställelse för att jag levererat helt enligt den plan – ja, till och med bättre – som jag satt upp ett år tidigare, och för att både kropp och psyke hållit måttet.

Men också tomhet just för att målet uppnåtts och den här resan därmed nått sitt slut.

***

Tre kommentarer och reflexioner efter årets huvudprojekt på träningsfronten:

Till att börja med var detta den första långdistans triathlon då jag verkligen tryckte på, där de tre tidigare framför allt handlat om att jag skulle ”ta mig i mål”. Det var verkligen häftigt att få detta exempel på hur det går att successivt förflytta gränsen för vad kroppen klarar av.

Att min träning gett goda resultat har också märkts nu veckan efter tävlingen, då min kropp har känts oförskämt bra.

Exempelvis bar jag både cykel och packning upp för sju trappor redan ett knappt dygn efter målgång för att jag inte orkade vänta på hissen.

För det andra förtjänar det att nämnas att jag genomförde nio timmar träning per vecka och alltså förbättrade min IRONMAN-tid med nästan två timmar på en kost som varit till 95 procent växtbaserad.

Sedan några år har jag ätit väldigt sparsamt med kött men det senaste året har jag också valt bort ägg och de allra flesta mejeriprodukter. Jag tror att min träning har underlättats av denna lättare kost, men också att den starkt bidragit till att jag inte behövt göra något träningsuppehåll till följd av sjukdom.

För det tredje vill jag verkligen rekommendera triathlonsporten och IRONMAN/långdistans som en ultimat personlig utmaning.

Ens disciplin prövas ordentligt i avseende på om man klarar av att följa ett tufft träningsprogram över många månader. Ens viljestyrka testas lika fullt under själva loppet. Väljer man att köra vidare ut på maran efter nästan fyra kilometer simning och 18 mils cykling?

Men för mig har IRONMAN-projekten härutöver varit en upplevelse rent känslomässigt. Knappt någon annan dag upplever jag så många olika känslor som under ”race day”.

Och – avslutningsvis – vad händer nu då? Ja, det givna nästa steget vore ju att spänna bågen mot tiotimmarsgränsen, en dröm som många motionstriathleter har.

Kanske kommer jag att senare sätta det målet redan inför nästa säsong. Dock inte nu. Fokus måste istället få ligga på andra saker, exempelvis på det nya jobb jag börjar i oktober.

Det ligger därför närmare till hands att nästa säsong kommer att handla om löpning för min del, kanske om att slipa mina personbästatider på halvmarathon- och marathondistanserna, samtidigt som jag håller simningen och cyklingen igång hjälpligt.

Men det är något som får växa fram under de kommande veckorna och månaderna. Till dess är jag väldigt nöjd över att jag klarade av IRONMAN Copenhagen på ett så bra sätt.

Aron Modig
4 x IRONMAN finisher

Bilden kan innehålla: Aron Modig, som ler


Race Report: Laponia Triathlon 2018

Jag hade egentligen inte tänkt köra Laponia Triathlon 67N i år. Men det faktum att jag under vintern och våren tränat mer än tidigare, samtidigt som jag tävlat mindre än vad jag egentligen vill, gjorde att jag – då jag fick en lucka i kalendern – tog chansen och spontanregistrerade mig till tävlingen.

Anmälan var inne fem minuter före anmälningstidens slut och endast 14 dygn före start.

Även om jag i allra högsta grad är bra tränad just nu kom detta av naturliga skäl att bli en tävling som jag tog lite grand på volley i förberedelserna inför IRONMAN Copenhagen i augusti, som är mitt huvudmål för säsongen.

Min målsättning nu var därför inte heller högre än att ”ta mig runt” och samtidigt ha trevligt. Upplevelsen stod i centrum, snarare än prestation och tid.

***

Som tidigare år gick tävlingsstarten på stranden Sandviken, strax utanför Gällivare centrum. Liksom tidigare hade arrangörerna också byggt upp en väldigt professionell ”startarena” med allt som hör en triathlontävling till. Lite publik hade också letat sig ned till vattnet, trots att vädret var sådär och att starten alltså går vid midnatt.

Lite tråkigt var att deltagarantalet halverats jämfört med förra året, men stämningen bland vi som stod på startlinjen var ändå god. Vi var alla i åldersspannet 27-58 år. 26 av oss var män och åtta var kvinnor, elva var ”återvändare” och fem gjorde sin första fulldistans triathlon. Fem nationer fanns representerade.

För att vara ärlig var jag personligen, när jag stod där på stranden, dock inte speciellt sugen på att kasta mig i vattnet. Alla upplever svackor under en fulldistans triathlontävling, men som man helt enkelt måste kämpa sig igenom för att ta sig i mål.

Denna gång upplevde jag min första svacka redan före start.

Det var sen kväll och dygnsrytmen sade till mig att jag istället borde sova. Det var grått och mulet. Det var kallt i vattnet (men precis 15 grader – och således inte tillräckligt kallt för att simningen, likt föregående år, skulle kortas).

Och det blåste, “tillräckligt mycket för att myggen inte skulle störa oss”, som arrangörerna uttryckte det. Men det betydde också att Vassaträsket inte alls bjöd på den närmast spegelblanka vattenyta, under förhållandevis klar midnattssolhimmel, som var fallet vid förra årets tävling.

Till dessa yttre förhållanden ska läggas att jag denna gång varken hade någon medtävlare som jag kände sedan tidigare eller någon support med mig.

Det hela blev dessutom inte bättre av att jag tycktes vara en av kanske fem deltagare som inte hade neoprenstrumpor på mig.

Arrangörerna hade några dagar tidigare meddelat att de fått dispens från Svenska Triathlonförbundets regler vad gäller användande av sådana. Jag hade visserligen uppmärksammat detta men spontant tänkt att det väl var för dem som var ”lite extra känsliga”.

Uppenbart var så inte fallet, utan det var vi som inte utnyttjade denna dispensmöjlighet som måste ha framstått som orutinerade. 🙂

***

Starten gick på land och som vanligt var jag defensiv under inledningen av simningen. Jag var i vattnet som sista deltagare och simmade bröstsim under en stor del av det första varvet. Men sedan kom jag igång och kunde simma på ganska bra.

Väl i vattnet var kylan inte något som bekom mig speciellt mycket. Istället var det en ganska skön simning, utan trängsel och där jag kunde mata på i min egen takt. Att momentet sker på en lite kortare bana som man kör tre varv, med varvning på stranden, är också något som passar mig. Då är man aldrig speciellt långt ifrån land.

Tidsmässigt klarade jag av de 3 860 meterna på lite drygt en timme och 24 minuter, motsvarande 2:10 minuter per 100 meter.

Det var tolfte bästa tid bland de 23 herrar som tog sig i mål och samtidigt långsammare än vad simmade i Kalmar 2016, trots att jag genomfört säkert 100 simträningspass de senaste åren. Det är såklart frustrerande, men en förklaring kan eventuellt ha varit kylan.

Flera av de andra deltagarna sade efter loppet att de hade sämre simtider än vad de brukar ha och i princip alla deltagare simmade dessutom långsammare för varje varv. Till exempel avverkade jag de tre varven på 27 minuter, 27 minuter respektive 29 minuter – detta trots att jag alltså simmade bröstsim under en betydande del av första varvet.

Hur som helst var det en befrielse att komma upp ur vattnet och in till första växlingen. Jag stressade inte, utan tog med mig en mugg varm saft från arrangörerna, drack en smoothie, hämtade min cykelpåse och gick in i det omklädningstält som satts upp på stranden.

Detta hade i år försetts med en ordentlig elvärmare, vilket gjorde att det var väldigt varmt och skönt… så pass varmt att jag (på mina visserligen 14 minuter i T1) lyckades få upp värmen ordentligt och kunde ge mig ut på cyklingen utan att frysa.

Jag hade kört med badbyxor under våtdräkten för att kunna byta om till helt torra kläder. Dessutom hade jag, baserat på tidigare erfarenhet, med mig små värmepåsar som jag stoppade i skor och handskar.

Jag vet inte om det var dessa, eller det faktum att jag fick upp värmen ordentligt i omklädningstältet, som gjorde att jag inte frös om vare sig fötter eller händer denna gång. Oavsett vilket blev det i detta avseende en betydligt trevligare cykling än året före.

***

Cykelbanan var ny för året. Nu skulle två varv avverkas: en vända norrut, fram och tillbaka till Tjatjus, och en vända söderut, fram och tillbaka till Nattavaara.

Cyklingen kändes inte alls lika ensam som i fjol. Att banan innehöll två vändningar bidrog alldeles säkert till det, och därutöver var det väl tillfälligheter som gjorde att jag hade en handfull cyklister i min relativa närhet under större delen av banan. I princip hela tiden såg jag någon annan cyklist.

De första 35 kilometerna till varvningen i Tjatjus innehöll bland annat en ganska ordentlig stigning på 260 höjdmeter över åtta kilometer (3,3 procent i genomsnitt) och under denna fick jag min andra svacka under tävlingen.

Dels berodde det på att cyklingen rent generellt inte är min favoritdisciplin och att bara vetskapen om att ha en 18 mils cykeltur framför sig, i all ensamhet genom den lappländska natten, tär på psyket.

Men det berodde också på att det blåste en del längs med banan, fullt tillräckligt för att sidvindarna skulle gripa tag i mina splitternya kolfibelhjul (med ganska hög profil) som jag såklart fått för mig att premiärköra på tävling.

Jag såg framför mig hur jag förmodligen skulle blåsa av vägen både två och tre gånger under resans gång.

Som tur var försvann de negativa tankarna när jag kom fram till energistationen i Tjatjus och fick en kort pratstund med både funktionärerna där och några medtävlare.

På vägen tillbaka till Gällivare var det sedan, av naturliga skäl, en hel del utförsåkning och när jag gav mig ut på det andra varvet mot Nattavaara kändes cyklingen lättare än väntat. Några mil utanför Gällivare – efter totalt 81 kilometer – kom nästa energistation, där jag stannade och tog en kopp kokkaffe.

Sedan körde jag på de resterande fyra milen till Nattavaara, dess hembygdsgård och den tredje och sista energistationen. Här kollade jag in den närliggande älven och pratade triathlonträning med lite fler av funktionärerna.

Det tog mig inte många minuter efter vändningen att förstå varför cyklingen gått så fort och enkelt på utvägen: vi hade haft medvind.

Nu hade denna medvind bytts ut mot motvinden från helvetet och de 5,5 milen tillbaka från Nattavaara kom därför att utgöra min tredje svacka under loppet. Om jag på utvägen kunnat hålla en snitthastighet på 33 km/h kunde jag nu inte köra fortare än 23 km/h.

***

Vid sidan om känslan att jag aldrig tycktes komma fram till Gällivare var jag också orolig för att jag gjort en rejäl taktisk miss. Efter att ha druckit kanske en liter sportdryck och ätit bra fram till Nattavaara, och då jag föreställde mig att cyklingen in till T2 skulle gå ganska lätt, prioriterade jag vatten i alla mina flaskor vid den sista energistationen.

Jag tänkte helt enkelt att det viktigaste inför löpningen var att hålla magen i schack. Men allteftersom timmarna på cykeln gick, utan att jag fick i mig något ytterligare salt, blev jag allt orolig för att jag skulle få saltbrist och istället av den anledningen få problem under löpningen.

Till sist kom jag dock tillbaka in till Gällivare och jag kunde svänga av upp mot Dundret, Hellnerstadion och T2. Cykeltiden blev inte bättre än sju timmar och tio minuter, vilket motsvarade en genomsnittshastighet på knappt 25 km/h och att jag gjorde 20:e bästa tid bland de 23 herrar som tog sig i mål.

Anledningarna till den svaga tiden? Tja, motvinden under de sista 55 kilometerna var väl en och den kuperade banan en annan. Enligt min mätning avklarades 1 274 höjdmeter längs med banan, vilket kan jämföras med exempelvis (IRONMAN) Kalmar-banans runt 600 höjdmeter.

Men en tredje anledning lär tyvärr vara att jag helt sonika tar i för lite under cyklingen. När jag i efterhand tittar på mina data ser jag att jag under fyra procent av cyklingen låg i pulszon 3, under 50 procent i pulszon 2, under 36 procent i pulszon 1 och att jag under tio procent av momentet hade en puls lägre än pulszon 1. 🙂

Genomsnittskadensen låg samtidigt så lågt som 71.

Nog finns det förbättringspotential här, inte minst med tanke på att jag kört tre cykelpass per vecka, varav minst ett tröskelpass, under hela vintern och våren. Rimligtvis har jag med andra ord ett bra flås på cykeln, som jag uppenbarligen inte utnyttjade denna gång.

Också i T2 tog jag det lugnt och använde omklädningsrummet för att byta om. Funktionärerna sade att det var både kallt och blåsigt uppe på Dundret och rekommenderade att man klädde på sig ordentligt.

Mitt främsta fokus var nu annars att få i mig salt och näring. Jag drack den koncentrerade resorb som jag förberett, men åt också en kanelbulle och en del chips. Efter drygt 15 minuter gav jag mig i väg på det avslutande marathonloppet, mumsande på en mellanmålsbar och russin.

Den långa växlingstiden till trots lyckades jag passera de fyra medtävlare som redan var i T2 när jag kom dit.

***

Också löpbanan var ny jämfört med föregående år, och långt ifrån någon traditionell marathonbana. Damsegraren Sara Elfving beskrev den som att det var “fyra olika typer av banor i en”, och jag är beredd att hålla med.

Det var en del kuperat (typ) elljusspår. Det var en del ren bergslöpning (upp till Dundrets toppstuga och tillbaka). Det var en del ren skogslöpning på den så kallade Rallarstigen. Och det var en del mer traditionell löpning på grus- och asfaltsväg.

Totalt innehöll banan 790 höjdmeter, jämfört med 110 höjdmeter i Kalmar.

För mig gick löpningen blandat. I slutet av cyklingen hade jag börjat känna av en viss stelhet i höger knä och höftböjare, som gick över i ömhet och svag smärta då jag gav mig ut på löpningen.

Eftersom jag inte hade något tidsmål för tävlingen valde jag att helt enkelt acceptera läget, inte riskera något utan istället ta det väldigt lugnt. Jag blandade därför lätt jogging och rask promenad under de inledande delarna av momentet.

Och när jag kom fram till Rallarstigen vågade jag knappt springa alls på den smala stigen av rädsla för att ramla eller vricka foten, så där gick det väldigt långsamt.

Detta var såklart klokt, men samtidigt lite deprimerande. Löpningen är min överlägset starkaste disciplin och det kändes tråkigt att inte kunna ge järnet under denna.

Dessutom räknade jag gång på gång på hur oerhört lång tid det skulle ta för mig att slutföra loppet om jag skulle gå alla resterande kilometer, vilket också också tärde på humöret.

Väl framme vid grus- och asfaltsdelen blev det dock betydligt enklare att springa. Då kom också en ”vändbana” där man skulle springa två kilometer åt ett håll för att runda en kona och sedan springa samma väg tillbaka.

Det var tacksamt eftersom jag då fick lite koll på de medtävlare som låg framför mig och därmed lite ny motivation. Jag började springa mer målmedvetet och i takt med att jag tog ut löpsteget bättre försvann också smärtan i knät och höftböjaren.

Sammantaget kunde jag under denna sista dryga mil hålla en genomsnittsfart på 5:30-6:00 min/km, men sprang bitvis också ganska mycket snabbare än så.

Jag lyckades passera de sex medtävlare som låg närmast framför mig och min känsla var därför att jag avslutade tävlingen med lite mer värdighet.

Fem timmar blankt (motsvarande 7:19 min/km), på en visserligen tuff marathonbana, var den sjunde snabbaste löptiden bland de 23 herrar som tog sig i mål och räckte till en niondeplats totalt – en placering som jag i efterhand är mycket nöjd med.

Totaltiden skrevs till 14 timmar och tre minuter.

***

Att gå i mål på en fulldistans triathlontävling är naturligtvis en väldigt härlig känsla, även om målgången sker på en folktom Hellnerstadion i Gällivare.

Funktionärerna som varit helt fantastiska under hela tävlingen var om möjligt ännu bättre efter målgången och jag vet inte hur många gånger de kom fram och frågade om jag behövde hjälp med något. Jag hämtade andan lite i det uppvärmda ”måltältet”, duschade och åt en souvasklämma, men bad sedan om skjuts till hotellet för att kunna få i mig mer mat och såklart sova.

Vad tar jag då med mig från årets Laponia? Utöver det jag redan tagit upp, om att jag behöver vara betydligt mer offensiv på egentligen alla moment för att kunna nå mitt elvatimmarsmål i Köpenhamn i augusti, så gav loppet åtminstone två väldigt positiva signaler.

Den ena var att jag inte heller denna gång hade några som helst problem med vare sig magen eller salt- eller energibrist. Nyckeln till detta är väl såväl god planering och disciplin i hållandet av planen (dricka var tionde och mat var femtonde minut på cykeln) samt en tålig mage och kropp.

Men ännu viktigare är det jag känt under de dagar som gått sedan tävlingen, nämligen i princip ingenting. Naturligtvis var jag trött i hela kroppen dagen efter, men från dag två har jag inte känt av någonting särskilt och jag har kunnat röra mig som vanligt.

Avslutningsvis måste jag – igen – rekommendera Laponia Triathlon, en väldigt trevlig tävling som verkligen förtjänar mer uppmärksamhet!

Den är charmigt småskalig men samtidigt oerhört professionellt arrangerad. Naturen är otroligt vacker och ”tomheten” vad gäller både medtävlare och publik gör den till en helt annan upplevelse och utmaning än IRONMANs event.

Den som ännu inte kört tävlingen i Gällivare borde verkligen skriva upp den på sin to do-lista.

***

Min plan är nu att ladda om inför IRONMAN Copenhagen som går om drygt fyra veckor.

Min tanke där är att simningen, T1 och T2 gemensamt ska ta 90 minuter och att jag därmed har totalt nio och en halv timme på mig för cyklingen och löpningen. Om jag realistiskt kan cykla på 6:10-6:15 timmar (28.8-29.2 km/h) så behöver jag alltså springa den avslutande maran på 3:15-3:20 timmar (4:37-4:44 min/km) för att ta mig i mål på under elva timmar.

Genom att jag deltog, i och genomförde, Laponia Triathlon också i år fick jag både en härlig upplevelse och ett bättre ”hum” om vad som krävs för att jag ska klara detta mitt huvudmål för säsongen.

Aron Modig
3 x Ironman triathlon finisher

Bilden kan innehålla: en eller flera personer, personer som står, himmel, utomhus och natur
Foto: Laponia Triathlon
Bilden kan innehålla: Aron Modig, som ler, står, himmel, träd, shorts, utomhus och natur
Foto: Laponia Triathlon
Bilden kan innehålla: 1 person, cyklar, cykel, träd, utomhus och natur
Foto: Laponia Triathlon

Lofoten 2018 dag 1 & 2

Mina päron har pratat en längre tid om att åka till Lofoten och det har självklart lockat asmycket att åka med. Jag hade inga “måsten” hemma så beslöt att följa med på en magisk resa. Alla har verkligen pratat så gott om Lofoten och nordnorge.

Vi lastade päronens LandCruiser med rätt mycket grejer bland annat allt för behövs för att vara självförsörjande i naturen, alltså tält mm. Om man vill vinna pengar för att åka på en sådan här resa kan man spela på Betsson, här får du Bonuskod Betsson.

Drog igår tisdag från Stockholm via Sundsvall sen in västerut för att slå upp tälten strax innan Vilhelmina vid ångermanälven. Väldigt fint!!

Här alla bilder från dag 1 dvs Stockholm-Vilhelmina. Så bra tältplats!

Dag 2 fortsatte sen hyfsat tidigt, man vaknar ju alltid early bird när man tältar. En god Frulle sen iväg.

Nu i Mo i Rana som är en väldigt fin stad vid norska kusten. Syrran har fixat hotellrum och bra middag till oss, tack!

Fint lunchställe strax efter Hemavan vid en fjällsjö. Varmt i vattnet!

Nu är klockan 20,20 och vi är trötta..

Godnatt!

Marre


Tur retur Stavsnäs-Sandhamn

Så var det dags att paddla till Sandhamn, käka lunch och ha det bra sen paddla tillbaka. Och vilket väder vi fick!

En varmkorv innan vi hoppade i, sen tvärs över till Runmarö och säga hej till jörgens polare Johanna.

Drygt 13 km till Sandhamn från stavsnäs, fin paddling.

Långlunch på Värdshuset sen driva runt i hamnen lite.

Jag visste att min fd elev från när jag var lärare, han gick då i årskurs 9 på Stadshagsskolan, nu hamnkapten i Sandhamn sen ett par år, Douglas, grymt bra kille, stötte på honom på bryggan och snacka rätt länge. Kul!

Satte efter några timmar fart hem till Stavsnäs igen.

Och förbi Johanna igen och lämna ett par brillor och bada lite.

Sen stavsnäs och lasta. Jörgen i en speciell outfit…

Underbar dag!

/Marre


Svan-drama i Fårösund

När jag och peter var ute och paddlade surfski idag bort mot udden på Fårö vid södra gattet så var det en svanfamilj med massa ungar. En av ungarna var bra långt ifrån de andra och såg rätt borts ut.

Peter paddlade fram och lyfte upp den, utan att den banga.. hade den i knät ett par hundra meter sen hoppade den i när den hörde mamma svan pipa.

Marre


Inför sm 2018, surfski

Tja!

Idag har jag hängt på havet med Tommy Karls, 58 år.. förbaskat bra kanotist och förbaskat trevlig.

Vi körde 10 st fyraminuters intervaller där jag fick slita i alla! Var knappt före i en dvs han slog mig i nio st.. ändå känner jag att formen är bra osv.

Varför kan han då vara så mkt snabbare än mig?

-fulländad teknik, han har kört två OS och aldrig slutat träna.. och har erkänt bra teknik.

-fysiskt monster, utomlands kallas han för “godfather/gudfadern”.

-paddlat mycket mycket på havet, nere i Tarifa och Marbella.

Tommy och hans ride bredvid min ride.

Som jag nu har bäddat och fixat till inför natten.

Godnatt!

Marre





Livets downwind?

Ja.. den hade jag precis här i Fårösund. Det blåser stadiga 11 m/s och mycket mer i byarna, galet bra

Såhär glad ser man ut då.

Och såhär glad var Rappe efter följt ett blodspår med pappa och grannen Kjelle.

Tydligen ett långt spår och enligt rykten har Rappe hajat grejen.

Marre


Att betta på hockey

Sport och betting är något som länge varit sammankopplat. Men har man inte testat detta online tidigare är det bra att veta lite mer om hur det går till innan man sätter igång.

Det första steget är att hitta åt en sajt som erbjuder odds på hockey. Som tur är kan ju hockey räknas som en av de stora sporterna i världen och praktiskt taget alla bettingsajter inkluderar hockey i en eller annan utsträckning. Men det är lika bra att göra något av en djupdykning sajt för sajt för att ta reda på huruvida den ligan man är intresserad av faktiskt finns med i listan.

När man väl hittat en bettingsajt som erbjuder de odds man är ute efter är det dags att skapa ett konto där. I samband med detta kommer man även ha chansen att plocka hem en bonus. Bonuspengar är det helt klart vanligaste och då får man oftast en procentandel av det man själv sätter in. En del sajter har även bonusar som ger en chansen att göra en eller två riskfria spel, som det ofta kallas. Detta betyder att man får satsa på ett odds och om man har rätt fungerar allt som vanligt och man vinner en viss summa beroende på oddset. Men om man skulle förlora får man tillbaka insatsen.

Det är dock alltid värt att läsa det finstilta innan man ger sig i något. Vad gäller bettingsajter och bonusar ska man ta reda på huruvida man får sin bonus på en gång eller om det finns några andra krav som först måste uppfyllas. Bonusar kommer också med något man kallar för ett omsättningskrav, vilket är ett mått på hur många gånger pengarna man får måste satsas innan man har möjligheten att ta ut dem från kontot. Exakt hur många gånger detta är kan variera en hel del från sajt till sajt och det är bra att få en uppfattning om vad som är normalt innan man väljer var man vill spela.


Sommarprojekt 2018, Fårösund

Tja, vi brukar ofta ha projekt här på sommaren.

2016 gjorde vi den här:

Kalkstensmuren.

2017 byggde vi orangeriet/växthuset:

Och nu håller vi på med ett staket runt tomten, se bilder.

Vi har gjort klart drygt hälften kanske och det blir riktigt snyggt!

Här jag och pappa.

tog sen ett bad och tvättade mig med tvål och vatten, viktigt.

Nu läser jag boken om Peter Mangs, galning!

Pappa duschar och mamma ligger i växthuset och läser en bok.

/Marre




Min födelsedag!

Mina fina kollegor har sjungit för mig hela morgonen!!

Så kul.

Var på vattnet igår efter jobbet innan jag träffade Å.

Kontraster med mig i surfskin och och tunnelbanan som susade förbi.

Såg en ball husbil vid Långholmen igår,

Rätt fet!



Firar min födelsedag!

Wow, vilken dag igår!!!

Det var sagt att vi skulle grilla och chilla med familjen på min födelsedag men så ringde min pappa dan innan och sa att de inte är hemma på förmiddagen (och inte heller Rappe) så det bästa vore om jag kunde komma kvart i tre, tre.. jag fick då lite tankar i huvudet som jag inte kopplade ihop riktigt.

Well, har en asfin förmiddag ute på Djurgårn där jag bränner runt Djurgårn i min NK Storm+ med bra känsla i kroppen, drar sen till SKK  och käkar lunch och badar lite med Å.. pirr i kroppen för vad som komma skall. Bränner ut med moppen till Viksjö.. sladdar in, långbord är dukat i trädgården, massa ballonger mm. Wow.

Går in i köket.. mat mat mat.. wow!

Strax kommer Peter som har varit i London över helgen, då börjar jag fatta att nu kommer det hända grejer… sen bara ramlar det in polare efter polare. WOW, så överraskad. TACK TACK TACK Alla som kom, TACK TACK TACK min underbara fantastiska familj som roddade allt detta!!!!!!

 

 

 

 

 

//Martin som är 40 år om ett par dar!



tisdagstävling två varv åttan

Tisdagstävling ikväll och på agendan stod två varv åttan. I fjol körde jag på 45:17 (såg jag nu i efterhand) och vad jag minns då så dunkade jag på hårt. Idag tog jag det mycket (!) lugnare rent ansträngningsmässigt men körde på 15 sek snabbare. Gott tecken för kropp och själ som troligen är i rätt bra form.

Inte så många deltagare förmodligen pga det kalla vädret.

Snabbast i mål var jag också vilket alltid är kul. K2an låg på min våg hela loppet förutom när jag ryckte ett par gånger och de fick släppa som jag sedan väntade in igen, alltid kul med sällskap.

Sista två tre km så dunkade jag på hårt och det kändes bra!

Hej hej

Fick en ny laddning RÅ idag. Såå fräscht!!

Körde hem de på moppen från stora Essingen där de kommer till ett postombud. Sugna att testa så hör av er!

Vh Marre


Djurgårn runt *2

Har haft två fina dagar då jag kört runt djurgårn två dar i rad.

Lite bilder

ABBA-bennys (?) båt, Christina som är namngiven efter Kristina från Duvemåla. Ovanför är hans kåk.

Massa simmare där föröver. Varmt i vattnet var det idag så de njöt nog. Jag desto mer.

Ocean bus -bussen. En sån där amfibiebuss som både går i vattnet och på land. Rätt cool. Mina päron ska åka med den nu i sommar.

Gröna Lund. Fint ljus.

Klippte mig idag. Innan.

Efter. Frisörtjejen sa att “när klippte du dig senast” och “ska jag ansa lite på ögonbrynen”. Jag tolkade det som att det var på tiden..

Nybrokajen igår. Där framme är dramaten.

och här Oaxen.

Och fint härligt vatten.

Vi hörs


Årstaholmar runt 2018

Tjena, igår var det Årstaholmar runt i örnsbergscupen (tisdagstävlingar).

Holst var med och körde singelkajak och han är ju alltid en hejare att räkna med samt Tommy Karls i en V10 dubbel med en tjej som såg sportig ut.

Stort startfält, Wangler, Jonas Sandström mm.

 

Starten gick, jag körde på och ledde efter ett tiotal meter, hade bestämt mig innan för att köra hårt hela racet igenom vilket jag gjorde. Hög snittfart, jag ville inte låta Holst eller någon annan komma upp och dra, jag ville kontrollera detta.

 

Sista halva km så ökade jag lite mer vilket fick Holst och Karls att släppa lite vilket jag inte såg så jag spurtade sista hundra. meter (till ingen nytta…).

Hårt lopp men och det kändes bra.

Längd 3,9 km.

snittfart 13,7 typ.

 

 

VH Martin


Varmt i vattnet här på ön

Typ 17 grader i havet tro jag.

Hade fina intervaller mellan Gotland och Fårö idag. Tänkt mycket på benarbetet och rotation, kändes bra men svårt att säga om det ger nåt.

Fick bara en endaste strömming idag och mängder med smörbult, som inte ens fiskmåsarna äter…

tog en sväng i päronens land Rover från -68.

Fin, ball men volvon åker msn skönare i…

Asbra dag!


Gotland sommar 2018

Tja,

Så är nu officiellt sommaren här på Gotland.

Tog båten över igår (onsdag) kväll. Rullade in med yachten vid midnatt och sen en 40 min till Fårösund.

Har jobbat hela dan men tog en paus vid lunch och sjösatte vår båt. Här ovan är vår brygga, pappa i båten. Somrigt va?!

stack sen ikväll ut på havet och njöt en timme i strålande solsken och en del vind, magiskt!

Ser ut som kajaken svävar pga det glasklara vattnet

Sen sjukt bra grill-middag och promenad med päronen. Ovan vår vagnpark.

Godnatt


Utehelg och min husbil..

Jag är ute på Värmdö och hjälper Jörgen med paddlingsprylar. Har längtat hela dan efter att krypa in i min härliga volvo 245.. Såå mysigt!

Mycket friluftsliv och grejer.

Vi täljde Morahästar med just moraknivar som vi sedan målade. Imorgon får ni se vad jag gjorde för några.

min volvo I dagsljus. Bra plats!

Nu vid halv tolv. Så mysigt!

Godnatt, jag kommer sova som en dröm!


Tisdagstävling och slagen av Tommy

Tisdagstävling idag och riktigt kul och stort startfält med massa grymma k2or med.. och Tommy Karls. Sjukt kul att han var med.

Ryktena och enligt honom själv så har han “tränat på riktigt bra hela vintern” vilket är ett bra kvitto på att han har kört på, riktigt kul!

Starten gick, jag drog på järnet men kontrollerat fick snabbt Jens och Jonas på min vänstra våg sen Tommy på den högra. Jag körde på nån km sen tänkte jag att vi skulle turas om men icke sa nicke när k2an skulle dra gick farten ner till 10nånting… jag blev otålig och körde på igen.. sen släppte jag upp men farten gick ner och då körde jag på igen.

Bort mot vändningen körde Tommy på och jag var på innern och strypt in mot pricken där det var 180graders sväng. Fick slita mig ikapp med Tommy några tiotal meter före. Jag körde ikapp med k2an på min våg.. väl ikapp så körde Tommy på hårt och jag fick slita. Några hundra meter från mål så tog jag av mig mina solbrillor och tappade några meter.. släppte sen, orkade inte slita ikapp.

Grattis Tommy och Jens/Jonas i k2an för taktiskt bra race.

Nu chins på vinden och sen äta seeeeen middag.

Bra setup.

/Marre


Första passet utan tröja idag

Idag var det då officer sommar ty det var första passet utan tröja och det var inte kallt heller. Körde runt djurgårn och det var så fint!

Bildbevis

Innan dess var jag hela dan ute i Saltis och fixade med min båt. Åt Frulle hos Fredde på älgö och blev som alltid impad av hans kåk, Såå fräsch!

Fick inte upp låset till grinden (ingen nyckel så fredde såga upp det med vinkelkap).

Där innanför står den.

Slipade ner allt jag laminerade i höstas sen körde ren den med kentas värsting högtryckstvätt. En sån där med motor som värmer upp vattnet så det blir en blandning mellan ånga och högt tryck. Blåst bort allt löst.

Klippte bort alla kablar runt fd styrning osv och rensade den.

Det som är kvar nu är

1 lager gelcoat på alla ytor. Tjockt fint lager som jag rollar ut

1 lager gelcoat på durken där som jag blandar i sand i mot halka.

Walle en polare ska montera motorn och instrument.

Tuta och köra!!

Marre


RÅ. Fräschare finns inte.

Jag har en ny partner i mitt tävlande, frisksportande och allmänna liv. Sååå jäkla pepp på att känna hur kroppen kommer må och kännas efter att druckit produkter från RÅ en tid. Mängder med antioxidanter, mängder med antiinflammatoriska prylar i de.

Tack!!

volvon fick visa på fint packutrymmen.

Och min hall och kylskåp är proppfulla!

Marre


Surfski spring camp 2018

Var en succé! Inte mkt vågor, inte mkt vind men väldigt bra paddling på havet, väldigt hårda intervaller, väldigt härliga deltagare och polare!

Jag och Paul

Lurre

Ja.. vanliga bilder

Paul och hans nya skåpbil, fin!

Wildenstam, jag, jacke Holst

Holst. I härlig outfit.

Grymt fint ställe.

Observera min volvo 245 och jörgens mastodont-släp. Volvon är otroligt bra, älskar den!

Jacob tog lite smygbilder på mig när jag tankade i smålandsstenar.

en del av hänger från lägret.

Marre


Fint sällskap

Idag när jag lekte med Nordic Kayaks storm + runt djurgårn så jag låg jag körde nåt oklart intervallupplägg i djurgårdskanalen på väg mot strandvägen, dvs motsols. Tog det lite lugnt och hör ropen “Marre” bakom mig och trot eller ej men Mange Bergsten dyker upp som pendlar mellan Hammarby sjöstad och frihamneni sin surfski (men lämnar surfskin vid villa Källhagen dagtid och kutar sista biten)

Sjukt kul!

Vi plaskade på och hade hyggligt tempo sista biten av kanalen, utanför gröna Lund och vid inloppet Hammarby sjöstad skiljdes vi åt.

jag körde på hårt sista biten till FkI och jagade lite fartyg. Älskar våren!!

Nu hemma, trött, käkat tortellini och riven parmesan så är alldeles snurrig av mättnad.

Marre


Är i Halmstad

Jag hade en löjligt hysterisk dag igår på jobbet med otroligt mycket att göra inför inspelningarna av Vem kan slå Anja och Foppa som vi gör. Inspelning av första programmet den 15/5 och mycket är inte klart än.. nog om det.

Surfskiläger i helgen här i Halmstad, jag och Jacob Holst åkte ner igår vid sextiden från Stockholm. Tog min bil och ett släp från Kajaksidan.

Det tuffade på riktigt bra!

Låg i runt 90 och puttrade på…

Där är Holst, 2,03 lång.. varit elitaktiv inom paddling sen 16-års åldern nu lika gammal som mig.

Snart frulle.. sen paddling hela dan. Ska bli så skönt nu efter en galen vecka.

/Marre


Dagens tips.

Gör egen sorbet!

Kom på det här precis nu, exakt nu.

Kastade i sjukt mkt frysta hallon, lite ingefära (eller rätt mycket faktiskt), en del isbitar, ett par ägg(4st).

Mixa i en bra mixer, ingen sån där fattig rackare utan en bra mixer.

Det blir för fasen svingott!

Marre


Bilder från pappa senaste

Veckorna.

Tja,

Far min är duktig på att plåta vad han och mamma gör på sin tid och här kommer lite bilder från när de var i sälen med syrrans barn och nu på Gotland med syrrans ena barn, Lars.

Drömliv!

/Marre